Wednesday, September 29, 2010

Walk the fine line

Härom dagen hamnade jag tillsammans med Geir i Ulvås där våran visit började mycket bra med att vi båda, på bara några få försök vardera, fick till vårat tänkta mål med dagen, Walk the line. Ett fantastiskt problem som helt klart kandiderar till att vara det finaste jag klättrat i Göteborg.

Självförtroende flög efter detta i topp och vi siktade in oss på att försöka göra en hattrick. Allt vi behövde göra mer var att bestiga Vinterareten och White stripes. Detta skulle tyvärr visa sig vara lättare sagt än gjort och det dröjde inte länge innan våra drömmar var jämnade med marken i och med det stenhårda motstånd som bjöds på de bägge problemen...

Geir letar beta på White Stripes



/DO

Tuesday, September 28, 2010

Dagens bild


 Jimmy på en för mig okänd 7B i Éléphant, Fontainebleau.



/DO

Sunday, September 26, 2010

Bumling open 2010

Förhållandena som igår bjöds var långt ifrån optimala om man tänkt sig att klättra ute, något som banade väg för en tur ner till klätterklubben i Halmstad och deras årliga deltävlingen i Svenska Bouldercupen, Bumling Open. Jag hade länge gått med funderingar på att åka ner då jag vet att man aldrig blir besviken när Halmstad KK arrangerar tävling men jag bestämde mig alltså inte förrän i sista stund...

Efter kvalet, vilket bjöd på mycket fina och varierade boulders, låg jag på delad fjärde plats utav 13 tillsammans med Adnan Dzogovic från Helsingborg och det singlades slant för att avgöra i vilken ordning vi skulle äntra finalen. Jag förlorade den och skulle alltså som femte sista man börja på de 6 finalproblemen. Men slantsinglingen skulle visa sig vara onödig då Adnan tillsammans med de två andra Helsingborgarna tyvärr blev tvungna att dra och således missade finalen.

Finalen inleddes med ett oroväckande enkelt problem och jag bävade för vad jag anade komma skulle. Andra problemet var heller inte det svårt men jag lyckades ändå ställa till det ett par gånger innan jag kunde ta mig till toppen. Det var först när man nådde tredje problemet som ledbyggarna hade släppt helvetet löst, i alla fall för mig då problemet som utöver att vara det klart hårdaste i finalen också passade mig som skit. Jag var helt blank och det gick inte alls, varken till topp eller zon. Fjärde problemet var också det hårt men jag frågar mig om jag inte kanske skulle kunnat gör det om de inte vore för min egen dumhet. Det tog mig nämligen ett gäng försök innan jag fattade att jag tog andra greppet på tok fel. Jag hade försökt hålla en kass pinch istället för jugg-crimpen fem centimeter bredvid. Vid det laget började tiden att bli knapp och krafterna att tryta men jag lyckades det till trots i alla få zonen. Det femte problemet passade mig bra och efter noggrann genomgång av det hela för att undvika fler idiotmissar, ni förstår att jag lär mig trots allt av mina misstag, gick det ner i första försöket och jag kunde njuta av en lite längre välbehövlig vila inför den sista utmaningen. När så signalen ljöd och det åter var min tur vände jag mig om för att upptäcka vad jag kanske minst skulle önskat i de läget, trött som jag var - Ett mantlingsproblem. Dom starka herrarna bekom det säkert inte men för en annan som inte är direkt känd för att vara mantlingskungen i stan var det ett mardrömsenario.

Att läsa problemet var ingen konst, i alla fall inte om man var pigg nog att kunna göra som ledbyggarna tänkt. Behöver jag säga att det var inte jag? Efter ett gäng fruktlösa försök och med en dryg minut återstående var jag tvungen att ge upp det hela med att klättra problemet som det var tänkt och snabbt komma på något nytt. Jag såg en annan lösning och valde att vänta ut signalen som meddelade att en minut återstod innan jag åter gick på. På väg upp till mantlingen via de lite lättare inledande moven var jag rätt övertygad om att det inte skulle gå men väl där kändes det hela bra och när jag började bryta insåg jag att det fan kunde gå vägen. Jag vågar inte påstå att det var någon direkt skolboksmantlingen men sett till hur trött jag var är det ett under att jag kom upp. Halvt upprullad på slabben visste jag att det var brådis om jag ville få toppen och jag lyckades i sista stund resa mig upp och toppa ut. Peter Hermansson som ansvarade för tiden mötte mig, åter på marken, med att hålla upp tiduret och konstaterandet att "det var fanimej på håret".

Henke toppar ur sista finalproblemet

Jag känner att det skulle vara kul och framförallt utvecklande att tävla mer och oftare för att få lite mera rutin på det hela och på så vis bli bättre på att inte göra massa enkla misstag såsom felläsningar. Inte för att det i en tävling som denna kanske skulle lett till en bättre placering men i alla fall för att kunna känna att man gör så gott man kan på de olika problemen. Hela grejen med att tävla kan ju vara rätt komplex och för min del handlar det väldigt mycket om att kunna kontrollera tankarna och framförallt nervositeten. Jag upplever att det är något som inte på långa vägar går att jämföra med att klättra utomhus eller heller inte att träna på inomhusväggar och det ända sättet att faktiskt träna för tävling är att tävla...

Avslutningsvis ska en stor eloge ges till ledbyggarna Johan Gross och Erik Lutkhe. Självklart ska också hela Halmstad klätterklubb ha en stor klapp på axeln för ytterligare en fantastiskt bra genomförd tävling. Jag hoppas verkligen inte att det låga deltagarantalet skrämmer er för att fortsätta utan att vi i framtiden kan se fram emot fler Bumling Open!



/DO

Monday, September 20, 2010

Sivik´s 3 arêter - Filmen

Ett par helger tillbaka i tiden, strax efter att jag stukat foten och den fortfarande inte dög annat till än att stappla omkring på, följde jag med Bummel, Peter, Filip, Kim och Fredrik till Sivik för att hänga, fota och filma lite. Det ni nu ser nedan är, om man bortser från ett gäng bilder, resultatet...



/DO

Friday, September 17, 2010

Bye, Bye Österrikarna

Våra kära vänner Österrikarna, Hannah och Florian, har till följd av det något ostadiga vädret lämnat västkusten för den här gången för att istället ge södra Norges klättring (och klimat) ett försök.

Då jag jobbade en del förra veckan hade jag tyvärr inte möjlighet att visa dom runt så mycket som jag kanske skulle önskat och inte lyckades jag heller få tag i någon som hade möjlighet att guida just de dagar det passade gästerna. Men lite klättring fick dom ändå till. Ett par dagar i Häller i mycket fina förhållanden och två besök vid Hallinden, dessa med kanske inte fullt så gynsamma förhållanden, samt en lång och hård dag på ett soligt men blåsigt Hönö. Där skickades bland annat Autobahn, Mr.Bricolage, Pinchacolada ss, Möte i västindien, Abu Garcia, Fettot har vita jeans och dynovarianten av Psykmoppe. Vidare så var Florian i början av dagen förbi den hårda starten på Rongorongo ett flertal gånger men han lyckades aldrig riktigt få ordning på sekvenserna innan dynon och då problemet gick hårt åt huden i solen tvingades han att ge upp för att ha något kvar att ge under resten av dagen.


Florian på "Slopermanteln" vid Sjöbodarna på Hönö...

Fler bilder från dagarna kommer att ramla in allt eftersom så håll ögonen öppna.



/DO

Thursday, September 9, 2010

Florian & Hannah

Det händer en del här i krokarna. Mest av intresse är väl kanske att Bohuslän gästas av Florian Gritzer och Hannah Wolf från Österrike där framförallt herrn i sällskapet är rätt stark, något som inte är svårt att utläsa av ticklisten efter 2 dagar i Häller vilken bland mycket annat innehåller Cuerpo de Hombre, Dogma, Trähästen (Flash) och Dalahästen. Det är kul när det dyker upp nytt folk då det tenderar att vara motiverande för en annan.

Och för att skriva lite om mig själv så har min stukade fot återhämtat sig bra mycket fortare än läkaren inbillade mig att det någonsin skulle kunna ske och jag glädjer mig oerhört åt att återigen kunna klättra även om jag med omsorg får försöka välja mina problem så här i början.

Under tisdagen mötte jag upp med besökarna i Häller. Huden och orken lämnade en del att önska men det till trots vågar jag nog säga att det blev en lyckad dag. Kanske framförallt för att jag fann en ny, eller snarare sagt så förverkligade jag min och Tompas gamla drömbeta på Dalahästen, med vilken problemet vid nästa tillfälle med bra stick inte borde bli allt för svårt att riva ner. Florian som passat på att hämta andan medan jag förvandlade mina fingertoppar till oigenkännliga köttstumpar i kampen om att finna en väg förbi de gamla cruxet drog, efter att jag luskat ut finbetan, sitt strå till stacken genom att på första försöket med nya betan länka problemet och på så vis fastsälla hur det på lättaste sätt numera görs. Jag var vid de laget som ni säkert förstår nere för räkning och brydde mig inte om att ens försöka få ihop det hela.

Florian försöker desperat att hålla kvar foten på "Även dalahästar 
har känslor". Båda var vi mycket nära att göra de nypiga
cruxskicket men tröttnade till slut på att om och 
om igen åka på samma move...

Formen är långt ifrån på topp efter en lång slitsam sommar, två viloveckor på grund av stukad fot och några dagars dragande på seg förkylning men det till trots så känns allt väldigt bra. Det goa flowet jag hade i våras finns kvar, jag ska bara försöka få liv i alla sega muskler sedan smäller de!



/DO

Monday, September 6, 2010

Mandarinen


Henke provar moven på le Mandarin i
Rocher aux Oiseaux, Fontanbleau.



/DO

Thursday, September 2, 2010