Alla utom jag...

Just nu känns det som att alla är ute och sänder utom jag. Jag är ute, det är de inget snack om och troligen ingen skillnad på heller men varför kan inte jag rapportera in nya erövringar i den ärade och allsmäktiga databasen 8a.nu efter var och varannan session. Vännerna från all around fyller på sina scorecards i en sådan fart att man kan börja undra hur dom någonsin hinner med något annat än att sitta och knappa in graderna på sina bestigninar från när och fjärran.

Kanske överdriver jag en smula. Inte många ascents hör jag om från fjärran och hittills har jag åtminståne hunnit med att följa takten av inrapporteringar, blogguppdateringar och filmposter, såvida jag inte hållit mig helt isolerad för många dagar i rad. Men det som svider är att det inte känns som jag direkt bidrar till det hela. Och för att inte behöva klättra helt utan hud och för att musklerna inte ska släppa helt från sina fästen kör jag fortfarande varannan dag på´t upplägget men jag börjar undra hur jag någonsin ska kunna matcha min ticklist för året utan att snart börja klättra dygnet runt.

Har i alla fall 15 problem i och kring GBG som jag vill få gjort men ännu knappt hunnit prova. Sammanlagt har jag nog 115 problem jag vill göra bara på den här sidan landet och så fort den stundande älgjakten är över kommer jag dra på i varje fall tre kortare inlandsresor. Åland (knappt värt att kalla utlandsresa), Västervik, Kjuge och Linköping lockar. Dyrbar tid kommer att gå förlorad för att jag ska åka iväg dra på mig ytterligare projekt...

Ovan på allt har jag också blivit ordinerad minst en veckas vila i samband med en tiodagars voltarenkur för att råda bot på en handled som inte velat vara riktigt med när det ska crimpas och nypas riktigt hårt... Suck, nu får jag ta tag i det här...

Imorgon blir det "vilodag" och jag ska försöka låta kreationen flöda i och med fortsatt boulderbygge på Domen...





/DO

Hektiska dagar

Just nu går det undan i en rasande fart. Jag har fått det ärofyllda uppdraget att bygga om problemen på Domens boulderväggar och då framförallt dom på downstairssektionen. Måndagen var tuff. Jag jobbade i stort sett non-stop 12-21 och fick upp totalt typ 9 problem. Det är vad jag kallar effektivitet. En duktig byggare hade på den tiden säkert byggt 90 problem. Men kul är det. Jag kan bara hoppas folk kommer tycka det är lika kul att klättra på problemen som jag tycker det är att bygga dom och att det förhoppningsvis lönar det sig att jag lägger lite extra tid på de hela. Så åk dit, prova, och döm ut...

Henke provkör

I går morse när jag vaknade kändes det som jag blivit överkörd av en ångvält. Jag var så jävla öm i varenda liten kroppsdel. Troligen var det allt rännande upp och ner för stegar som gått så hårt åt min ömtåliga kropp. Och till råga på det bestämde jag med Tompa och Bummel att vi skulle ses på Hälsö för lite B trots att regnet utanför mitt fönster bokstavligen öste ner. Det var kanske inte så konstigt att jag hade väldigt små förhoppningar på dagen när jag tuffade ner mot GBG, dels då på grund av min stukade kropp men kanske mest för att vädret var sämre än något annat jag någonsin innan kunnat föreställa mig att försöka klättra ute i. Men väl ute på öarna höll det upp och vi fick till en riktigt go session.

Efter en helt klart olämplig uppvärmning på någon brutalt fingrig slabb som jag vart upplurad på nöp vi tag i crimparna på Trolltider lågstart. Tompa och Bummel hade snöat in på en beta med vilken jag var helt blank. Efter ett otal försök insåg jag att ett mirakel skulle krävas för att jag skulle få bestiga problemet på det viset och då jag inte var på humör för att stå och vänta på några sådana bestämde jag mig för att prova något som från sidan såg ut att vara helt out of the box men väl på kändes klockrent för mig. Lyckades efter ett par försök göra dynon genom halva problemet, men var väldigt osäker på om jag någonsin skulle kunna time´a den från start. Jag lyckades med visst besvär få kontroll på den svinigt balansiga etablering och kunde göra första movet för att etablera mig för hoppet och jag gjorde säkert 5 försök där jag hade tillräckligt med häng på kanten för att kunna göra den men fann mig var gång åter på paddan helt ovetande om varför jag inte var i fart med att mantla istället för att stå där.


Tillslut fick jag dock allt att stämma och genom någon på gränsen till four points loose manöver lyckades jag sprattla upp båda händerna på kanten och kunde på så vis hänga pendeln och toppa den. By then hade jag i stort sett gjort hål på alla fingertopparna och la därmed ner klättringen för dagen. Tompa och Bummel vilka till en början hade varit väldigt skeptiska till min beta och mer eller mindre kunnat utlova garanti på att göra den på deras vis bytte beta när dom såg att det kunde gå genom dynon. Tyvärr förblev båda kvar på marken trots många bra häng i kanten genom försök med båda betorna. Nästa gång kan dock garanti utlovas på riktigt. Tack för en go dag boys!






/DO

Magnus gör Trinity 8c

Nu sänder vi live här på bloggen. För ca.30 minuter sedan gjorde Magnus det länge stående projektet Trinity i Svanvik. En 10 meters förlängning av NBK (Natural Born Killers) 7c+ som lägger till motsvarande 8A-boulder...

Min hårdaste led to date, helt klart. Efter försök spridda över minst 3 år. Nu slipper jag ge mig upp där igen...

Grattis!!!



/DO

I don´t wanna stop

Motivationen har i en handvändning fått en rejäl uppsving. Den hanvändningen var dagens tur till Fjällbacka med Kalle Reichenberg. Go progress hade jag på i stort sett allt utom den egentliga anledning till att jag åkte dit...

Gav Räkan ett go vilket slutade precis som mina tidigare försök och när ett oanat regnoväder kom över oss kände jag att det inte längre var lönt att köra på den då jag inte tror jag har såpass mycket överkapacitet att jag kan klättra den blöt. Vi försökte istället se vad som krävs för att förtjäna pluspoängen som den alternativa starten Räckcoctail generarar. Jag hade hört rykten om att det annars (i mina ögon) brutala första movet skulle gå att lösa med en häl och jag tackar Peter Erhard för betan med vilken första rörelsen i sig inte skulle ge mer än 5+ till scorecardet.

Moven blev gjorda efter lite betaletande. 5 fotflytt på två move är inget man läser in till sitt flashförsök, iaf. inte jag.

När bådas högeraxlar fått tillräckligt med stryk för att vid ytterligare belastningar troligen imlpodera gick vi till vänsterdelen av väggen. Kalle tog efter uppmaningar från min sida sig an Hummern Igen. Såg väldigt stabil ut i mina ögon men han tvivlade hårt på sina möjligheter att kunna hålla ihop den. Alla moven gjorde han i alla fall och har man gjort det kan man göra problemet, det gäller alla problem om man frågar mig...

Kalle på Hummern

Jag tackar framför allt Kalle för betan men också regnet som omöjligjorde det att ägna sig åt annat än att nöta på sekvenserna i ett problem jag ännu inte gjort, Sjöpungen variant 7C.

På den gör man från starten i två lister (utav vilka en ska ha gått sönder och blivit sämre) fyra move, först in i ett undertag i vilket man sedan matchar för att göra ett långt skick till en bra list varifrån man ställer upp ena foten och hookar med den andra för att matcha innan man finner sig etablerad för att göra sista cruxmovet på Hummern Igen som jag gjorde i våras. Första movet är helt klart hårdast och jag förstår i skrivandets stund fortfarande hur det gick till när jag gjorde movet.

Jag provade den ett par gånger i samband med att jag gjorde Hummern men resultatet blev det samma varje gång jag satte mig vid startcrimparna till problemet. Förbrylt sökande efter något sätt att lätta från marken vilket jag alltså aldrig kom i närheten av att. Det utöver 3-4 andra för mig bittiga move gjorde att jag gav upp den. Men nu var det annorlunda. Jag kände mig ganska stark på den jämfört med innan och efter inte alls många försök vara alla move utom första gjorda. Det däremot bet ifrån och till en början kunde jag inte ens etablera mig mellan undertaget man går till och startcrimpen och det hela kändes hopplöst hårt. Jag drog i starten till och från och lyckades på nått försök emellanåt få in fingrarna i greppet man går till men inte i närheten av tillräckligt mycket för att kunna stoppa. Men, sista försöket hände det något som jag i skrivandets stund fortfarande inte får grepp om och jag gjorde första, andra och var inte overkligt långt ifrån på det tredje och för mig sista riktigt hårda movet - YES! Ticklisten är nu ytterligare ett problem lång.


Hade jag varit amerikan hade ordet Pshyced återfunnits i var och varannan mening i stycket ovan. Sååå gytt med dom framgångarna och att få köra på ett problem där jag får och framförallt måste ge allt hela vägen. Förvisso så får man väl anta att de flesta sysselsättningar är roliga när det går bra men i nuläget drar klättring ovanligt mycket och jag kan inte vänta till nästa dag i F-backa på Räkan och framförallt Sjöpungen variant!







/DO

Fotomodellen

Hard work på ett sätt som är allt annat än jag är van vid. Har åkt runt halva Bohuslän med Fredrik Scenholm för att skjuta klätterbilder. Han står för själva plåtandet och jag agerar fotomodell med allt vad det nu innebär. Och vad beträffar resultatet så kan i varje fall inte jag klaga...

Fotomodellen...

Missa heller inte att kolla in Fredriks Blogg...






/DO

Lack of interest

Min motivation har dalat ganska häftigt den sista tiden och tyvärr känns det inte som att de har tagit stop ännu utan suget för klättringen minskar sakta men säkert. Troligtvis måste jag slopa inomhustränandet ett tag för att hänga ute mer och försöka komma ur de tråkiga sinnestillstånd jag grävt ner mig i.

Idag åkte jag för första gången på länge åter till Fjällbacka. Det blev i stort sett en session på Räkan ss som jag har velat prova igen i en och en halv månad nu men inte fått tillfälle, eller snarare sagt inte gjort mig tillfälle att göra. Jag gjorde den i två sektioner. Första gången och första försöket jag egentligen på allvar gör på traversen så det kändes bra att det gick fort och förhållandevis enkelt. Kommer troligen om inget oväntat händer kunna sända den i höst. Film från idag kommer så snart jag få tag i ett dugligt klipprogram.





/DO

Walker, Lina och "Hammie" besöker Kolsby

Så kom den från min sida efterlängtade första repetitonen av The Real World här på Kolsby och det var ingen mindre än Hueco Thanks förlorade son Walker som stod för sändet. Han, Lina och lille "Hammerstryke" gjorde på vägen hem härifrån Bohuslän en liten avstickare och kom på en kort visit.










/DO

Bästervik

Då jag insett att det hela med en längre utlandsresa får vänta iaf. ett litet tag har jag börjat se över vad för klättringen jag är mest sugen på här på hemmaplan. Västervik har sedan första besöket tveklöst varit mitt favoritområde när det kommer till svensk bouldering. Har hittills inte varit någonstans inom landets gränser där det har bjudits en lika stor koncentration riktigt fina problem som den man finner i V-Vik. Därför kändes det ganska givet att inleda hösten med en resa dit.

Efter att helvetesförkylningen jag drog omkring med den gångna veckan i slutet av helgen i stort sett gett sig bestämde jag med Stefan att jag skulle komma på en visit. På tisdagen stack jag över för att spendera fyra goa dagar på östkusten.

Första kvällen åkte jag på ett solomission till Röda Väggen på VO. Fruktansvärt fin vägg vilken hyser dryga tiotalet problem. Fick snabbt gjort två av problemen på min ticklist efter en go uppvärmning där samtliga lättare klassiker (vilka jag vid en tidigare vistelse klättrat) repeterades.

Dag två återvände jag för de tredje och sista problemet som jag sedan innan velat göra samt för att känna vidare på etableringsvarianten till problemet The Red Dragon, vars hoppstartsvariant jag gjort kvällen innan. By then hade orginalvarianten, på vilken man etablerar in sig i två ganska små lister för att skicka upp i sidotaget man på svingstarten hoppar till, ersatt Red Dragon Jump på min måstegöralista och stod nu i mina ögon väldigt högt i kurs.

Fick snabbt till Full Contact tack vare bra beta från Fredrik, som idag tillsammans med flickvännen Sanna gjorde mig sällskap, men var ganska grinig över att jag inte flashat den. Jammen man tvingas ta till för att göra första movet gick hårt åt mina ömtåliga fingrar och det tog mig ett par försök att komma överens med själva inkilningen. När jag väl bestämde mig, drog till och gjorde första movet åkte resten av problemet ner av bara farten.

Efteråt återgick jag till Red Dragon men upptäckte snabbt att det var för varmt. Det hela kändes möjligt men ville inte fortsätta då greppen gick hårt åt huden.

Fredrik på Roots,
Marstrand

På kvällen åkte vi till Marstrand där det teamades ihop med Familjen Rasmussen. Fick bevittna när Stefan på fjärde dagens dagsflashförsök rev av (den andra) förstabestignigen av gamla Prophesy, numera Pro2. FILM

Pro2 FA

Dag tre vart jag inregnad och övervägde hemfärd men då väderleksprognosen för västra delen av landet inte såg mycket bättre ut och att jag hade Red Dragon som lockade så valde jag att vila hela torsdagen och hoppas på att få tillbaka tillräckligt nyp för att ha kunna göra mitt nya projekt kommande dag.

VK INC.

Dag fyra åkte jag alltså till Röda Väggen för The Red Dragon. Väl ute kändes det bra både i kroppen och fingrarna, såväl hudmässigt som nypmässigt, men tyvärr skulle inte känslan komma att bestå särskilt länge.

Riktigt pigg kände jag mig bara under mina första tries. Två av dessa var jag bra nära att få tag i den snedställda jugglisten. Jag hade klättrat hoppstarten ett par gånger för att kunna känna mig säker på att om jag skulle få till startmovet skulle jag inte åka av.

Tyvärr blev jag fort trött och i och med det också desperat. Letade förbrylt efter nya vis att kanske lösa movet på och fann tillslut ett annat sätt att kliva på. Jag kom då mer rakt på och kunde skjuta ifrån mycket hårdare. Nackdelen med den nya betan var att jag kom längre ifrån väggen och i och med det blev tvungen att nypa hårdare för att kunna hålla greppet man går till samt att jag i movet behövde sparka upp stödfoten på väggen. Det var nära ett par gånger men det visade sig tillslut att det krävde mer än jag hade att ge denna dag. Kanske om jag hittat den betan tidigare när jag var fräsch att det hade kunnat gå.

Det var med stort vemod jag vankade ner från kullen, utan något send i bagen. Jag hade så gärna velat göra den och det i sin tur ledde ju givetvis till att besvikelsen blev ändå större när det inte gick vägen. Kändes trist att få ett snörpligt slut på en resa som börjat ganska bra men som Stefan sa så går det fler tåg. Och var så säker, nästa avgång till Röda Väggen kommer jag att vara på för att knyta ihop påsen på mitt senaste tillskott till höstens ticklist...

Familjen Rasmussens senaste
tillskott, Grog

Avslutningsvis vill jag bara säga tack till Stefan med familj för gästfriheten. Det är inte varstans man utan vidare inhyser en slusk som en annan. På återseende!

/DO