Sunday, January 30, 2011

Veckorapport

Det går utför. Första veckan var kanon, bättre än jag i förväg någonsin kunde hoppas på och inför denna vecka nummer två av årets fontanvistelse var förhoppningarna stora. Men redan i början av den satte saker och ting igång att krångla. Fontanvärken som jag tidigare bara känt av lite i min ena armbåge hade spritt sig till min andra armbågen och började att bli riktigt jävlig. Detta i kombintion med regnet tvingade mig till tre sammanhängande vilodagar vilka inte var direkt lätta att härda ut. Igår kom att bli den andra klätterdagen totalt denna veckan, den första var tisdagen i Cuvier.

Tyvärr var jag i allt annat än bra form inför dagen med två armbågar som fortfarande värkte trots en miljon armhävningar under vilodagarna i hopp om att dessa skulle råda bot på det onda samt ett jack i höger pekfinger vilket ännu inte velat läka sedan tisdagen. Efter uppvärmingen, inledde jag hursomhelst dagen på Sur-Prises vilken gav mig så mycket stryk att jag höll på att gått av på mitten. Det var bara att inse att något send utav den kunde jag se mig i stjärnorna efter en dag som denna. Efter ett antal fruktlösa försök där det ena var sämre än det andra dök min nyfunne vän Jack Broch från Danmark upp och lurade mig med till grannområdet Franchard Sablons och Modulor, ett problem på min ticklist som jag ännu inte hade hunnit prova. Väl på, efter fem minuters beta-letande, kunde jag göra processen kort med den fett coola kylskåps-bouldern och började tänka att det kanske inte var en så dålig dag ändå som jag först trott.

Efter en liten detour i Sablons beslutade vi oss för att återigen byta område och denna gång för La Mouche i Cuisiniere. Ett problem som jag valt att lämna utanför ticklisten till följd utav dess obeskrivligt vassa crimpar och brutalt agressiva tålås. Men till min stora förvåning tog det mig inte lång till att lista ut en beta med vilken alla moven kunde göras hyfsat bekymmersfritt, även om det gick hårt åt fotled, knäled och framförallt fingrar och hud. Snart var jag igång med att försöka länka men krutet i kroppen hade lite gått ur mig, kanske i och med att jag fick kämpa hårt för att hålla uppe värmen i kylan. Jag lyckades emellertid ta mig genom cruxet efter ett par försök och trodde att det var över när jag en aning oväntad sumpade mitt försök på ett move till vilket jag minuten senare skulle finna en beta med vilken svårigheten på det gick från 7A till 6A. Arg som ett bi över min dumhet och orutin som lett till att jag inte försäkrat mig om att jag hade en vattentät lösning på slutet började jag åter försöka få ihop det. Men i takt med att mörkret föll sjönk också energinivån i kroppen på mig ytterligare. Jag tog en lite längre sammanhängde vila i hopp om att samla kraft nog för en nådastöt som skulle räcka för att få problemet ur världen. Och visst, försöket efter kom jag återigen genom cruxet för att återigen sumpa det på samma move som tidigare, dock inte på grund utav dålig beta utan för att det ploppade till i höger ringfinger. Först reflekterade jag inte så mycket över detta utan förberedde mig för ytterligare ett försök men när jag började känna att det gjorde ont i fingret valde jag att inte riskera något utan la ner det hela för dagen.

Screenshot på La Mouche.

I morse när jag vaknade gjorde jag en upptäckt som skrämde mig en aning. Jag kunde inte röra fingret åt något håll, det var helt stelt och min första tanke var att det ändå kanske hänt något igår. Men efter lite starthjälp från fingrarna på grannhanden återfick jag rörligheten. Jag är fortfarande lite öm och valde att inte klättra idag för att ge fingret, och armbågarna en chans att återhämta sig. Jag tror och hoppas att det inte är något som kommer hindra mig från att utnyttjat kommande tre dagar inför vilka det spås fantastiskt sändarväder.

Det är så typiskt att man ska åka på massa skavanker så fort man börjar få saker och ting att stämma att jag längre inte blir varken förvånad eller arg. Det känns som att det är liksom inget att bry sig om längre, lika bra att bara köra på till kroppen brakar ihop på riktigt istället för att hålla på att gå omkring och känna efter hela jävla tiden om man gör rätt eller fel som vilar eller klättrar.


/DO

Thursday, January 27, 2011

Albarracin 2010 - The Movie

Så var den äntligen färdig, filmen från min och Hults lilla impulsutflykt till Albarracin tidigt i vintras. Henrik ska ha ett stort tack för allt hans hårda slit med att föreviga det jag gjorde, utan det hade det inte blivit mycket till film. Tyvärr var inte jag lika flitig med att filma honom som han var med att filma mig och därav kom filmen tyvärr i stort sett bara att handla om mig. Annars är det inte mycket att säga något om annat än att jag hoppas att den blir uppskattad. Enjoy!



/DO

Wednesday, January 26, 2011

Fontanvärk

Den mytomspunna "fontanvärken" är ett fenomen om vilket jag fått höra mycket, både det ena och det andra, men aldrig fått smaka på. Något som jag finner en smula underligt då jag brukar vara rätt bra på att känna efter men som sagt aldrig tidigare, hur mycket jag än ansträngt mig för att känna, fått uppleva. Folk pratar om hur hårt klättringen här nere går åt deras axlar, armbågar och handleder och jag har tidigare stolt kunnat påstå att mig rår det minsan inte på. Detta verkar jag nu få äta upp då mina armbågar efter sammanlagt nio klätterdagar sedan vi kom hit förra lördagen nu gör ondare än ont och bönar och ber om att få förskonas från ytterliggare påfrestningar i och med slopiga urtoppningar och kläm-klättring mellan stora grepp. Inte för att jag ägnat mig överdrivet mycket åt just den typen av klättring, snarare tvärtom. Det är nästan så att jag skäms över att inte ha gjort mer problem av klassisk font-karaktär på över en vecka än jag har gjort. Carnage assis som jag häromdagen tog mig upp för känns nästan som att den lika gärna skulle kunna ligga i Schweiz och aldrig har man väl hört om någon som fått fontanvärk av att klättra i Ticino. Efter en del funderande har jag dock emellertid kommit fram till att det nog är just den som har orsakat mig mina ömma leder. Men vad det är som gjort att jag åkt på det här nu och inte tidigare begriper jag mig inte på. I varje fall så har jag nu tagit min vän voltarenen till hjälp och i och med regnet som fullkomligt öser ner och spås göra idag och imorgon passar det bra med ett par vilodagar innan jag förhoppningsvis kan återvända ut i skogen för Sur-prises, Hotline, Bérézina, L'Arrache Cœur, Rubis sur l'Ongle, Modulor, Osiris, Megalithe, Les Nombrilistes och många, många fler.


/DO

Sunday, January 23, 2011

Hale-Bopp

Jag är oerhört glad att kunna meddela att jag idag gjorde superklassikern Hale-Bopp i Cuisiniere. Det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse. Egentligen var tanken att spara den till lite senare av vistelsen här då jag inte ville riskera något med mina ömma fingrar men till följd av nattens regn beslutade vi vid frukostbordet för att bege oss dit. Detta i hopp om att den skulle kunna vara torr då den ligger på en höjd och om inte annat skulle vara lätt att torka.

Väl på parkeringen till Isatis och Cuisiniere tog vi det lite chill ett tag för att försäkra oss om att jägarna som häromdagen skrämt oss till att lägga benen på ryggen i och med deras enorma skjutkavalkad idag inte var i krokarna. När så kusten var klar gick vi raka spåret till  Hale-Bopp och väl där, efter ett par snabba rekryteringsförsök, började jag försöka. Direkt var jag uppe vid kanten och nosade och bara något försök senare var jag över den samma tillräckligt bra för att kunna hängt kvar om det inte varit för att jag var för långt ifrån väggen med kroppen. Likadant såg det ut kommande 5-6 försök, om man bortser från ett då jag hade rejält häng, jag var över kanten nästa hela vägen in till andra leden men för långt från väggen för att kunna hänga kvar. Jag började då tvivla på om jag skulle ha tillräckligt med krut i kroppen för att få den gjord idag och när jag gick på för nästa försök hade jag börjat tappa hoppet en aning. Inte bättre blev det utav att jag kände hur jag gled i crimparna när jag klev på men till min stora förvåning och enorma glädje fann jag mig själv sekunden senare hängande i kanten och fick, trots att jag det verkligen inte kunnat tro eller ens vågat hoppas när vi i morse åkte från giten, toppa ut ett av mina absoluta drömproblem.

I mina ögon måste Hale-Bopp vara världens bästa dyno, jag har i alla fall svårt att föreställa mig hur det ska kunna bli mycket bättre. Två klockrena lister och två perfekt placerade fotsteg på en i övrigt blank vägg från vilka man tvingas göra en lång färd genom luften för att nå den perfekt formade juggkanten. Film kommer...


/DO

Saturday, January 22, 2011

En vecka senare

Första veckan här nere har passerat och jävlar vad den har varit bra. Vädret har varit helt fantastiskt. Nästan alla de dagar vi spenderat i skogen har förgyllts av en stor strålande sol bortsett från en då regnet gjorde klättring omöjlig. Passande nog så var det dagen vi planerade att vila. Inte nog med att solen strålat så har temperaturerna vi fått njuta av inte känts som att dom egentligen hör januari månad till, bland annat för att de tillåtit oss att klättra i bara t-shirts. Dock har det aldrig påverkat sticket något större, de dagar förhållandena varit lite sämre har det varit till följd utav dimman och inte de för årstiden höga temperaturerna, kanske har de dock med vartannat att göra.

Jag har jobbat hårt på att försöka komma tillbaka i form och det går fortare än jag någonsin kunnat vågat hoppats på vilket inte direkt sänker min redan skyhöga motivation. Tidigare har jag inte trott att jag ska kunna bli mer motiverad för klättring än vad jag har varit men det har visat sig vara fel då min motivation för att klättra och framförallt sända nått helt nya nivåer sedan vi kom hit ner. Jag vill verkligen inte gå ur skogen när det börjar skymma utan bara vara kvar och fortsätta stöta på vad det än är jag gett mig på, det kryper i kroppen på mig på kvällarna när jag går och lägger mig och när jag vaknar på morgnarna och ser solen skina på kyrktornet här i byn ser lyckan inga gränser då jag vet att jag ska få klättra på fontanboulders. Jag hoppas att jag kan behålla all den motivationen och den fantastiska känslan genom hela vistelsen här nere, det vore grymt.

Emil på Tranche de l´Art i Franchard Cuisiniere.

Under veckan har jag kört hårt på att försöka riva av problem som jag provade förra året men då inte lyckades få till. Detta har gått väldigt bra och ticklisten kortas dagligen av med ett par projekt, även om dessa hittills kanske inte tillhört de hårdare på listan. Det är väldigt tillfredsställande och ett sätt att få bekräftat för mig att jag är starkare och framförallt en mycket bättre klättrare nu än för ett år sedan, den dåliga formen till trots och jag kan inte vänta på att få sätta tänderna i lite hårdare problem. På samma gång som jag njuter oerhört av att få klättra omkring på lite lättare grejer som jag sedan jag åkte härifrån i april ifjol gått och längtat efter att få göra. Det är det fina med Fontan, oavsett hur svårt man väljer att klättra så finns det hur mycket fint som helst att göra och det är nästan lite farligt om man som jag går och drömmer om att för göra lite hårdare problem då man tenderar att kunna fastna i 7A-träsket istället för att gräva ner sig i något projekt. Men hursomhelst, 7A-träsk eller inte, så stortrivs jag med tillvaron och det är för mig i stunden det allra viktigaste.

Turen med vädret tycks hålla i sig i alla fall ett par dagar framöver. Prognoserna säger bra väder imorgon och på måndag sedan eventuellt lite sämre i mitten utav veckan. Idag tar vi i och med regnet vår andra vilodag sedan vi kom hit, en välbehövlig sådan, men imorgon ska vi tillbaka ut i skogen. Hittills har det varje morgon varit lika svårt för oss att bestämma vart vi ska bege oss under dagen då det är så mycket vi vill prova och göra, lätt som svårt. Av alla områden vi har att välja bland hyser vart och ett av dem minst ett problem till oss var som vi mer än något annat vill ge oss på. Det finns så mycket som lockar...
 
Screenshot från Gasthaus Unterslag a.k.a Dödsdynon i Rocher aux Sabots.



/DO

Saturday, January 15, 2011

170 mil senare

Framme i ett, tro det eller ej, varmt och slemmigt Fontainebleau där ännu en vår ska spenderas. I gott sällskap av Emil Rylander ska jag här jobba hårt på att korta av min ticklist över saker jag vill göra i den magiska skogen fram till och med den nionde april till vilket är det datum som giten är bokad. Jag är taggad på att vara tillbaka och på att först och främst försöka komma tillbaka i den form jag var innan mitt lilla juluppehåll, något som jag inte tror kommer bli att allt för svårt med lite hjälp från den fantastiska sandstenen.

Man kan förstås fråga sig om det verkligen är så genomtänkt att utsätta sig för risken att för andra året i rad behöva sitta insnöad i en gite på den franska landsbygden även om det för stunden inte ser ut att vara något att oroa sig för. Prognoserna för kommande dagar ser lovande ut och temperaturen som bjöds den lilla stund vi i eftermiddags spendera i Cuvier var bortom vad jag kunnat föreställa mig när jag igår morse for hemifrån. Efter att ha klättrat endast iförd t-shirt nästan hela tiden måste jag erkänna att jag börjat tvivla på om mina inför resan nyinskaffade termobrallor verkligen kommer att behövas. Fast å andra sidan, förra året fick vi mer än en gång ser prov på hur fort det kan vända här nere och jag skulle inte bli förvånad om vi vaknar imorgon och det ligger två decimeter snö på backen, de goda väderleksprognoserna till trots.


/DO

Friday, January 14, 2011

Barcelona


Hult njuter av att få återse civilisationen efter två veckor i spansk bergsby.


/DO

Thursday, January 13, 2011

Rude man 7B+


Foto: Henrik Hult


/DO

Tuesday, January 11, 2011

Monday, January 10, 2011

Mera slabbdyno


Hult på Mardi Gras i Albarracin.



/DO

Sunday, January 9, 2011

Watch out


Humöret var direkt inte på topp efter att ha bränt flashen på Manuchakra på andra 
movet. Men revanschen kom i nästa försök och så även ett uppsving på 
humörs-sidan. Foto: Henrik Hult


/DO

Saturday, January 8, 2011

Albarracins snyggaste arête


Hult på A Ciegas 7A+ i Techos.


/DO

Friday, January 7, 2011

Hunter S Thomson


Bummel och Peter väntar på att Fredrik ska hoppa på send-tåget
göra dem sällskap på toppen av Hunter S Thomson.



/DO

Thursday, January 6, 2011

En blivande klassiker

Dax för lite omväxling från alla Albarracin-bilder. Behöver jag ens skriva gissa problemet? Alla vet väl vid det här laget att när en bild som ser ut som denna ploppar upp i någon blogg ska man skriva Hunter S Thomson i Sivik för att vinna en gummibåt eller en lyxkryssning med undertecknad. Däremot får den som kan namnge trollen i bakrunden en stjärna i kanten...




/DO

Wednesday, January 5, 2011

Caféfrukost


Hult är glad som en lärka över att ha funnit vad vi för en stund trodde var Barcelonas enda 
söndagsöppna café. Han var dock inte lika munter två minuter senare efter 
att ha insett vad han nyss betalt 3 euro för.


/DO

Tuesday, January 4, 2011

Palpant 7B+

Cool prow i sektorn Cabrerizo vilken bjuder på intensiv klättring där movet jag är i färd 
med att göra på bilden utgör cruxet. Foto: Henrik Hult.


/DO

Monday, January 3, 2011

A Ciegas 7A+


Cool arete i Techos, Albarracin. Foto: Henrik Hult


/DO