Tyvärr var jag i allt annat än bra form inför dagen med två armbågar som fortfarande värkte trots en miljon armhävningar under vilodagarna i hopp om att dessa skulle råda bot på det onda samt ett jack i höger pekfinger vilket ännu inte velat läka sedan tisdagen. Efter uppvärmingen, inledde jag hursomhelst dagen på Sur-Prises vilken gav mig så mycket stryk att jag höll på att gått av på mitten. Det var bara att inse att något send utav den kunde jag se mig i stjärnorna efter en dag som denna. Efter ett antal fruktlösa försök där det ena var sämre än det andra dök min nyfunne vän Jack Broch från Danmark upp och lurade mig med till grannområdet Franchard Sablons och Modulor, ett problem på min ticklist som jag ännu inte hade hunnit prova. Väl på, efter fem minuters beta-letande, kunde jag göra processen kort med den fett coola kylskåps-bouldern och började tänka att det kanske inte var en så dålig dag ändå som jag först trott.
Efter en liten detour i Sablons beslutade vi oss för att återigen byta område och denna gång för La Mouche i Cuisiniere. Ett problem som jag valt att lämna utanför ticklisten till följd utav dess obeskrivligt vassa crimpar och brutalt agressiva tålås. Men till min stora förvåning tog det mig inte lång till att lista ut en beta med vilken alla moven kunde göras hyfsat bekymmersfritt, även om det gick hårt åt fotled, knäled och framförallt fingrar och hud. Snart var jag igång med att försöka länka men krutet i kroppen hade lite gått ur mig, kanske i och med att jag fick kämpa hårt för att hålla uppe värmen i kylan. Jag lyckades emellertid ta mig genom cruxet efter ett par försök och trodde att det var över när jag en aning oväntad sumpade mitt försök på ett move till vilket jag minuten senare skulle finna en beta med vilken svårigheten på det gick från 7A till 6A. Arg som ett bi över min dumhet och orutin som lett till att jag inte försäkrat mig om att jag hade en vattentät lösning på slutet började jag åter försöka få ihop det. Men i takt med att mörkret föll sjönk också energinivån i kroppen på mig ytterligare. Jag tog en lite längre sammanhängde vila i hopp om att samla kraft nog för en nådastöt som skulle räcka för att få problemet ur världen. Och visst, försöket efter kom jag återigen genom cruxet för att återigen sumpa det på samma move som tidigare, dock inte på grund utav dålig beta utan för att det ploppade till i höger ringfinger. Först reflekterade jag inte så mycket över detta utan förberedde mig för ytterligare ett försök men när jag började känna att det gjorde ont i fingret valde jag att inte riskera något utan la ner det hela för dagen.
Screenshot på La Mouche.
I morse när jag vaknade gjorde jag en upptäckt som skrämde mig en aning. Jag kunde inte röra fingret åt något håll, det var helt stelt och min första tanke var att det ändå kanske hänt något igår. Men efter lite starthjälp från fingrarna på grannhanden återfick jag rörligheten. Jag är fortfarande lite öm och valde att inte klättra idag för att ge fingret, och armbågarna en chans att återhämta sig. Jag tror och hoppas att det inte är något som kommer hindra mig från att utnyttjat kommande tre dagar inför vilka det spås fantastiskt sändarväder.
Det är så typiskt att man ska åka på massa skavanker så fort man börjar få saker och ting att stämma att jag längre inte blir varken förvånad eller arg. Det känns som att det är liksom inget att bry sig om längre, lika bra att bara köra på till kroppen brakar ihop på riktigt istället för att hålla på att gå omkring och känna efter hela jävla tiden om man gör rätt eller fel som vilar eller klättrar.
/DO
