The big bet

Från och med igår startade en vadslagning oss fyra i giten emellan vilken går ut på att undertecknad inte får avnjuta någonting i sötsaks-väg, såsom chokladbars, chips, läsk och så vidare, fram till och med 27/3-2010 vilket är det datum då vi ämnar lämna giten. Eftersom godis och sötsaker är en utav mina svaga sidor kommer detta innebära en viss levnadsförändring men då det för min del inte är ett alternativ att förlora eller ge upp det hela blir det till att bita ihop. Vi får se hur det hela artar sig...

Nu har jag äntligen fått fart på filmredigeringsprogramet i min dator och jag hoppas framöver kunna presentera lite rörligare media. I första hand härifrån Font men också lite smått och gott från bland annat hösten som gick. Ett första smakprov ser ni nedan. Kanske inte någon direkt kandidat till Climbingmovie of the year men med tanke på att det är första filmen jag klippt i det nya programet måste jag nog ändå säga att jag är ganska nöjd. Materialet i filmen är från gårdagens fantastiska session i Franchard Cuisiniere.

För första gången sedan ankomsten här i Bleau har vi fått ett par dagar som jag faktiskt är nöjd med, kanske främst då jag har kunnat klättra lite som jag velat utan att behöva ta hänsyn till vilket problem eller område som kanske kan vara lite mindre blött än de andra. Utav de senaste tre klätterdagarna är det helt klart gårdagen som toppar listan. Planen har hela tiden varit att till en början försöka klättra mycket och många problem per dag, istället för att stöta på något projekt, och på så vis kanske komma in i klättringen här nere lite mera. Och igår var då första dagen som jag på riktigt kunde försöka börja genomföra min idé. Innan jag hade hunnit slita ned fingertopparna till benet lyckades jag bland annat göra Beatle Juice, la Déferlante, Double Entorse och le Mouton á Cinq Pattes.

Idag har vi vilodag och alla sitter inkurade i varsina hörn av det lilla utrymmet vi har att disponera och försöker desperat att gro tillbaka lite hud på fingertopparna. Imorgon blir det Paris och där bland annat den mytomspunna fyra-våningars klätterbutiken och dagen efter de väntas de bra vädret vara tillbaka vilket innebär att det blir åter ut i skogen. To be continued så att säga...

/DO

We are walking on SUNSHINE

Det senaste två dagarna har vi välsignats med lite bättre väder. Gårdagen var grym och idag var det kanske inte fullt lika grymt men fortfarande bra. Humöret stiger direkt från rock bottom till sky high bara för att vi kan lämna giten utan att riskera att bli bortspolade.

Carnage har sedan sist ganska frekvent cirkulerat i skallen på mig och när vi igår återvände till Cuvier passade jag fram på eftermiddagen på att försöka få den gjord. Men då crimpen man svingstartar till var lite fuktig fick jag problem. Jag gjorde starten och följande move, vilket för min del nog anses som cruxmovet, men föll flera gånger strax därefter då högerhanden floppade. Jag insåg ganska snart att jag skulle få svårt att göra den och valde att istället spara den till en lite torrare dag. Istället tog jag mig an varianten av problemet som Neil Hart visat mig under fredagens session, Carnazina. Och det är nästan så att jag skäms över att rapportera att första problemet jag gjort på det klassiska blocket med tillhörande mycket fina problem är varianternas variant. Det tog mig ett par försök att göra startdynon och andra gången jag höll den lyckades jag, trots stor brist på energi, hålla ihop det till toppen.

Dagen, som vi spenderade i Franchard Isatis, var tänkt lite som en vilodag och jag är stolt över hur bra jag lyckades hålla mig i kragen bland alla fina problem. Jag gjorde den ganska klassiska dynon Vin Rouge på några försök och efter de var det i stort sett lugna gatan resten av dagen. Med kameran i hand försökte jag föreviga de andras insatser på diverse problem och resultaten är bilderna ni har framför er.

Öööhhh?!

Little Karma assis

De sista har jag funderat en del kring de där med ståstarter. Då jag når lite längre än många andra frågar jag mig hur jag ska behandla de hela när det inte finns några definitioner. Det är lätt att bara sträcka sig så långt man når men ofta säger samvetet ifrån när jag kapar ett problem med ett par move bara för att jag når lite längre. I vissa fall är det skitsamma om moven man skippar inte direkt tillför något men om man slipper ett move eller två som av många kanske upplevs som hårda får man då ticka...?!





Över and ut
/DO

Mer regn

Rastlösheten ser inga gränser. De senaste två dagarna har varit bland de längsta i mitt liv. Behöver jag spendera en dag till i rad i den här jävla giten så vet jag inte vad jag gör.

Vädret spås vända och efter ytterligare två regndagar ser morgondagen och framförallt tisdagen lite bättre ut. Tills vidare är det bara att vänta, hoppas och se...

/DO

En utav tjugo

Vädret har artat sig till det bättre och idag har man för första gången kunnat klättra utan att ha behövt ta till handuken och ofantliga mängder krita. Tyvärr ser det hela inte ut att stå sig utan imorgon väntas nya regnmoln störta in över Bleau.

Dagen spenderade jag i Bas Cuvier bland britter och galna fransmän. Formen för stunden lämnar mycket kvar att önska och jag får försök glädja mig åt allt jag lyckas släpa upp min svaga kropp för. La Congue á Doigt/ La Cle de Droite (eller La Clé som den bland många är känd som) var ett problem som jag tog mig upp för under dagen och vilket problem. Känns som att den representerar Fontan så som jag ser det och för mig är den en stark kandidat till de finaste problemet jag hittills gjort här. Kul att man trots dålig form kan få chansen att göra en sån.

Carnagezina

Dagen avslutades under Carnage och jag hade äran att klättra med Mr. Dose of Font a.k.a Neil Hart, som för övrigt poserar på bilden ovan. För första gången fick jag också chansen att prova den ovan nämnda klassikern och om det inte varit för att jag kände mig helt stukad efter föregående eskapader hade det baserat på hur det kändes inte förvånat mig om jag sänt den.

Livet i den lilla giten i Larchant leker alltså inte direkt men de går vidare...





/DO

Some day...

------

The Island 8C

/DO

Bilder

Lite kompensation för avsaknaden av visuella media i föregående inlägg...

Medaille en Chocolat,
Apremont

Sebbe på La lune,
Apremont


Blött i L´Elephant Nord...


Sammy knämantlar i
bästa möjliga stil...

/DO

Se men inte röra

Ännu en kväll i den redan uttjatade Giten ska fördrivas och jag försöker få timmarna att gå med att komponera ihop ytterligare en liten dagsrapport. Jag sitter med en Snickers i den ena handen och en proteinshake i den andra och försöker med hjälp av dessa febrilt att återhämta mig från en klättermässigt totalt misslyckad dag.

För första gången sedan vi kom hit vaknade vi i ett soldränkt Larchant och lyckan visste inga gränser. Efter frukost styrdes kosan mot Apremont, vilket sades vara ett område där torken är bra, ett krav efter en regnig natt.

Väl på plats var jag ivrig som få och uppvärmningsproblemet, La Lune, gick ner så fort jag var på det klara med vad man fick och inte fick röra/göra. Men efter de gick det hela bara utför...

Fontainebleau-klättringen kan vara rolig på det viset att vissa problem tenderar att justeras efter den från början satta graden istället för att graden justeras efter hur problemet förändras. Det vill säga att om man hittar en ny beta eller ett nytt grepp på ett problem så eliminerar man i vissa fall hellre den beta/ det greppet än ändrar graden. För min del känns detta lite skevt men det går säkert att argumentera för då man kan tycka att man vill försöka att konservera de klassiska visen att bestiga problemen. Jag kan dock tycka det hela vara oerhört frustrerande när det leder till att man kan tro sig kunna göra ett problem med sin påkomna beta tills man läser i guideboken och ser att hålet till vänster inte ingår eller att om man vill göra en korrekt bestigning absolut måste toppa ur 50 centimeter till höger om den ruttna björken. Lågvattenmärket stötte jag på i Apremont i form av Médaille en chocolat. En 7A där cruxet är en dyno från en svaplatta med pissiga steg (med mina mått mätt). Efter att ha tagit mig upp för den från början mycket fina bouldern upptäckte jag att om man vill göra en korrekt bestigning måste man till kanten där den är som högst. På´t igen och jag lyckades på nytt nå toppen av klassikern men inte utan att det blev en dubbeldunk och därav att jag tog kanten med ena handen i non grabbing zone. Efter ytterligare försök med vänsterarmen fastklistrad ut med sidan för att på så vis undvika reflexen att hugga kanten med den handen också tvingades jag, en aning förbannad, att i och med en mycket lokal regnskur ge upp problemet.

När jag trodde att jag nått rock bottom avslutade jag dagen med att få storstryk på nån överhängade, superfin 7A+, vilken borde ha passat mig som handen i handsken men nu då istället spottade av mig som skit. Och med även detta i ryggen tvingades jag tillsammans med dom andra att fly fältet i samband med mörkrets intrång.





/DO

Regn, regn, regn...

Regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn... Men imorgon SKA jag klättra!




/DO

95.2

Så var man hemma igen efter ännu en dag i skogen. Snön har över natten fått dra sig tillbaka rejält till följd av milda förhållanden. Tyvärr leder också det milda förhållandena i kombination med det smältande snön till att allt blir ofattbart blött.

Dagen spenderade vi i 95.2 i förhoppningen om att hitta i alla fall ett torrt problem, något som visade sig vara lättare sagt en gjort. Jimmy och jag slet hårt med handdukar och krita för att försöka få torr Sens Dessus Dessous och efter mycket slit kunde båda få sig en rejäl workout på ett områdets absolut coolaste problem. Tyvärr fick jag aldrig till toppen och det kändes jävligt surt att ha så svårt för slutet på problemet då resten passar mig ganska bra och att det trots blöta grepp i stort sett gick att länka. Förvisso är det inget snack om att cruxetmovet fortfarande är ogjort men det är allt annat än omöjligt att få ihop. Får se om jag eventuellt ger den ett par försök senare men just nu känns det inte så värt...

Nedan finner ni ett par bilder från tisdagen i Èléphant...

/DO

Vägen tillbaka

Livet i Larchant går vidare och jag har sedan sist repat mig märkbart från mitt infall i kräksjuka. Gårdagen kom att bli min första klätterdag sedan förra onsdagen, om men en kort sådan. Men eftersom efterdyningarna av förra veckans sängliggande gör att min fysiska form inte är på direkt topp kan jag inte annat säga än att det kändes som en lagom comeback, att inte slita sig i stycken fullkomligt.

Dom andra i gänget enades om att idag skulle det för första gången sedan vistelsen start tas en vilodag men då jag inte kände att gårdagens halvtimmes-session i Drei Zinnen mättat mitt klättersug tillräckligt för att jag skulle palla med ännu en dag i giten gick jag på en kort solotrip till L´elephant. Först för att leta reda på Oest-delen av stället men efter att ha irrat omkring bland stock och sten och läskiga gravplatser en och en halv timme utan att finna vad jag egentligen sökte drog jag vidare till själva huvudplanet.

Väl på plats tog jag efter en go uppvärmning tag i ett problem som jag sedan förra resan velat prova - La barre fixe. Jag kände mig liksom igår tung som en Biggest looser-deltagare men det till trots gick alla moven utom första och sista ner på ett försök vardera. Sista dynon behövde jag bara fatta sen var den också lugn men startmovet var betydligt knivigare. Man deadpointar in i en liten tvåfingerspocket och allt handlar bara om att träffa hålet. När saker och ting började stämma och jag närmade mig att göra movet stoppades min framfart när jag drog upp en go flärp på höger ringfinger och därmed var alla chanser att fortsätta försöka bortblåsta.

Det visade sig senare att endast Sammy var tålmodig nog för att stå ut en dag instängd då Jimmy, Hampus och Sebbe fram på eftermiddagen kom knallande. Tillsammans tog vi oss bland annat an världens hårdaste 6B. Efter en timmes arbete hade problemet sett endast en bestigning, om men en att minnas...

Och nu väntas regn vilket inte är annat än önskat då snö-helvetet i och med de förhoppningsvis försvinner. Förvisso kommer man vara inblåst i Giten ett par dagar igen vilket suger men det är lätt värt det om blocken blir rena.

Under tiden kan man leta
framtida projekt...

Kan för stunden inte ladda upp mina klätterbilder men så snart jag får allt att funka kommer dom dyka upp... Over and out!





/DO

Snart comeback

Om man bortser från typ första dagen så har den här resan tagit en så dålig start som tänkas kan. Mest troligt så är det kräksjukan som jag sedan i onsdags har legat däckad med och sällan har jag varit så jävla dålig. Det suger ganska hårt att vara i ett av världens bästa områden och inte komma närmre själva klättringen än att drägla över guideboken. Men det känns som jag är på bättringsvägen och förhoppningen är att kunna lämna giten imorgon för första gången på nästan en vecka och försöka klättra lite. Lär nog inte bli några direkta stordåd, varken imorgon eller på några dagar framöver men fan när väl snön är bort och jag återställt vätskenivån i
musklerna igen... Då jävlar...

Sebbe i Manoury

/DO

Day 1

Så sitter man åter i Giten efter vad som kan sägas vara den första riktiga klätterdagen. Inofficiellt sett så hans det med en kort tur till Dame Juanne igår men inte särskilt mycket uträttades, i alla fall inte utav mig.

Dagen spenderade vi i L´elephant och Manoury, vilka nog i allra högsta grad kan anses vara några utav våra hemmaområden då det ligger belägna 500 meter från ytterdörren. Rent klättermässigt har saker och ting inte tagit någon direkt lysande start. Jag känner mig förbannat svag och seg och garanterat är det resultatet av den jävla volymträningen jag ägnade mig åt under mina två sista månader i landet. Det är fan inte bra att löka omkring och inte ta i alls under en så lång sammanhängande tid. Det är dock inget jag bekymrar mig något större över då jag vet att det för eller senare vänder och jag går istället bara omkring och njuter åt att inte behöva sitta hemma i svinkylan i Sverige och sura.

Sammy på Coup de lune
i L´elephant

Det går fort att bli påmind om varför man tycker det är så kul att klättra här. Jag vill fan göra allt i alla områden, lätt som svårt. Och det spelar ingen roll om det är tak, slab, prow, dyno, överhäng eller whatever, det mesta ser ballt ut. Hittills har det i stort sett bara blivit just lätt men senare ska jag också försöka nosa upp ett projekt eller två och nypa på. Vi får se hur det går...

Vilo- och Facebookdag...

Imorgon blir det mest troligt lite utav en vilodag. Kanske åker vi en kort sväng tillbaka till Manoury men för min del skulle jag tro att det blir många knop gjorda med tanke på hur allt känns nu. Vi får vänta och se...

/DO

Framme

Jag är för exalterad för att kunna skriva nått bra. Vi har precis fått våran Gite och den är fantastiskt fin. Den har allt man kan önska inklusive internet!!! Helt nya världar har i och med det öppnat upp sig och lyckan ser ingen hejd...

Resan ner avklarades utan att vi stötte på några större hinder. Klockan 3 inatt checkade vi in på Formel 1-hotellet i Liege, Belgien för att försöka samla lite krafter för de återstående 40 milen. Dessa betades snabbt och lätt av idag och väl här känns det som vi gjort en resa ett par månader i tiden då vi nu befinner oss i ett på gränsen till vårigt klimat. Nästan raka motsatsen till de frostsprängda land vi igår lämnade. Visst var jag orolig när vägen på gränsen mellan Belgien och Frankrike fortfarande kantades av snödrivor och desto större är förstås lättnade när vädret här är bättre än man någonsin kunnat drömma om... Och imorgon ska vi klättra!




/DO

So long Sverige

För er som inte störs av förbannelsen, som gör att bloggen är osynlig, utan fortfarande kan läsa vad jag skriver tänkte jag bara sticka de i ansiktet på er en gång till att nu flyr jag från snöhelvetet till paradiset, Fontainebleau, France och lär inte synas till i närheten av de här breddgraderna under en tid framöver...



/DO

Kan ni inte se/läsa bloggen prova med Mozilla Firefox som webläsare...