I slutet av mars började våren komma till Font och med den såklart också värmen. Lika fantastiskt som jag tycker det är att vistas i ett vårigt Fontan, ogillar jag när det blir så varmt att man knappt hinner få händerna ur kritpåsen innan man svettats igenom lagret av krita. Neil och jag försökte göra det till en rutin att vara ute vid blocken tidigt på morgnarna för att på så vis få några timmar med hyggliga förhållanden innan solen tittade fram och temperaturerna började stiga.
En tidig tisdagsmorgon hade vi letat oss långt in i Apremont Désert, till en prow vi sett bilder på och mer än något annat ville prova. Tyvärr lämnade den oss inte med annat än besvikelse då cruxet, vilket jag upplevde som ashårt, satt i starten och således gjorde att vi knappt kom ifrån backen. Vi trodde att anledningen till att problemet bara har två registrerade bestigningar på Bleau.info var den långa promenaden och att det var lite svårt att hitta men efter att ha känt på moven förstod vi att det svåra inte bara ligger i att ta sig till problemet.
Under tiden det tagit oss att inse detta hade det redan hunnit bli förmiddag och temperaturen började stiga. Vi båda kände att det inte var lönt att stöta vidare på detta och promenerade tillbaka till Cuvier-parkeringen för en tidig lunch under vilken vi skulle försöka smida nya planer. Neil mumlade något om ett problem i Rocher du Mont Morillon som han trodde jag skulle älska. Jag var vid det laget en aning skeptisk då det var vad han sagt om Le Pilier du Désert också. Men å andra sidan så hade jag själv inte så mycket andra bra förslag att komma med och därav blev det att vi begav oss dit.
Väl där vart jag inte direkt besviken vid förstå åsynen av Karma Gai. Förvisso förmedlar problemet en viss lowball-känsla men det till trots tycker jag att det är väl förtjänt den svarta stjärna som det tilldelats i 7+8. Rent klättermässigt började det inget vidare, inte ett enda move kändes görbart. Botten-flytten kändes knöliga och vi hade problem att komma överens med ett litet fotsteg vilket man står på igenom i stort sett hela cruxet. Toppen var inte heller lätt, och inte blev det bättra av att solen låg rakt på de stora sloparna. Tillslut lyckades jag dock slira mig upp för dessa, tätt följd utav Neil, och en gnista av hopp tändes om att ändå kanske kunna göra problemet. Neil hade en tid att passa då han var tvungen att hämta sonen vid skolan och vår tid samma eftermiddag var därför begränsad. När bara tio minuter återstod innan vi var tvungna att bege oss var fortfarande inte något av moven upp till toppen gjorda, men i samband med att vi skulle börja göra oss i ordning för att dra föll pusselbitarna på plats, en efter en. Jag räknade ut en bra sekvens för mig på cruxet och vi båda fick till alla flytten, dock med något skiljda sekvenser. I bilen på väg därifrån beslutade vi oss båda för att vila nästa dag för att åka tillbaka på torsdagen.
Två dagar senare var vi uppe med tuppen och tillbaka vid problemet. Solen hade redan hunnit över kullen och låg på blocket, men det var svalt i luften och förhållandena var än så länge goda. Vi värmde upp med att repetera flytten och göra toppen innan jag satte mig ner vid startgreppen för dagens första press. Jag fick underclinget, som man gör andra movet till och sedan håller igenom i stort sett hela problemet, riktigt dåligt. Något som ledde till att jag fick kämpa som ett djur med att få sloparna på toppen där jag ville. Till min enorma förvåning lyckades jag ändå få upp andra handen på kanten och kunde skicka vidare in i juggen där allt var över.
Neil, som nog var lika förvånad som jag över mitt send, borstade rent greppen och satte sig sedan också han vid starten. Tyvärr såg han inte alls ut att få saker och ting att stämma till en början utan slarvade iväg flera försök. Han påmindes om ett tillfälle tidigare under våren då vi varit vid Katioushka. Ett annat problem som vi jobbat in tillsammans och åkt tillbaka för att göra, där det slutade med att jag gjorde problemet fort och han fick kämpa nära två timmar innan han fick ihop det. Nu tog han sig dock i kragen mycket snabbare och klättrade Karma Gai, i mycket bättre stil än jag gjort, och liksom vid Katioushka var jag minst lika glad över hans send som mitt eget.
/DO
Monday, September 26, 2011
Monday, September 19, 2011
Filmen om Symplegma
Det blir för min del inte många knop gjorda på utomhusfronten just nu. Det är förvisso av egen fri vilja som jag valt att hålla mig till plastbitarna på Fabben och Labbet, men även om jag velat annat så hade det inte blivit lätt att åstadkomma någon typ av utomhusklättring där simfötter inte skulle vara nödvändiga för att nå instegen. September månad har hittills varit en allt annat än bra månad för de som vill klättra ute. Till skillnad från förra hösten då det bjöds på många fina dagar. Några utav dessa spenderade jag i krokarna kring Utby med att försöka avverka några klassiker som ännu inte blivit strukna från ticklisten. Symplegma var ett av dem...
/DO
Tuesday, September 13, 2011
Boulder SM 2011
Hur jag ska börja berätta om helgens Svenska mästerskap i bouldering på Domen vet jag inte riktigt. Först och främst kanske det bör nämnas att det från arrangörerna, Kvibergs Klätterklubbs sida var en fantastiskt väl genomförd tävling. Tävlingsledningen med Clara i spetsen kan verkligen klappa sig själva på bröstet. Att det hela flöt på som det gjorde trots det ovanligt höga deltagarantalet är snudd på otroligt.
Detta var andra gången som jag var med och byggde problemen till en större tävling och liksom förra gången tyckte jag att det nog var minst lika roligt som att tävla. Man får fortfarande träffa allt folk men slipper sitta inspärrad i en isolering i flera timmar. Lika nervös är man dessutom, men inte över hur det kommer gå att klättra utan för om problemen man byggt kommer bli uppskattade och utslagsgivande. Att ha med Johan med all sin rutin av att bygga till tävling dämpade förvisso min oro något men det var inte utan att det var lite svårt att somna kvällen innan tävlingen.
55 deltagare var det som på lördagen dök upp på Kviberg för att göra upp om att bli Svensk Mästare i bouldering. Jag, Erik och Johan hade slitit hårt under torsdagen och fredagen med att konstruera 20 problem på Domens ny-utbyggda bouldervägg. Sex kvalproblem och fyra finalproblem till Dam- respektive Herrklassen.
Som alltid var det inspirerande att se några av Sveriges absolut bästa klättrare stångas om mästartiteln. Extra roligt var det förstås att se dom klättra på ens egna problem. De båda kvalen flöt på bekymmersfritt, vilket som sagt förvånade i alla fall mig med tanke på mängden deltagare. Problemen vi byggt tycktes ligga lagom i nivå för att ge utslag i det stora startfältet samtidigt som de flesta verkade få klättra mycket. Kvalet var överstökat strax efter klockan två och vi fick gott om tid till att skruva upp problemen till finalen som började klockan 19.00.
Herrarnas finalproblem var hårda, i efterhand kunde vi konstatera att vi lagt ribban lite för högt. Det krävdes verkligen att de tävlande gav järnet för att ta sig till de poänggivande greppen, något som det inte rådde tvivel om att det sex finalisterna gjorde. Tyvärr toppades bara två utav de fyra problemen ur, även om det inte var långt borta att alla blivit gjorda. Geir och Robert Rundin hade häng i toppjuggen på problem nummer två och det tredje problemet gick nästan ner för Grandelius och Daniel Anderson som båda var uppe och slog på sista greppet.
När Daniel, som näst siste man, klev in för att ge sig i kast med finalens fjärde och sista problem, var också det fortfarande ogjort. Det var en hel del folk i publiken men jag förvånades ändå över hur högt jublet steg när han på sitt första försök klättrade förbi korsen som stoppat föregående finalister och gjorde sista movet till toppjuggen. Därmed stod det också klart att han vunnit då Magnus, som tog hem kvalet och därför gick ut sist i finalen, inte toppat det första problemet och därför inte utgjorde ett hot för Daniel med hans två toppar på två försök.
Damernas final var tajt och kom att avgöras på hur många försök de fyra bästa tagit på sig för att toppa ur tre problem. Daniela Ebler drog där det längsta strået framför Anna Gärdsmo och Katrin Amann.
Erik Grandelius på andra problemet i finalen. Foto: Fredrik Dahl.
Som sagt var det fantastiskt roligt att få bygga problemen till en tävling som denna. Jag hoppas att mitt arbete liksom Johans och Eriks var uppskattat och att man kan få chansen att bygga vid fler tillfällen. Men liksom det är roligt att skruva är det också slitigt och jag har behövt ett par dagar för att återhämta mig. Efter detta är tanken att köra igång med lite bättre upplagd träning för att på så vis försöka råda bot på min, efter sommarens uppehåll, usla form. Mitt framtida boende, ett mobilt sådant, beräknas kunna levereras inom några veckor och om fingrarna bara slutar krångla ska jag förhoppningsvis med hjälp utav det kunna ta mig ut på nya äventyr. Hur det hela går lär vi väl få se...
/DO
Detta var andra gången som jag var med och byggde problemen till en större tävling och liksom förra gången tyckte jag att det nog var minst lika roligt som att tävla. Man får fortfarande träffa allt folk men slipper sitta inspärrad i en isolering i flera timmar. Lika nervös är man dessutom, men inte över hur det kommer gå att klättra utan för om problemen man byggt kommer bli uppskattade och utslagsgivande. Att ha med Johan med all sin rutin av att bygga till tävling dämpade förvisso min oro något men det var inte utan att det var lite svårt att somna kvällen innan tävlingen.
55 deltagare var det som på lördagen dök upp på Kviberg för att göra upp om att bli Svensk Mästare i bouldering. Jag, Erik och Johan hade slitit hårt under torsdagen och fredagen med att konstruera 20 problem på Domens ny-utbyggda bouldervägg. Sex kvalproblem och fyra finalproblem till Dam- respektive Herrklassen.
Som alltid var det inspirerande att se några av Sveriges absolut bästa klättrare stångas om mästartiteln. Extra roligt var det förstås att se dom klättra på ens egna problem. De båda kvalen flöt på bekymmersfritt, vilket som sagt förvånade i alla fall mig med tanke på mängden deltagare. Problemen vi byggt tycktes ligga lagom i nivå för att ge utslag i det stora startfältet samtidigt som de flesta verkade få klättra mycket. Kvalet var överstökat strax efter klockan två och vi fick gott om tid till att skruva upp problemen till finalen som började klockan 19.00.
Herrarnas finalproblem var hårda, i efterhand kunde vi konstatera att vi lagt ribban lite för högt. Det krävdes verkligen att de tävlande gav järnet för att ta sig till de poänggivande greppen, något som det inte rådde tvivel om att det sex finalisterna gjorde. Tyvärr toppades bara två utav de fyra problemen ur, även om det inte var långt borta att alla blivit gjorda. Geir och Robert Rundin hade häng i toppjuggen på problem nummer två och det tredje problemet gick nästan ner för Grandelius och Daniel Anderson som båda var uppe och slog på sista greppet.
När Daniel, som näst siste man, klev in för att ge sig i kast med finalens fjärde och sista problem, var också det fortfarande ogjort. Det var en hel del folk i publiken men jag förvånades ändå över hur högt jublet steg när han på sitt första försök klättrade förbi korsen som stoppat föregående finalister och gjorde sista movet till toppjuggen. Därmed stod det också klart att han vunnit då Magnus, som tog hem kvalet och därför gick ut sist i finalen, inte toppat det första problemet och därför inte utgjorde ett hot för Daniel med hans två toppar på två försök.
Damernas final var tajt och kom att avgöras på hur många försök de fyra bästa tagit på sig för att toppa ur tre problem. Daniela Ebler drog där det längsta strået framför Anna Gärdsmo och Katrin Amann.
Erik Grandelius på andra problemet i finalen. Foto: Fredrik Dahl.
Som sagt var det fantastiskt roligt att få bygga problemen till en tävling som denna. Jag hoppas att mitt arbete liksom Johans och Eriks var uppskattat och att man kan få chansen att bygga vid fler tillfällen. Men liksom det är roligt att skruva är det också slitigt och jag har behövt ett par dagar för att återhämta mig. Efter detta är tanken att köra igång med lite bättre upplagd träning för att på så vis försöka råda bot på min, efter sommarens uppehåll, usla form. Mitt framtida boende, ett mobilt sådant, beräknas kunna levereras inom några veckor och om fingrarna bara slutar krångla ska jag förhoppningsvis med hjälp utav det kunna ta mig ut på nya äventyr. Hur det hela går lär vi väl få se...
/DO
Wednesday, September 7, 2011
Tillbaka i gemet
En dryg vecka är det nu sedan sommarens slit äntligen var till ända och i och med det är vardagen förbytt som i en handvändning. Det känns som att tiden, tro det eller ej, nu går lite långsammare. Kanske för att den ena dagen inte längre är den andra lik. Hela sommaren har jag hållit upp från klättringen. Den överlägset längsta sammanhängande period som jag varit från den sedan jag första gången provade på det. Jag har fortfarande tränat - Cyklat, spelat fotboll och stretchat, men jag har inte kört något direkt klätterspecifikt.
Själva anledningen till uppehållet var att jag när sommaren började närma sig, och med det en period som domineras av arbete och därav inte lämnar så mycket tid till annat, kände att den intensiva våren satt sina spår. Jag hade mer eller mindre kört mig själv i bott. Flera fingrar hade börjat göra ont och de som sedan innan ömmat blev inte direkt bättre. Utöver det, eller kanske i och med det, så vacklade motivationen. Jag kände inte lusten eller den oerhörda glädjen som jag brukar inför klättringen. Alltså var det läge för ett break.
Jag gjorde vårens sista moves tillsammans med Stefan på Oasen i Västervik, där jag spendera tre varma dagar i början av juni. När jag åkte därifrån planerade jag att vila fram till mitten av juli för att sedan dra igång med klätterträningen igen. Men tiden gick fort och när jag halvvägs genom sommaren fann mig själv fortfarande utan motivation och med fingrar som inte tycktes ha repat sig ett dugg, valde jag att fortsätta att ta det lugnt. Sommaren fortsatte att gå, utan att det blev särskilt mycket bättre med varken fingrar eller motivation. Jag gick och grubblade kring meningen med att lägga ner hela mitt liv på en enda sysselsättning. Att varken ha utbildning eller fast jobb som dom flesta andra, utan bara ett enda intresse som när jag tänkte på det inte kändes som det egentligen tog mig någonstans. Hur mycket jag än funderade så blev jag dock aldrig särskilt mycket klokare.
När jag för en dryg vecka sedan letade mig tillbaka till klättergymmet var glädjen och den goa känslan tillbaka och med det såklart också motivationen. Mina fingrar tycktes ha repat sig, så när som på ett. Ringfingret på högerhand går inte att belasta hårt i öppet läge och fungerar också dåligt i crimp. Det är en skada som hänger i sedan våren i Font 2010 och som jag efter det dragit upp flera gånger. Något som förstås gjort att det aldrig läkt helt. Dock lär det inte bli bättre av mer vila eftersom tre månader inte hjälpt så från och med nu kommer jag att försöka köra på.
Sommarens funderingar finns fortfarande kvar och jag tror det är nyttigt att ibland stanna upp och reflektera kring det man göra. Jag vet inte om jag kommit fram till någon direkt slutsats, kanske kommer den förr eller senare eller så kommer den aldrig. Just nu spelar det hursomhelst ingen roll för jag vet vad jag vill för stunden, klättra.
Imorgon ser jag fram emot att, tillsammans med Gross och Erik Luthke, skruva problem på Domen inför helgens Boulder-SM. Det ska bli oerhört kul och inspirerande, för att inte tala om lärorikt, att tillsammans med två duktiga ledbyggare få skruva upp bland annat de nya greppen från Peter Bosma på Domens ny-utbyggda väggar. Startfältet som det ser ut idag gör inte heller det hela mindre spännande. Om alla som anmält sig dyker upp blir det en fantastisk uppslutning. Förstås hoppas man också på ändå fler anmälningar i veckan och att dom som inte vill ställa upp istället kommer och kollar...
/DO
Själva anledningen till uppehållet var att jag när sommaren började närma sig, och med det en period som domineras av arbete och därav inte lämnar så mycket tid till annat, kände att den intensiva våren satt sina spår. Jag hade mer eller mindre kört mig själv i bott. Flera fingrar hade börjat göra ont och de som sedan innan ömmat blev inte direkt bättre. Utöver det, eller kanske i och med det, så vacklade motivationen. Jag kände inte lusten eller den oerhörda glädjen som jag brukar inför klättringen. Alltså var det läge för ett break.
Jag gjorde vårens sista moves tillsammans med Stefan på Oasen i Västervik, där jag spendera tre varma dagar i början av juni. När jag åkte därifrån planerade jag att vila fram till mitten av juli för att sedan dra igång med klätterträningen igen. Men tiden gick fort och när jag halvvägs genom sommaren fann mig själv fortfarande utan motivation och med fingrar som inte tycktes ha repat sig ett dugg, valde jag att fortsätta att ta det lugnt. Sommaren fortsatte att gå, utan att det blev särskilt mycket bättre med varken fingrar eller motivation. Jag gick och grubblade kring meningen med att lägga ner hela mitt liv på en enda sysselsättning. Att varken ha utbildning eller fast jobb som dom flesta andra, utan bara ett enda intresse som när jag tänkte på det inte kändes som det egentligen tog mig någonstans. Hur mycket jag än funderade så blev jag dock aldrig särskilt mycket klokare.
När jag för en dryg vecka sedan letade mig tillbaka till klättergymmet var glädjen och den goa känslan tillbaka och med det såklart också motivationen. Mina fingrar tycktes ha repat sig, så när som på ett. Ringfingret på högerhand går inte att belasta hårt i öppet läge och fungerar också dåligt i crimp. Det är en skada som hänger i sedan våren i Font 2010 och som jag efter det dragit upp flera gånger. Något som förstås gjort att det aldrig läkt helt. Dock lär det inte bli bättre av mer vila eftersom tre månader inte hjälpt så från och med nu kommer jag att försöka köra på.
Sommarens funderingar finns fortfarande kvar och jag tror det är nyttigt att ibland stanna upp och reflektera kring det man göra. Jag vet inte om jag kommit fram till någon direkt slutsats, kanske kommer den förr eller senare eller så kommer den aldrig. Just nu spelar det hursomhelst ingen roll för jag vet vad jag vill för stunden, klättra.
Imorgon ser jag fram emot att, tillsammans med Gross och Erik Luthke, skruva problem på Domen inför helgens Boulder-SM. Det ska bli oerhört kul och inspirerande, för att inte tala om lärorikt, att tillsammans med två duktiga ledbyggare få skruva upp bland annat de nya greppen från Peter Bosma på Domens ny-utbyggda väggar. Startfältet som det ser ut idag gör inte heller det hela mindre spännande. Om alla som anmält sig dyker upp blir det en fantastisk uppslutning. Förstås hoppas man också på ändå fler anmälningar i veckan och att dom som inte vill ställa upp istället kommer och kollar...
/DO
Subscribe to:
Posts (Atom)
