Snow, hey oh!

Vi ser inte ut och har inte gjort på hela dagen. Det snöar så in i helvete och vi vågar oss inte ner för kullen vi sitter på. Alla har murat in sig i var sitt litet hörn av någon av lägenheterna och det är inte mycket som händer vilket ger mig tillfälle att skriva lite.

Det har varit ganska kallt de senaste dagarna och sticket har varit suveränt. Tyvärr har jag haft svårt att brottas med kylan och inte kunnat vara still och vila något när vi varit ute vilket har lett till att jag inte orkat lika mycket som innan.

Min hud har varit stört bra. Den läker bättre än någonsin. Igår efter en dagssession i Cresciano, tredje dagen påt, var jag övertygad om att vila skulle bli ett måste idag men när jag vaknade imorse var fingrarna inte ens ömma och jag hade nog kunnat klättra till och med vassa problem idag med. Så lite fortunet är det nog med snön ändå så att jag tvingas vila kroppen som börjar bli ganska öm.

Har äntligen hitta ett projekt som jag är taggad att köra på - Malounk i Brione. En överhängande historia på bra rundade lister där cruxet blir att matcha en kristallklädd läpp för att sedan göra ett långt drag till toppjuggen. Har gjort alla move och länkat alla sekvenser utom en så vi får se. Det kommer nog gå om jag får tillfälle att köra på den. Tyvärr så om det fortsätter så här så kommer det att bli omöjligt att köra dit upp.



Det bekymrar mig ordentligt med den här snön och nu när det börjar bli dags att boka flygbiljetten hem till jul börjar jag fundera. Det kan tyvärr vara så att det är kört med klättringen här och då är frågan om det är värt att sitta här och vänta utan att kunna göra ett skit. Surt i så fall då jag tror att jag är i ganska mycket bättre form än jag någonsin varit. Vi får se hur det hela utvecklar sig men det är inte omöjligt att jag åker hem snart och börjar spara pengar för nästa äventyr...



/DO

Vilodag all over

Ännu en vilodag som man tvingas försöka tvingas fördriva. Vi har börjat hänga med amerikanen Garreth som är den sista kvar här av medlemmarna i Team Amerika så när som på Dave Graham som man då och då tycker sig skymta i skogarna.

Vi tog med familjens (som vi hyr lägenheten av) hund på en promenad eller som jag skulle beskriva det vansinnesmarch upp på ett av bergen och till klostret som ligger där. Sjukt jävla läskigt ställe och tanken på att det är folk innanför de vita betongmurarna som aldrig lämnar berget skrämmer skiten ur mig.

Det har kommit en del snö den gångna helgen vilket har spoilerat en del av våra planer men vi har trots detta kunnat klättra ganska flitigt. På lördagen åkte vi till Chironico och jag fick sänt mitt rainy day project "Arabald 7B". På söndagen var aktiviteten i Cresciano som är stället som lämpar sig bäst efter snö stor och bland ett femtiotal "Svenssonklättare" uppenbarade sig också en spridd skara strongboys, bland andra - Ty Landman, Magnus Mitdbö, Jon Cardwell, Guntram Jörg och givetvis också Dave Graham.

Imorgon ska Garreth visa oss Brione. Ska bli så stört kul. Vi har suttit i hans lägenhet hela eftermiddagen och kollat på filmer från dalen och av filmerna och hans berättelser att döma är det stört bra.

More to come...



/DO

Blogginlägg 16/11 08

Tiden här går mycket fortare än den gjorde in France. Vi är redan inne på tredje veckan har hittils bara haft 9 klätterdagar varav kanske tre har varit bra.

På torsdagen i förra veckan uptäckte vi till vår stora lycka att i samband med ett omslag i vädret att temperaturen och luftfuktigheten sjönk betydligt. Tisdagen innan när vi var i Cresciano tog det mig en och en halv timma från att när vi började ha haft perfekt hud till att ha slitit ner den så att det blödde ur samtliga fingertoppar.

Ever since har vi bara klättrat i Chironico så när som på en dag i misär i Cresciano då vi igår gjorde ett fösök men lika snabbt som vi kom kunde konstatera att det kanske inte var så bra som vi hoppades. Det går inte att klättra där när det är sol. Det blir stört svettingt och huden ramlar av fingertopparna utan att man behöver röra stenen.

Jag har övergått till att i stort sett inte göra ett skit på kvällarna. Jag har tröttnat på att vara instängd i den här jävla lådan kväll efter kväll. När vi kommer hem äter jag diskar och lägger mig. Sover 11-12 timmar per dygn nu...Jag frågar mig om det är så nyttigt som jag upplever det....

Vi har börjat upptäcka Chironico allt mer vilket inte inte är bra. Stället är för stort, för bra och har för många problem jag måste få klättra. När vi sen också får se Brione och Sonlerto kommer allt att bli katastrof. Det kommer troligtvis att slå slint totalt när det går upp för mig hur mycket jag har att göra. Det var nog så jobbigt innan när jag bara hade de svenska problemen att bekymra mig över.

Jag förstår vad Dave Graham menar i Dosage 3 - You will never have enough time to accomlish what you want to accomplishe here...Det finns inte tid att vila här. Det är för mycket man vill göra. Varje dag vi klättar vill jag göra det som om det vore den sista men samtidigt måste man försöka vara lite disciplinerad för att orka med i längden. Ändå blir det lika förbannat så att man när man kommer hem inser att man kanske ville lite för mycket under dagen och att det kanske inte vore så dumt att vila kommande dag.

Jag börjar få ångest. Hur ska jag hinna. Jag vill inte härifrån. Allt jag kan önka finns här - Obegränsad bouldering... Snart kommer också sticket...

/DO

Veckorapporten

Idag är första dagen här i Claro som vi frivilligt vilar fràn klättringen. Sedan fredagen har vi varit förskonade fràn regn och har tagit vara pà chansen att klättra utan att behöva ta till handuk, toapapper och ofantliga mängder krita. Det har blivit tvà torra dagari Cresciano och en i Chironico. Dit hade vi sällskap med en störtskön amerikansk globetrotter som egentligen var i landet för att springa ett maraton men som tog chansen att klättra lite aswell. Vi fick se Dave Grahams From dirt groves the flowers vilken gav en lite perspektiv pà vad ett hàrt boulderproblem egentligen är. Den är kort sagt ofattbar. Visst greppen finns där och allt men därifràn till att kunna utnyttja dem. Man klättrar i stort sett en jävla 8B för att sedan komma upp till en av världens hàrdaste mantlingar (8A+).

I Cresciano har vi ocksà kollat in ett par klassika testpieces - The story of two worlds 8C och Dreamtime 8B+. Vad beträffar den sistnämnda sà är det bara att lyfta pà hatten och imponeras av Simon Brismo. Samtidigt som det är otroligt bra gjort sà är jag övertygad om att det finns fler svenskar som skulle ha att hämta där. Tyvärr är inte jag en av dem... än :-)

I Cresciano har annars Sektor 3 och allt eftersom ocksà närliggande plan kommit att bli vàra huvudsakliga tillhàll och vi försöker där att beta av sà mànga problem i alla olika grader som möjligt. Jag planerar att fortsätta sà i nàgon vecka till och sedan ska jag försöka börja jobba pà nàgot lite hàrdare problem. Jag har kollat in ett par tänkbara projekt men har ännu inte funnit nàgot som är perfekt. Ska fortsätta scouta runt lite mer och se om jag hittar nàgot mer. Vi har ju hittills bara varit en dag i Chironico sà där lär det ju dyka upp linjer man blir sugen pà.

Vad beträffar vàra framtida äventyr här sà ser det ganska lovande ut. Det mesta har torkat upp bra men en del landningar är fortfarande sàpass blöta att vi tvingas avstà fràn problem.

Jag har blivit lite seg i kroppen fràn att inte ha fàtt klättra sà mycket den gàngna veckan sà jag hoppas vädret fortsätter vara bra sà vi kan börja klättra lite mer frekvent igen. Vi fàr se hur det gàr. To be continued sà att säga.



/DO

Rainy days i de tusen tunnlarnas förlorade land

Turen med vädret tycks definitivt ha vänt. Nu sitter vi alltsà i Claro, Ticino, Schweiz och gör vàrat bästa för att inte flyta iväg. Japp, det regnar, och inte lite.

Den första prerson vi möttes av när vi kom hit var en allt för pratglad amerikan vid namn Garretth. Han berättade om ovädret som härjat och fortfarande härjar i Dalen och hur det gjort det omöjligt att klättra större delen av oktober. Han och hans kompis som "a souple of weeks ago broke his ancle" har varit här sedan början av september. Surt att "his freind" bröt foten annars hade vi bott granne med Paul Robinson.

Trots det dàliga vädret sà verkar här vara i alla fall nàgra klättrare och en och annan strong boy tycks man skymta bland blocken. Jag och Jimmy hälsade i all hast pà Tyler Landman igàr när han flydde regnet i Crescianio. Det är bara Graham som saknas men han lär väll inte dyka upp om det fortsätter sà här.

Resan hit - Bestod till stor del av tunnelkörning men de fà stunder vi inte befann oss under jord var vi stumma av förundran över hur nàgot kan vara sà vackert och vi ställde in oss pà att fà klättra i scenarion hämtade rakt ur Dosage-filmerna. Detta avr innan vi körde in i regnväggen.

Pà förmiddagen igàr gav vi Crescianio en chans och väl där fanns det ett antal problem som faktiskt var i stort sett (!) tillräkligt torra för att kunna klättras. Men glädjen varade inte länge dà regnet rullade in igen efter an dryg kvarts klättring, lagom för oss att ha hunnit bli varma. Vi kröp in i en gammal ruin och gjorde ett försök att vänta ut det värsta skyfallet men det var bara att inse att det inte skulle ge med sig och knalla tillbaka ner i byn. Hade vi valt at fortsätta vänta hade vi fàtt sitta där ännu dà det fortfarande 25 timmar senare öser ner i samma takt.

Om nu regnet ger med sig, vilket det väll förhoppningsvis gör förr eller senare kommer vi att klättra mestadels i Crescianio men ocksà i Chironico och Brione. Sà tills vidare är det bara att vänta, hoppas och fortsätta bläddra i guideböckerna...


/DO

Alkissar med klass makes Daniel want to stay in Font...

Sista dagen i Fontan för den här gången. Imorgon lämnar vi stället för graniten i Schweiz vilket från början lade grunden för resan. Frankrike la vi ju egentligen bara till som en liten bonus och för att få komma bort från Sverige ett par veckor tidigare.

Igår kväll efter att ha checkat in på Formel 1 hotellet i Moret som ska utgöra vårat hem till imorgon, åkte vi in till Fontainebleau. Det såg länge ut som jag skulle vara i området i två veckor utan att besöka själva staden men obotlig hunger tvingade oss att söka oss till något kebabhak och själva centrum visade sig ha det största utbudet. Det kom egentligen att bli resans första kontakt med lite större civilisationer än Jacquille annat än min och Jimmy´s drift genom Paris igår morse och man upptäckte ganska fort skillnaderna mellan Frankrike och Sverige. Det talar väl förstås inte för hela landet och jag har ju faktiskt inte besökt Sveriges alla städer och byar men över lag så ser man skillnader i att bland annat pizzeriorna och dom skabbiga korvkioskarna har bytts ut mot caffeer och chokladerier. Parfymerier i varje gatuhörn makes Fontan smell. Butikerna stänger inte förrän 19.30 vilket gör att det var mycket folk i rörelse hela kvällen och inte bara massa fulla sextonåringar utan folk i alla åldrar. I stort sett så känns det som man blivit skjuten rakt in i någon fransk idyll. Jag finner det också ganska kyligt att alkisarna sitter på parkbänkarna och klunkar i sig champange och inte billig folköl.

Jag börjar gilla Frankrike... Kanske skulle man uppfylla Sammy´s önskan och stanna och låta Swiss vänta... Nä, fuck it, Swiss here we come!




/DO