I väntan

Tre veckor kvar nu. Sen ska jag jävlar inte jobba förrän jag dränerat ut varenda sparkonto och byxficka jag har att tillgå. Jag är så obeskrivligt trött på det nu. Har glömt bort hur det känns att vara fri och kunna sova till ett, klättra till 24.00 och överlag göra vad jag vill. Ska jag vara helt ärlig så får jag panik utav tanken att behöva hålla på så här året om med knappa 30 dagars semester som enda lilla ljus i den låååååååååånga mörka tunneln. Hur fan bär ni er åt?

Har under helgen, under vilken jag jobbar något kortare dagar, lyckats hinna med två inomhuspass. Känns ok i kroppen. Enda fördelen med brödyrket är att alla tunga lyft det medbringar tycks gagna klättringen. Det dagar jag lyckas få till ett positivt tänk ser jag på min arbetsdag som ett 11 timmar långt träningspass.

Magnus har slagit på kreativiteten och i rasande fart fortsatt ombyggnaden av problemen på Domens boulderväggar. Resultatet kan man knappast klaga över. Sällan har det varit såpass jämnt hög kvalité på en så stor mängd problem - Keep it up!

Fortfarande står jag utan resekamrat inför hösten och just nu känns alla äventyr utanför riksgränsen längre bort än på länge. Får se var det slutar. Vill bara inte sitta inblåst här hemma hela hösten. Inte för att jag saknar utmaningar att ta mig an här i krokarna, tvärtom. Snarare är det så att jag trivdes väldigt bra i lunken förra höstens resa gick i och nu vill jag ju då försöka ta mig någonstans och uppleva den igen.

(Vet inte hur väl det framgår att

det är jäääävligt blött)

Det är kanske inte i första hand vad bilden visar som jag vill åt men i nuläget skulle jag mer än gärna byta mig in i en sån situation...

Fortsättning föjer så att säga...





/DO

Den nya generationen?!

När man talar om nästa generation är det givet att det handlar om yngel, vilka ännu inte lossat på blöjorna, som antas kunnaa föra klättringens utveckling framåt (eller bakåt, för allt jag vet), när nuvarande utövare inte längre orkar trycka vidare.

Men jag frågar mig vad det är som säger att det inte kan handla om generationen över oss. 50-60- och 70-åringarna som aldrig fick chansen när de var yngre, och som nu får upp ögonen för det hela och kommer för att ta chansen de aldrig fick. Kanske döljs det oanade superkrafter i de övre åldrarna som kan prestera långt över vad man någonsin trott skulle vara möjligt...


However så kan jag konstatera att medelåldern på Fabben ökat med 97%, i och med att jag på måndagen lyckades lura farsan i mina gamla moccasymer och upp för väggarna. Det är kanske inte min käre far jag syftar på när jag skriver om oanade superkrafter, men jag har definitivt sett skakigare debutanter.

Det blev ett ytterst oplanerat kvällsbesök för ett så kallat "onsdagspass" efter att Henrik på måndageftermiddagen ringt och meddelat att onsdagsträning blivit flyttad till klockan 7 samma kväll. Jag tackade först tvärt nej, då jag var övertygad om att jag aldrig skulle hinna. Efter att ha klurat lite insåg jag dock att det skulle kunna gå om jag än en gång lyckades få farsan till att köra mig ner. Jag trodde egentligen aldrig att det skulle gå, men han visade sig övertalbar och en timme senare satt vi i hans nya bil på väg ner mot GBG.

För att han skulle slippa sitta och se på såg vi alltså till att han involverades i aktiviteterna. Henrik släpade honom mer eller mindre in i boulderrummet, där utöver jag själv också Johan och Nicklas väntade.

Till en början var han skeptisk, men gubben måste haft en bra dag då han alltså lät sig övertalas även till detta.

Passet för min del var ingen höjdare. Trodde jag skulle vara piggare än jag var, men insåg ganska fort att jag nog inte skulle förvänta mig att ha lika mycket att ge som förra gången. Så här i efterhand retar jag mig ganska mycket på att jag inte kunde sansa mig och ta tag i samma saker som Johan och Henrik körde på, utan att jag var tvungen att springa omkring som en yr höna och prova på allt och lite till...

Men förhoppningsvis blir det snart tillfälle för revansch. Om inte annat kommer jag att försöka få till iaf. en mental revansch i helgen, när förhoppningsvis regnet slutat ösa ner och jag kan åka till F-backa...





Peace
/DO

Torsdagsavsnittet

Att synden straffar sig själv det är jag ett lysande exempel på. Det var i morse när jag välte en lastpall på jobbet som jag i ett rent vredesutbrott sparkade till en av lådorna som åkt omkull som jag gjorde skäl för uttrycket. Under dagen, i takt med att jag blev argare och argare svullnade foten jag kanaliserat ut min ilska med allt mer och det gick upp för mig att jag stukat den.

Det känns lite som att jag gnäller för allt och inget nu men ni måste tro mig, det händer mig något hela tiden. Kanske är det för att jag dum och klantig eller också så har jag bara ren och skär otur. Döm själva! Jävla skit är det i vilket fall...

Det här med att ha ett arbete att sköta varje dag skiljer sig vilt från vad jag som annars arbetslös dagdrivare/obetald heltidsklättrare är van vid. En av det stora skillnaderna är att jag har pengar. Inte för att jag i nuläget vet vad jag ska med dem till när jag inte hinner spendera dom. Som tur är så dröjer det bara till 15 augusti innan jag är fri som en fågel igen. Då vill jag här ifrån. Enda haken är att jag i min bekantskapskrets verkar vara den enda som kan och vill ge sig ut på äventyr. Vi får se var det slutar. Förhoppningsvis får jag som jag vill och behöver inte vara hemma i höst.

Vi tar och gör en liten återblick på veckan som gått så här lagom till torsdagsavsnittet som i vanlig ordning kommer en dag i efterhand (Minst).

På lördagen trotsade jag den på gränsen till outhärdliga hettan som då rådde och åkte efter jobbet till Fjällbacka där jag hoppades att det kanske skulle kunna fläkta lite.

Det kom någon stackars vindpust då och då men det gjorde ingen direkt märkbar skillnad. Jag var så satans trött och troligtvis var värmen en bidragande effekt till att jag slumrade till i stort sett varje gång jag satte mig ner för att vila.

Mellan varven på Räkan ss, som jag i och med helgens besök åter har börjat jobba på, fick jag till den bökiga Kräftan.

Vad beträffar Räkan så gjorde jag för första gången ordentliga framsteg. Har tidigare varit ovän med ståstarten, Rekan tills jag i lördags provade en beta som Peter Erhard föreslog. Enligt honom skulle jag prova att häla när jag gör första rörelsen och försöker träffa crimpen för att komma undan den vilda chansningen min beta med tån i sprickan krävde. På det viset blev det hela väldigt annorlunda och jag kunde lugnt nypa tag i greppet och när väl det är gjort är det lugnt - Thanx P!

Efter som det kändes bra ville jag se om det gick att klättra problemet därifrån traversen slutar och straight-up klättringen tar vid. Sagt och gjort. Två försök tog det mig att länka de tio sista av den totalt 20 rörelser långa bouldern. Kändes bra att det gick trots värmen och dagsformen och jag fick en liten nytändning för problemet. Kommer troligtvis kunna göra den i höst. Verkligen skönt att se att det lönar sig att man inte ger upp för minsta lilla motstånd.

Ska försöka åka tillbaka snart igen och se till att få bra koll på undertags-traversen innan jag verkligen går in för att göra den. Tyvärr brukar jag få lite ont i handlederna av just den delen av problemet så jag vågar inte köra allt för intensivt på det.

På onsdagen fick jag till den nu nästan obligatoriska onsdagsessionen med Henrik. Denna gång var det jag som gästade ett av hans fynd. Ett problem som går under namnet South Beach och är beläget i Fiskebäckskil på Skaftö. Henrik hade tjatat om hur sjukt bra problemet, som har en hoppstart (~6B) och en ståstart (~7B), skulle vara och jag oroade mig lite för att han trissat upp mina förväntningar men väl där stod det klart att han inte gått till någon överdrift. Fan va fint det är. Problemet går runt en perfekt formad bulle på vilken det sitter två klockrena grepp. Antingen hoppar man då som sagt till ett av dem för att dra vidare till nästa precis i underkanten av den runda toppen eller så startar man stående i motlutet i två vassa undertagslister. Från dessa gör man ett långt deadpoint till greppet man hoppstartar till. Jag gjorde det movet säkert 15 gånger men lyckades fan inte ta mig iland för att skicka vidare. Jävligt surt då man nog egentligen är hemma där.


Inte heller Henrik lyckades komma upp och jag vet inte vad som retade honom mest. Om det var det faktum att han inte kom upp eller att han inte kunde klura ut hur han bar sig åt första gången han gjorde den back in the days.


Jenny däremot visade var skåpet skulle stå genom att sända hoppstarten kort efter att ha gjort ett annat kalasproblem av ungefär samma kaliber. Way to go, nu lossar det!



Väggen som problemet går på hyser också ytterligare 3-4 problem väl värda att göra. Jag kommer definitvit att åka tillbaka dit, i första hand för South Beach men också för två projekt...





/DO

Fabben fallout a.k.a Den med Johan Gross

Onsdagarna börjar mer och mer gå mot att bli den officiella klätterdagen för min del. Det är iaf. den som ni som faktiskt läser mina inlägg får uppleva genom mina tafatta försök till att med viss självironsik underton beskriva min dagar.

Torsdagskvällen är det oftast som figurerar som releasetillfälle för inläggen om mina uppsåt och det är antagligen kvällen ni som läser här har bokat in som Bouldersgatekvällen. Liksom så många andra som inte missar ett avsnitt av Morden i Midsommer (jag nämner inga namn) har ni bänkat er framför datorn med snacks (Tonfisk på burk) och läsk (Öl/Rödvin) i högsta hugg i väntan på att ett nytt inlägg ska dyka upp... Och här kommer det. Lite är det tillägnat Johan Gross som var gårdagskvällens center of attention. Kanske blir detta de sista torsdagsavsnittet på ett tagså njut!

Fick igår kväll till ett så brutalt bra pass på Fabben med Henrik och Johan. Kanske till och med det bästa jag varit med om...

Johan var i grym form, och då syftar jag kanske inte i första hand på dagsformen rent klättermässigt så som formen att fälla goa kommentarer. Många framtida klassiska kommentarer fick jag, Henrik samt min far som för kvällen fick agera chaufför uppleva. Oftast lyckades Johan pricka in sina utlåtande till i samband med att någon av Henrik eller jag skulle kliva på något av alla nya problem som fanns uppradade till vårat förfogande och fuckade på så sett i det flesta fall upp kommande press totalt.

När han inte spelade pajas satt han mest i nått hörn och "samlade beta" för att efter att ha sett oss bränna oss totalt på moven med ett nöjt flin kunna kliva fram till problemen med betan serverad på silverfat för att kasta in flashkortet.

Han snackade om att hans taktik på tävlingarna är simpel och logisk, jag ska flasha allt (- så simpelt och lågiskt det kan bli), och när man upplevt ett träninpass med honom inser man snart att det är på slående lika vis han tar sig fram såväl på fabben som på Sverigecupen.

Tänker man efter har nog ingen sett honom klättra i ett boulder-flash-kval förrän de sista tio minuterna då resterande kvalgruppsmedlemmar har grillat sig på att klura ut den optimala finbetan med vilken Johan sedan kan glida upp för samtliga problem framför pustande och muttarnde med/mot- (?!) -tävlande.

Slänger han sedan in ett par av hans efter gårdagen klassiska kommentarer är motståndarna dömda att misslyckas och Johan kan på en räkmacka glida hela vägen till toppen av pallen.

Skämt och sido så är det skitkul att klättra med hummle och dumle. Båda är fantastiskt duktiga och är goa ispirationskällor att ha. När man sedan som igår kan addera ihop det med ett tomt Fabben fyllt med nya problem kan det hela inte bli mycket annat än suveränt.

Hade jag inte haft en far sittandes på en stol i väntan på att vi skulle ge upp, ett sommarjobb att gå till kommande dag och en lågtrycksindikator vilken begränsar all muskelkraft till 9,0% vid för låg energinivå så hade jag kunnat fortsatt hela natten. Tyvärr gick ju då inte det utan vid tiosnåret hade vi nog på de flesta vis mjölkat ut så mycket ur kvällen som det var möjligt och vi fick ge oss för denna gång. Förhoppningsvis kan vi få till iaf. ett "jam" till innan sommaren är över och "utesäsongen" börjar ta fart.

Thanx boys!




/DO