Arkivet

2011 lider mot sitt slut. För min del kommer de sista två veckorna fortsätta att präglas av träning, samt lite jobb i och med jul och nyår.

Under året som gått har jag samlat på mig en del bilder som av någon anledning aldrig kommit längre än att de blivit liggande på hårddisken till ingen nytta. Detta känns som slöseri och när jag nu spenderar i stort sett all min tid på Fabben, där inte många foton blir tagna, tänkte jag använda mig av dessa för att fylla ut tystnaden som annars riskerar att uppstå här i bloggen. Så vitt jag vet så har bilder inte något bäst före datum och således bör de väl kunna roa trots att dom inte är högaktuella.

En förmiddag i våras visade jag Martin till Fjällbacka-grottan. Han gick under ett par timmar loss på
den vassa graniten och rev ner det ena problemet efter det andra. Här är han i inledningen av 
sin slakt av klassikern Hummern. Samma dag klättrade jag Räkcoctail. Se filmen!

/DO

Crimpigt på Sjöpungen

Martin provar den nypiga starten på Sjöpungen/Sjöpungen variant.

/DO

Mera Fjällbacka

...och mera Martin, återigen på Hummern igen.

/DO

Film - Räkcocktail, Fjällbacka

Ett kort klipp från ett för mig lite oväntat send när jag en eftermiddag för ett par veckor sedan guidade Martin till Fjällbacka-grottan. Får passa på att också tacka värmlänningen för spot och gott stöd...

/DO

Hummer igen

Martin på Hummern igen i Fjällbacka. På bilden har han ett move kvar innan cruxet på vilket han 
fullständigt negligerade betan jag gav honom och istället valde att hoppa in i de vassaste
greppet i hela grottan. Att det hela gick vägen och att han inte förlorade

handflatan på kuppen är något jag fortfarande inte begriper.

/DO

Film - Sjöpungarna & Springboy

Vårens första klätterdag på hemmaplan spenderade jag i Fjällbacka och Häller med att riva av tre gamla projekt. Sjöpungen, Sjöpungen varitant och Springboy. Alla tre fångades på film och hamnade tillslut nu också på internet i form av det lilla klippet nedan.

/DO

Livet är fint på hemmaplan

Drygt två veckor har nu gått sedan jag började klättra igen efter mitt lilla break från det hela när jag kom hem från Font och jag har under dessa två veckor hunnit med att få en hel del gjort. Detta trots att klätterdagarna inte blivit jättemånga i och med en del jobb och att formen farit upp och ner som en jojo. Stundtals känner jag mig stark och klättrar framförallt bra liksom jag i andra stunder kan känna mig ganska okoordinerad, svag och värdelös. Överlag har dock allt känts bra och jag är taggad på att vara hemma och köra på alla problem jag har kvar att göra här på västkusten

Liksom i Font har jag en ticklist över boulders jag vill göra här hemma och jag jobbar målinriktat med att försöka korta av den så mycket som möjligt innan jag i mitten av juni börjar jobba igen och därmed förlorar möjligheten att klättra så mycket. Hittills har det gått över förväntan och detta trots att förhållandena inte varit direkt lysande i och med att det varit ganska varmt. Dock verkar bekymret med värmen ha skjutits upp ett tag då temperaturerna i helgen droppade en aning och nu spås stanna mellan tio- och femtongraders-strecket i alla fall veckan ut. Förhållandena som nu bjuds här på västkusten måste alltså sägas vara riktigt bra, trots att det emellanåt kommer lite regnstänk. Jag försöker ta tillvara på möjligheten att klättra med stick så bra som möjligt och riktar in mig på de problem som kräver bra förhållanden för att kunna göras.

Screenshot från Även dalahästar har känslor i Häller.

Martin Jurander var i helgen på besök här i Bohuslän och på fredagen åkte vi tillsammans på önskemål av Martin själv till Fjällbacka. Martin gjorde där processen kort med både Hummern och Hummern igen men Räkan som var det stora målet med besöket gäckade honom. Han kom farligt nära flera gånger och föll vid ett tillfälle precis innan det sista hårda movet när en tåkrok lite oväntat släppte. Jag själv passade på att prova Räkcocktail som i kort är Räkan med en lite hårdare start och jag förvånade mig själv med att på några försök göra problemet.

Söndagen spenderade jag med Martin och en för dagen icke klättrande Peter Erhard med familj på Utsikten på södra Tjörn. Jag hade tre problem kvar sedan mitt förra besök för nästan ett år sedan som jag verkligen ville göra, Animal (Fuck like a beast), Supermullet och Tårt-outlet, och trots att jag var trött och klättrade dåligt lyckades jag ta mig upp för alla tre. Peter klättrade som sagt inte utan passade istället på filma de som gjordes och redan samma kväll fanns ett klipp innehållande dagens eskapader på internet för åskådning. Se de på Westcoastbouldering.

Gårdagen blev intensiv med först en tur till Ramsvikslandet för att göra Walkers superproblem Hamster Huey and the Gooey Kablooie. Jag hann också med en sväng förbi ett lowball-projekt på den västra delen av ön som jag länge velat göra. Problemet gick ner ganska fort, det handlade mest om att jag skulle våga dra till i den vassa vänsterhands-crimpen, och om ingen annan gör anspråk på förstabestigningen går nu problemet under namnet Total Breakdown.

Kvällen spenderades med Fredrik Dahl i Häller där jag lyckades göra mig av med ännu en ouppklarad affär i och med Även dalahastar har känslor som jag på lördagen backat av på mantligen. Feg som jag är vågade jag inte ge mig hän utan spot. Igår med Masterspot-Freddy i ryggen kände jag mig hur trygg som helst och kunde riva av problemet på första försöket för dagen. I kort ytterliggare en lyckad dag!


/DO

Finfrämmande från Värmland

I helgen gästades Göteborg och Bohuslän av finfrämmade från Värmland i och med Martin Jurander.
Två dagar hade jag äran att få klättra med maskinen från Arvika och fick under dessa bevittna ett 
par fina sends. Bilden visar Martin i början av sitt förnedrande send av Hummern igen i Fjällbacka.

/DO

Räkan ss - Filmen

/DO

Sendingspree

De bohuslänska bouldersena fick igår motta forceringar från taggade bouldrare av sällan skådat slag. Det haglade bestigningar vart än jag vände näsan trotts vårens hittills kanske varmaste dag.

Min dag började i Häller där jag mötte upp med Climbingpicsredaktionens Peter Erhard. På plats var också Johan Andersson med tillhörande juniorer - Jim Bruce och Benjamin "Tumle" Linné Ryn.

Peter var på de klara med vad han ville med dagen, att göra Walkers Cuerpo de Hombre och efter en go uppvärmning på några för mig nya problem satte vi av mot Hällers enda spot med lite behagligare temperatur, korridoren och ovan nämnda problem. Peter fick snabbt till tre mycket bra försök i rad och utav någon anledning började han tappa modet då inget av dom ledde till ett send och beslutade sig för bara att ge den ett sista försök. Kanske visste han när han sa de att inte mer skulle behövas men enligt egen utsago trodde han aldrig att det skulle gå varken före försöket eller när han skickade mot kanten, något jag har svårt att tro baserat på hur stabilt jag tyckte det såg ut. Johan som hade sin första session på problemet passade på att hoppa på den här dagens avgång av sändartåget och tog sig även han till toppen på följande försök. Mycket imponerande...

Efter en kort men trevlig session på den mycket näraliggande Espens Hangel bar det av mot mitt tänkta mål för dagen, Springgirl. Väl där kändes det hela mycket bra men de till trots blev det inget send. Jag tror dock inte att jag är jättelångt borta från att hålla slopern och jag hoppas att den snart ger med sig. Det var när lillebrodern, Springboy, till vänster frekvent började attackeras som jag fick svårt att hålla mig borta och då gav upp mitt sagda projekt för att glida över något åt vänster på väggen. Ganska snart började även denna kännas riktigt bra och jag trodde mig ligga ganska bra till för att få till första repetitionen tills Peter kommer och stjäl showen totalt genom att med nyfunnen fotbeta mer eller mindre krossa den tills igår orepeterade Springboy och därmed fastställa ordningen vilken bör följas på väggen - Fredrik gör först och Peter gör sedan. Kan jag tänkas få bli tredje man i bestigningsledet?

Peter på Inte illa pinkat för en trähäst

Detta satte punkt för min dag i Häller då jag efter telefonkontakt med John Antonsson beslutat att klättra i Fjällbacka senare under kvällen för att där försöka få avslutat ett för mig väldigt stort projekt, Räkan ss. Ett problem som när man bryter ner det i bitar passar mig ganska bra men när det väl ska länkas kanske inte är direkt som klippt och skuret för mig då man tvingas göra 20 ganska jobbiga och ihållande flytt efter varandra.

Jag och Peter avslutade vår dag tillsammans med att kolla in Erik Heymans traditionellt säkrade testpiece på Sjöhäller. En led som är som gjord för en stackars bouldrare som drömmer om att ticka en hård tradtur då den först halvan av den klättras över crashpads för att man sedan kommer upp till en spricka där en säkring placeras över vilken jag tror att man klättrar resten av leden. Leden är brant och spektakulär och nog den coolaste trad-grejen jag här sett här i Bohus. Props till Erik!

Vid sjusnåret anlände jag vid Fjällbacka-parkeringen och tillsammans med John knatade jag bort till grottan. Dagens andra uppvärming gick ut på att känna igenom moven på mitt sagda projekt innan jag satte mig vid starten för att på dagens första försök klättra problemet. Även John sände några försök senare i mycket god stil. Kvällen rundades av med varsin mycket snabb repetition av Hummern och så var min första riktigt lyckade klätterdag sedan hemkomsten till ända. Fantastiskt. Tack Peter, Johan, Jim och Tumle för en fin dag och tack John för en mycket trevlig kväll!

För övrigt så har jag fått rapport från Magnus (Högström), som sedan i Torsdags befinner sig på Åland för att bouldra, att han idag gjort rakt upp varianten av Normipäivä - Hyvää Päivää. Från början var hans mål att försöka göra Nalles originalversion av problemet men sedan ett grepp alldeles i slutet av problemet gått sönder valde han att sikta in sig på Peter Bosmas direktutsteg vilket ger poängen 8A+. Grattis!




/DO

Sjöpungen Variant

Blev idag en kort eftermiddagssession i Fjällbacka. Gjorde stora framsteg på det här problemet och nästa gång vågar jag mig nästan på att utlova så kallad garanti...

/DO

I don´t wanna stop

Motivationen har i en handvändning fått en rejäl uppsving. Den hanvändningen var dagens tur till Fjällbacka med Kalle Reichenberg. Go progress hade jag på i stort sett allt utom den egentliga anledning till att jag åkte dit...

Gav Räkan ett go vilket slutade precis som mina tidigare försök och när ett oanat regnoväder kom över oss kände jag att det inte längre var lönt att köra på den då jag inte tror jag har såpass mycket överkapacitet att jag kan klättra den blöt. Vi försökte istället se vad som krävs för att förtjäna pluspoängen som den alternativa starten Räckcoctail generarar. Jag hade hört rykten om att det annars (i mina ögon) brutala första movet skulle gå att lösa med en häl och jag tackar Peter Erhard för betan med vilken första rörelsen i sig inte skulle ge mer än 5+ till scorecardet.

Moven blev gjorda efter lite betaletande. 5 fotflytt på två move är inget man läser in till sitt flashförsök, iaf. inte jag.

När bådas högeraxlar fått tillräckligt med stryk för att vid ytterligare belastningar troligen imlpodera gick vi till vänsterdelen av väggen. Kalle tog efter uppmaningar från min sida sig an Hummern Igen. Såg väldigt stabil ut i mina ögon men han tvivlade hårt på sina möjligheter att kunna hålla ihop den. Alla moven gjorde han i alla fall och har man gjort det kan man göra problemet, det gäller alla problem om man frågar mig...

Kalle på Hummern

Jag tackar framför allt Kalle för betan men också regnet som omöjligjorde det att ägna sig åt annat än att nöta på sekvenserna i ett problem jag ännu inte gjort, Sjöpungen variant 7C.

På den gör man från starten i två lister (utav vilka en ska ha gått sönder och blivit sämre) fyra move, först in i ett undertag i vilket man sedan matchar för att göra ett långt skick till en bra list varifrån man ställer upp ena foten och hookar med den andra för att matcha innan man finner sig etablerad för att göra sista cruxmovet på Hummern Igen som jag gjorde i våras. Första movet är helt klart hårdast och jag förstår i skrivandets stund fortfarande hur det gick till när jag gjorde movet.

Jag provade den ett par gånger i samband med att jag gjorde Hummern men resultatet blev det samma varje gång jag satte mig vid startcrimparna till problemet. Förbrylt sökande efter något sätt att lätta från marken vilket jag alltså aldrig kom i närheten av att. Det utöver 3-4 andra för mig bittiga move gjorde att jag gav upp den. Men nu var det annorlunda. Jag kände mig ganska stark på den jämfört med innan och efter inte alls många försök vara alla move utom första gjorda. Det däremot bet ifrån och till en början kunde jag inte ens etablera mig mellan undertaget man går till och startcrimpen och det hela kändes hopplöst hårt. Jag drog i starten till och från och lyckades på nått försök emellanåt få in fingrarna i greppet man går till men inte i närheten av tillräckligt mycket för att kunna stoppa. Men, sista försöket hände det något som jag i skrivandets stund fortfarande inte får grepp om och jag gjorde första, andra och var inte overkligt långt ifrån på det tredje och för mig sista riktigt hårda movet - YES! Ticklisten är nu ytterligare ett problem lång.


Hade jag varit amerikan hade ordet Pshyced återfunnits i var och varannan mening i stycket ovan. Sååå gytt med dom framgångarna och att få köra på ett problem där jag får och framförallt måste ge allt hela vägen. Förvisso så får man väl anta att de flesta sysselsättningar är roliga när det går bra men i nuläget drar klättring ovanligt mycket och jag kan inte vänta till nästa dag i F-backa på Räkan och framförallt Sjöpungen variant!







/DO

Fotomodellen

Hard work på ett sätt som är allt annat än jag är van vid. Har åkt runt halva Bohuslän med Fredrik Scenholm för att skjuta klätterbilder. Han står för själva plåtandet och jag agerar fotomodell med allt vad det nu innebär. Och vad beträffar resultatet så kan i varje fall inte jag klaga...

Fotomodellen...

Missa heller inte att kolla in Fredriks Blogg...






/DO

Lack of interest

Min motivation har dalat ganska häftigt den sista tiden och tyvärr känns det inte som att de har tagit stop ännu utan suget för klättringen minskar sakta men säkert. Troligtvis måste jag slopa inomhustränandet ett tag för att hänga ute mer och försöka komma ur de tråkiga sinnestillstånd jag grävt ner mig i.

Idag åkte jag för första gången på länge åter till Fjällbacka. Det blev i stort sett en session på Räkan ss som jag har velat prova igen i en och en halv månad nu men inte fått tillfälle, eller snarare sagt inte gjort mig tillfälle att göra. Jag gjorde den i två sektioner. Första gången och första försöket jag egentligen på allvar gör på traversen så det kändes bra att det gick fort och förhållandevis enkelt. Kommer troligen om inget oväntat händer kunna sända den i höst. Film från idag kommer så snart jag få tag i ett dugligt klipprogram.





/DO

Torsdagsavsnittet

Att synden straffar sig själv det är jag ett lysande exempel på. Det var i morse när jag välte en lastpall på jobbet som jag i ett rent vredesutbrott sparkade till en av lådorna som åkt omkull som jag gjorde skäl för uttrycket. Under dagen, i takt med att jag blev argare och argare svullnade foten jag kanaliserat ut min ilska med allt mer och det gick upp för mig att jag stukat den.

Det känns lite som att jag gnäller för allt och inget nu men ni måste tro mig, det händer mig något hela tiden. Kanske är det för att jag dum och klantig eller också så har jag bara ren och skär otur. Döm själva! Jävla skit är det i vilket fall...

Det här med att ha ett arbete att sköta varje dag skiljer sig vilt från vad jag som annars arbetslös dagdrivare/obetald heltidsklättrare är van vid. En av det stora skillnaderna är att jag har pengar. Inte för att jag i nuläget vet vad jag ska med dem till när jag inte hinner spendera dom. Som tur är så dröjer det bara till 15 augusti innan jag är fri som en fågel igen. Då vill jag här ifrån. Enda haken är att jag i min bekantskapskrets verkar vara den enda som kan och vill ge sig ut på äventyr. Vi får se var det slutar. Förhoppningsvis får jag som jag vill och behöver inte vara hemma i höst.

Vi tar och gör en liten återblick på veckan som gått så här lagom till torsdagsavsnittet som i vanlig ordning kommer en dag i efterhand (Minst).

På lördagen trotsade jag den på gränsen till outhärdliga hettan som då rådde och åkte efter jobbet till Fjällbacka där jag hoppades att det kanske skulle kunna fläkta lite.

Det kom någon stackars vindpust då och då men det gjorde ingen direkt märkbar skillnad. Jag var så satans trött och troligtvis var värmen en bidragande effekt till att jag slumrade till i stort sett varje gång jag satte mig ner för att vila.

Mellan varven på Räkan ss, som jag i och med helgens besök åter har börjat jobba på, fick jag till den bökiga Kräftan.

Vad beträffar Räkan så gjorde jag för första gången ordentliga framsteg. Har tidigare varit ovän med ståstarten, Rekan tills jag i lördags provade en beta som Peter Erhard föreslog. Enligt honom skulle jag prova att häla när jag gör första rörelsen och försöker träffa crimpen för att komma undan den vilda chansningen min beta med tån i sprickan krävde. På det viset blev det hela väldigt annorlunda och jag kunde lugnt nypa tag i greppet och när väl det är gjort är det lugnt - Thanx P!

Efter som det kändes bra ville jag se om det gick att klättra problemet därifrån traversen slutar och straight-up klättringen tar vid. Sagt och gjort. Två försök tog det mig att länka de tio sista av den totalt 20 rörelser långa bouldern. Kändes bra att det gick trots värmen och dagsformen och jag fick en liten nytändning för problemet. Kommer troligtvis kunna göra den i höst. Verkligen skönt att se att det lönar sig att man inte ger upp för minsta lilla motstånd.

Ska försöka åka tillbaka snart igen och se till att få bra koll på undertags-traversen innan jag verkligen går in för att göra den. Tyvärr brukar jag få lite ont i handlederna av just den delen av problemet så jag vågar inte köra allt för intensivt på det.

På onsdagen fick jag till den nu nästan obligatoriska onsdagsessionen med Henrik. Denna gång var det jag som gästade ett av hans fynd. Ett problem som går under namnet South Beach och är beläget i Fiskebäckskil på Skaftö. Henrik hade tjatat om hur sjukt bra problemet, som har en hoppstart (~6B) och en ståstart (~7B), skulle vara och jag oroade mig lite för att han trissat upp mina förväntningar men väl där stod det klart att han inte gått till någon överdrift. Fan va fint det är. Problemet går runt en perfekt formad bulle på vilken det sitter två klockrena grepp. Antingen hoppar man då som sagt till ett av dem för att dra vidare till nästa precis i underkanten av den runda toppen eller så startar man stående i motlutet i två vassa undertagslister. Från dessa gör man ett långt deadpoint till greppet man hoppstartar till. Jag gjorde det movet säkert 15 gånger men lyckades fan inte ta mig iland för att skicka vidare. Jävligt surt då man nog egentligen är hemma där.


Inte heller Henrik lyckades komma upp och jag vet inte vad som retade honom mest. Om det var det faktum att han inte kom upp eller att han inte kunde klura ut hur han bar sig åt första gången han gjorde den back in the days.


Jenny däremot visade var skåpet skulle stå genom att sända hoppstarten kort efter att ha gjort ett annat kalasproblem av ungefär samma kaliber. Way to go, nu lossar det!



Väggen som problemet går på hyser också ytterligare 3-4 problem väl värda att göra. Jag kommer definitvit att åka tillbaka dit, i första hand för South Beach men också för två projekt...





/DO

Fjällbacka visual

Mera hard work i Fjällbacka... Denna gång - Räkan ss, vilken först gjordes av Magnus Höghström som i sin tur helt har förträngt att han har klättrat problemet och blånekar att det är hans FA...

Får se om jag med mycket jobb kan lyckas knyta ihop den här. Passar mig inte direkt som handen i handsken. 20 move är 18 för många...










/DO

Ehh...

Jag tenderar ofta att sätta en väldigt hög press på mig själv när jag ska försöka göra ett för mig hårt problem som jag fått uppfattningen att jag kan göra. Det blir allt som oftast att jag tänker; Fan vad dålig jag är om jag inte gör den här skiten idag, istället för att jag tänker; Vad sjukt bra det skulle vara om jag tar mig upp för det här problemet idag...

Dock var detta inte direkt fallet idag när jag på eftermiddagen slängde mig upp till Vetteberget, Fjällbacka för att försöka ta vid var jag på påskafton slutade. Jag var i ett state of mind där jag inte brydde mig ett skit om någonting. Hurvida problemet var fint eller om jag hade kul eller ej spelade inte den minsta roll. Jag ville bara upp... Och upp kom jag, trots att jag kanske inte riktigt hade ställt in mig på att göra Hummern Igen idag. På samma gång hade jag heller inte föreställt mig hur det skulle kännas att lämna stället utan att ha klättat problemet... Som väl var behövde jag då inte erfara det...

Förra gången, liksom vid många andra tillfällen på olika problem, var det första försöket som var mitt bästa. Detta var jag väl medveten om och när jag för första gången idag ryckte iväg från startjuggarna visste jag att det troligvis skulle bli det försöket då jag hade mest att ge. Så här i efterhand kan jag inte veta det då jag inte har något att jämföra med. I motsatts till förra gången räckte mitt första försök inte bara genom cruxet utan hela vägen...

Några minuter senare stod jag åter på marken för pumpad och för full av adrenalin för att märka att jag hade slitit sönder lillfingret i dödsjuggen och att blodet forsade ner på paden.




Känns såååå bra att kunna klättra på riktigt igen efter den här förbannade våren...Jag är fan glad nu...






/DO

Plötsligt händer det...Nästan

Ja, vad ska man säga. Jag kan ju inleda med att försöka beskriva för er som inte redan är medvetna om det, hur jävla dålig jag är på den här förbannade sysselsättningen som jag valt att viga 110% av mitt liv... Förresten räcker det att ni läser nedanstående så förstår ni och så besparar det mig en hel del förklarande...

Återigen en storhelg då allt och alla försvinner åt varsina håll. För min del var det bara en sak som fanns i huvudet och det var samma sak som fyllt ut tomrummet under större delen av veckan som gått - Fjällbacka och Vetteberget. Har så många problem där jag vill göra nu så varje gång jag kommer dit vet jag inte var jag ska börja. Det var dock inte problemet idag då Hummern igen tveklöst var bouldern som vägde tyngst. Det skulle bli första dagen som jag kunde börja med den utan att behöva tänka på andra unfinished buisness. Dock var förhoppningar om att sända inte enorma efter att jag idag på morgonen masat mig upp ur sängen och upptäckt hur förbannat sliten jag var efter veckan. Förhoppningar steg inte direkt heller när jag kom dit och upptäckte att det var varmare än jag trott det skulle vara - Fuck!

Väl påt kändes dock allt mycket bättre och jag hade inte jättestora bekymmer med värmen om man bortser från på mantlingen. Jag värmde upp och efter att ha kännt igenom moven tog jag en lite längre vila innan jag satte mig vid starten till de båda problemen som jag vid det här laget känner ganska väl. Första försöket från start och allt kändes bättre än jag någonsin kunnats hoppas. Jag kände mig så brutalt stabil hela vägen och plötsligt hade jag gjort cruxet och är i stort sett hemma för att tre sekunder senare stå nere på marken igen helt omedveten om vad fan som hänt. Jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna komma så nära utan att göra den. Jag fattade först inte vad det var som hände men efter att ha kollat på filmen ser jag att den dödsviktiga tåhooken släpper precis när jag ska matcha juggen och göra 6A-avslutet. Känns så sjukt skumt att den gjorde de då det aldrig hänt tidigare... Så löjligt jävla nära var det i alla fall...

Efter ytterligare två fruktlösa försök gav jag upp den för idag och kände lite på Maneten instead. Jag har en beta med vilken jag kan klättra problemet hyfsat bekymmersfritt men jag har en känsla av att det inte är ok att göra den så. På samma gång vore det skumt om det inte var tillåtet då man enligt iaf. mig klättrar precis samma linje. Vi får se - Jag ska försöka få liv i förstabestigaren så han kan åka med nästa gång och ge sitt godkännande. Men först Hummer Igen - IGEN! Nu har jag iaf. bevisat för mig själva att jag kan göra den och jag säger bara - NEXT TIME!

Jag är ledsen att kvaliteten blir så sjukt kass på filmen... Jag måste skaffa en riktigt videokamera...

/DO

Slutrapport V.15

Det är nästan pinsamt hur dåligt jag har tagit till vara på det fantastiska vädret den senaste veckan. Har i stort sett bara suttit inne och sett på TV med några få undantag för korta inomhuspass. I Söndags fick jag påbörja vårens tredje penicillinkur, denna gången för inflammation i halsen och örat. Det suger och blir jag inte frisk efter det här så skjuter jag mig...

Emellertid lyckades jag under gårdagen att få till veckans utomhussession och man skulle kunna säga att det blev en dag på resande fot. Jag inledde i Fjällbacka där jag hade hoppats på att kunna stanna större delen av dagen. Tyvärr så till min stora förvåning blev jag varse ju närmre ställer jag kom hur disigt det faktiskt det var och väl på toppen av Vetteberget låg luftfuktigheten någonstans kring 190%.

Jag gav det dock ett försök och värmde upp och gick sedan Hummern vilken efter förra veckans besök egentligen vid det laget borde ha varit överstökad. Men så var inte fallet och jag fick ta tjuren i hornen och göra det fantastiskt fina problemet ("igen").

Då Maneten var blöt och slemmig så som manter tenderar att vara blev det att jag gav vänstervarianten av Hummern ett par tries. Jag provade, efter påpekanden från Björn i veckan, ett bättre sätt att göra den sista svåra sekvensen innan 6A - avslutet och slipper nu slänga mig in i "juggen från helvetet". Det hela kändes ok och jag gjorde ett par försök från start. Det blev inget send men med lite flyt får jag till även denna kalasboulder i vår.

Tyvärr började huden redan att ge med sig i den råa luften och jag sökte solen kring södre breddgrader. Det blev en kort sväng om först Hamburgö och sedan Sivik för att kolla in diverse problem jag har gått och funderat på. Om någon, BRUNO exempelvis, har bra beta på Time of the season så är det mer än välkommet.

På hemvägen efter Sivik svängde jag förbi Häller. Väl där blev jag mer än varmt välkommnad av den starke norrmannen Espen och hans polare. De två hade tagit sig an ett gäng boulders över deras enda pad, en BD Butler och hade vi det laget jag anlände börjat snegla på ett av de fetaste projekten jag sätt i Häller. Mitt i blockhavet under Thorline ligger ett block med typ tre riktigt feta linjer i ca. 40 graders motlut. Störa move mellan goa lister.

Dom hade rensat i stort sett hela problemet och vi hjälptes åt att, med markägarens tillåtelse, ta ner ett par små träd för att bättra på landningen något.

Det kom en Daniel med en Mondo, sa de och tur för deras skull var nog det. Här krävdes det nämligen lite mer än en Butler och jag kände under dom få press jag gav den att det inte hade varit fel med ytterligare en Mondo och en Impact.

När mörkret nalkades var bouldern tyvärr ännu inte besegrad trots bra försök från Espens sida. Han skulle eventuellt stanna ett par dagar till så vill vädret sig och vi kan så ska vi mötas upp vid den innan han drar tillbaka till Oslo.

Ljuset hade för min del gärna fått stanna en stund till och på Häller, liksom många andra klassika berg jag passerade, var aktiviteten stor och säkert var det fler än jag som gärna haft obegränsat med hud, tid och som sagt ljus för att få fortsatt sina äventyr...




/DO

Bra dag i Fjällbacka

Trodde det skulle bli svinkallt i den lilla hålan vid Björns vägg i Fjällbacka när jag idag pälsade på mig och åkte dit. Det visade sig dock vara tvärtom och stället hade samma funktion som en pizzaugn. Till en början var värmen go att ha men allt eftersom blev den mer och mer min fiende.

Jag ville prova Hummern vilken jag på första bottenförsöket, efter att ha hittat bra beta, slant av på sista moven i 6B-toppen. Nytt försök och samma sak igen. Liksom förra försöket så by the time jag gjort cruxet och var uppe i juggarna svettades jag igenom så in i helvete att jag inte kunde hänga kvar, trots västkustens kanske vassaste grepp. Visserligen är det så jävla typiskt mig att åka av där allt ska vara över men jag blev så vansinnigt trött på det att jag gav upp det hela med att försöka länka problem idag och började jobba move på framtida projects istället...

Jag gjorde alla moven på det alternativa 7C avslutet, Hummern Igen. Den blir det press på nästa gång aswell. Livrädd är jag dock för sista hårda flyttet, korsen in i (vad jag tror är) den vassaste juggen på planeten, vilken är hårresande. Missar man med en halv centimeter förlorar man med all säkerhet halva handen.

Provade också Manges Maneten och det kändes bra. Har två olika sätt att göra slutet på. Ett coward vis där jag skippar den vassa crimpen och gör ett långt move från undertaget till en jug en halvmeter åt vänster. Pratade med Magnus om det sättet och han tyckte jag skulle göra den så men det vågar jag inte då jag säkert senare kommer få höra från andra håll att så får man inte göra, utan det får bli att nypa den vassa crimpen och steppa upp med fötterna instead...

Efter typ 2 och en halv timme trodde jag att kroppen skulle gå av på mitten. Förutom att dom stööört vassa greppen hade flått mina fingertoppar hade jag också tagit i så förbannat hela tiden tack vare viljan att göra alla på move på allting att det gjorde ont hur jag än vred och vände mig. Trots att jag var grinig över att ha missat vad som borde ha blivit en easy tick av Hummern var jag i stort sett väldigt nöjd med mina achievments och bestämde mig för att call it a day.

Det känns lite som att detta var part 1 i mitt livs Fjällbackaepok. Jag vill och önskar att jag kommer kunna lägga mycket av min utomhustid där för att försöka ta min klättring steget längre och kanske lyckas få ihop något som är snäppet hårdare än vad jag tidigare gjort. Får se när jag kan åka tillbaka. A.S.A.P blir det. Supertaggad på alla tre plus en fjärde som jag aldrig hann prova. Räkan ss tror jag den heter. Man traverserar in i och avslutar med Räkcoctail. Som sagt hoppas jag att det blir några dagar här framöver. Just nu känns det som att det ända stället jag kan tänka mig klättra...




/DO