Förhållandena som igår bjöds var långt ifrån optimala om man tänkt sig att klättra ute, något som banade väg för en tur ner till klätterklubben i Halmstad och deras årliga deltävlingen i Svenska Bouldercupen, Bumling Open. Jag hade länge gått med funderingar på att åka ner då jag vet att man aldrig blir besviken när Halmstad KK arrangerar tävling men jag bestämde mig alltså inte förrän i sista stund...
Efter kvalet, vilket bjöd på mycket fina och varierade boulders, låg jag på delad fjärde plats utav 13 tillsammans med Adnan Dzogovic från Helsingborg och det singlades slant för att avgöra i vilken ordning vi skulle äntra finalen. Jag förlorade den och skulle alltså som femte sista man börja på de 6 finalproblemen. Men slantsinglingen skulle visa sig vara onödig då Adnan tillsammans med de två andra Helsingborgarna tyvärr blev tvungna att dra och således missade finalen.
Finalen inleddes med ett oroväckande enkelt problem och jag bävade för vad jag anade komma skulle. Andra problemet var heller inte det svårt men jag lyckades ändå ställa till det ett par gånger innan jag kunde ta mig till toppen. Det var först när man nådde tredje problemet som ledbyggarna hade släppt helvetet löst, i alla fall för mig då problemet som utöver att vara det klart hårdaste i finalen också passade mig som skit. Jag var helt blank och det gick inte alls, varken till topp eller zon. Fjärde problemet var också det hårt men jag frågar mig om jag inte kanske skulle kunnat gör det om de inte vore för min egen dumhet. Det tog mig nämligen ett gäng försök innan jag fattade att jag tog andra greppet på tok fel. Jag hade försökt hålla en kass pinch istället för jugg-crimpen fem centimeter bredvid. Vid det laget började tiden att bli knapp och krafterna att tryta men jag lyckades det till trots i alla få zonen. Det femte problemet passade mig bra och efter noggrann genomgång av det hela för att undvika fler idiotmissar, ni förstår att jag lär mig trots allt av mina misstag, gick det ner i första försöket och jag kunde njuta av en lite längre välbehövlig vila inför den sista utmaningen. När så signalen ljöd och det åter var min tur vände jag mig om för att upptäcka vad jag kanske minst skulle önskat i de läget, trött som jag var - Ett mantlingsproblem. Dom starka herrarna bekom det säkert inte men för en annan som inte är direkt känd för att vara mantlingskungen i stan var det ett mardrömsenario.
Att läsa problemet var ingen konst, i alla fall inte om man var pigg nog att kunna göra som ledbyggarna tänkt. Behöver jag säga att det var inte jag? Efter ett gäng fruktlösa försök och med en dryg minut återstående var jag tvungen att ge upp det hela med att klättra problemet som det var tänkt och snabbt komma på något nytt. Jag såg en annan lösning och valde att vänta ut signalen som meddelade att en minut återstod innan jag åter gick på. På väg upp till mantlingen via de lite lättare inledande moven var jag rätt övertygad om att det inte skulle gå men väl där kändes det hela bra och när jag började bryta insåg jag att det fan kunde gå vägen. Jag vågar inte påstå att det var någon direkt skolboksmantlingen men sett till hur trött jag var är det ett under att jag kom upp. Halvt upprullad på slabben visste jag att det var brådis om jag ville få toppen och jag lyckades i sista stund resa mig upp och toppa ut. Peter Hermansson som ansvarade för tiden mötte mig, åter på marken, med att hålla upp tiduret och konstaterandet att "
det var fanimej på håret".
Henke toppar ur sista finalproblemet
Jag känner att det skulle vara kul och framförallt utvecklande att tävla mer och oftare för att få lite mera rutin på det hela och på så vis bli bättre på att inte göra massa enkla misstag såsom felläsningar. Inte för att det i en tävling som denna kanske skulle lett till en bättre placering men i alla fall för att kunna känna att man gör så gott man kan på de olika problemen. Hela grejen med att tävla kan ju vara rätt komplex och för min del handlar det väldigt mycket om att kunna kontrollera tankarna och framförallt nervositeten. Jag upplever att det är något som inte på långa vägar går att jämföra med att klättra utomhus eller heller inte att träna på inomhusväggar och det ända sättet att faktiskt träna för tävling är att tävla...
Avslutningsvis ska en stor eloge ges till ledbyggarna Johan Gross och Erik Lutkhe. Självklart ska också hela Halmstad klätterklubb ha en stor klapp på axeln för ytterligare en fantastiskt bra genomförd tävling. Jag hoppas verkligen inte att det låga deltagarantalet skrämmer er för att fortsätta utan att vi i framtiden kan se fram emot fler Bumling Open!
/DO
