Regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn,
regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn, regn... Men imorgon SKA jag klättra!
/DO
Saturday, January 16, 2010
Thursday, January 14, 2010
95.2
Så var man hemma igen efter ännu en dag i skogen. Snön har över natten fått dra sig tillbaka rejält till följd av milda förhållanden. Tyvärr leder också det milda förhållandena i kombination med det smältande snön till att allt blir ofattbart blött.
Dagen spenderade vi i 95.2 i förhoppningen om att hitta i alla fall ett torrt problem, något som visade sig vara lättare sagt en gjort. Jimmy och jag slet hårt med handdukar och krita för att försöka få torr Sens Dessus Dessous och efter mycket slit kunde båda få sig en rejäl workout på ett områdets absolut coolaste problem. Tyvärr fick jag aldrig till toppen och det kändes jävligt surt att ha så svårt för slutet på problemet då resten passar mig ganska bra och att det trots blöta grepp i stort sett gick att länka. Förvisso är det inget snack om att cruxetmovet fortfarande är ogjort men det är allt annat än omöjligt att få ihop. Får se om jag eventuellt ger den ett par försök senare men just nu känns det inte så värt...
Nedan finner ni ett par bilder från tisdagen i Èléphant...
/DO
Dagen spenderade vi i 95.2 i förhoppningen om att hitta i alla fall ett torrt problem, något som visade sig vara lättare sagt en gjort. Jimmy och jag slet hårt med handdukar och krita för att försöka få torr Sens Dessus Dessous och efter mycket slit kunde båda få sig en rejäl workout på ett områdets absolut coolaste problem. Tyvärr fick jag aldrig till toppen och det kändes jävligt surt att ha så svårt för slutet på problemet då resten passar mig ganska bra och att det trots blöta grepp i stort sett gick att länka. Förvisso är det inget snack om att cruxetmovet fortfarande är ogjort men det är allt annat än omöjligt att få ihop. Får se om jag eventuellt ger den ett par försök senare men just nu känns det inte så värt...
Nedan finner ni ett par bilder från tisdagen i Èléphant...
/DO
Wednesday, January 13, 2010
Vägen tillbaka
Livet i Larchant går vidare och jag har sedan sist repat mig märkbart från mitt infall i kräksjuka. Gårdagen kom att bli min första klätterdag sedan förra onsdagen, om men en kort sådan. Men eftersom efterdyningarna av förra veckans sängliggande gör att min fysiska form inte är på direkt topp kan jag inte annat säga än att det kändes som en lagom comeback, att inte slita sig i stycken fullkomligt.
Dom andra i gänget enades om att idag skulle det för första gången sedan vistelsen start tas en vilodag men då jag inte kände att gårdagens halvtimmes-session i Drei Zinnen mättat mitt klättersug tillräckligt för att jag skulle palla med ännu en dag i giten gick jag på en kort solotrip till L´elephant. Först för att leta reda på Oest-delen av stället men efter att ha irrat omkring bland stock och sten och läskiga gravplatser en och en halv timme utan att finna vad jag egentligen sökte drog jag vidare till själva huvudplanet.
Väl på plats tog jag efter en go uppvärmning tag i ett problem som jag sedan förra resan velat prova - La barre fixe. Jag kände mig liksom igår tung som en Biggest looser-deltagare men det till trots gick alla moven utom första och sista ner på ett försök vardera. Sista dynon behövde jag bara fatta sen var den också lugn men startmovet var betydligt knivigare. Man deadpointar in i en liten tvåfingerspocket och allt handlar bara om att träffa hålet. När saker och ting började stämma och jag närmade mig att göra movet stoppades min framfart när jag drog upp en go flärp på höger ringfinger och därmed var alla chanser att fortsätta försöka bortblåsta.
Det visade sig senare att endast Sammy var tålmodig nog för att stå ut en dag instängd då Jimmy, Hampus och Sebbe fram på eftermiddagen kom knallande. Tillsammans tog vi oss bland annat an världens hårdaste 6B. Efter en timmes arbete hade problemet sett endast en bestigning, om men en att minnas...
Och nu väntas regn vilket inte är annat än önskat då snö-helvetet i och med de förhoppningsvis försvinner. Förvisso kommer man vara inblåst i Giten ett par dagar igen vilket suger men det är lätt värt det om blocken blir rena.
Kan för stunden inte ladda upp mina klätterbilder men så snart jag får allt att funka kommer dom dyka upp... Over and out!
/DO
Dom andra i gänget enades om att idag skulle det för första gången sedan vistelsen start tas en vilodag men då jag inte kände att gårdagens halvtimmes-session i Drei Zinnen mättat mitt klättersug tillräckligt för att jag skulle palla med ännu en dag i giten gick jag på en kort solotrip till L´elephant. Först för att leta reda på Oest-delen av stället men efter att ha irrat omkring bland stock och sten och läskiga gravplatser en och en halv timme utan att finna vad jag egentligen sökte drog jag vidare till själva huvudplanet.
Väl på plats tog jag efter en go uppvärmning tag i ett problem som jag sedan förra resan velat prova - La barre fixe. Jag kände mig liksom igår tung som en Biggest looser-deltagare men det till trots gick alla moven utom första och sista ner på ett försök vardera. Sista dynon behövde jag bara fatta sen var den också lugn men startmovet var betydligt knivigare. Man deadpointar in i en liten tvåfingerspocket och allt handlar bara om att träffa hålet. När saker och ting började stämma och jag närmade mig att göra movet stoppades min framfart när jag drog upp en go flärp på höger ringfinger och därmed var alla chanser att fortsätta försöka bortblåsta.
Det visade sig senare att endast Sammy var tålmodig nog för att stå ut en dag instängd då Jimmy, Hampus och Sebbe fram på eftermiddagen kom knallande. Tillsammans tog vi oss bland annat an världens hårdaste 6B. Efter en timmes arbete hade problemet sett endast en bestigning, om men en att minnas...
Och nu väntas regn vilket inte är annat än önskat då snö-helvetet i och med de förhoppningsvis försvinner. Förvisso kommer man vara inblåst i Giten ett par dagar igen vilket suger men det är lätt värt det om blocken blir rena.
Under tiden kan man leta
framtida projekt...
framtida projekt...
Kan för stunden inte ladda upp mina klätterbilder men så snart jag får allt att funka kommer dom dyka upp... Over and out!
/DO
Sunday, January 10, 2010
Snart comeback
Om man bortser från typ första dagen så har den här resan tagit en så dålig start som tänkas kan. Mest troligt så är det kräksjukan som jag sedan i onsdags har legat däckad med och sällan har jag varit så jävla dålig. Det suger ganska hårt att vara i ett av världens bästa områden och inte komma närmre själva klättringen än att drägla över guideboken. Men det känns som jag är på bättringsvägen och förhoppningen är att kunna lämna giten imorgon för första gången på nästan en vecka och försöka klättra lite. Lär nog inte bli några direkta stordåd, varken imorgon eller på några dagar framöver men fan när väl snön är bort och jag återställt vätskenivån i
musklerna igen... Då jävlar...
musklerna igen... Då jävlar...
Sebbe i Manoury
/DO
Tuesday, January 5, 2010
Day 1
Så sitter man åter i Giten efter vad som kan sägas vara den första riktiga klätterdagen. Inofficiellt sett så hans det med en kort tur till Dame Juanne igår men inte särskilt mycket uträttades, i alla fall inte utav mig.
Dagen spenderade vi i L´elephant och Manoury, vilka nog i allra högsta grad kan anses vara några utav våra hemmaområden då det ligger belägna 500 meter från ytterdörren. Rent klättermässigt har saker och ting inte tagit någon direkt lysande start. Jag känner mig förbannat svag och seg och garanterat är det resultatet av den jävla volymträningen jag ägnade mig åt under mina två sista månader i landet. Det är fan inte bra att löka omkring och inte ta i alls under en så lång sammanhängande tid. Det är dock inget jag bekymrar mig något större över då jag vet att det för eller senare vänder och jag går istället bara omkring och njuter åt att inte behöva sitta hemma i svinkylan i Sverige och sura.
Det går fort att bli påmind om varför man tycker det är så kul att klättra här. Jag vill fan göra allt i alla områden, lätt som svårt. Och det spelar ingen roll om det är tak, slab, prow, dyno, överhäng eller whatever, det mesta ser ballt ut. Hittills har det i stort sett bara blivit just lätt men senare ska jag också försöka nosa upp ett projekt eller två och nypa på. Vi får se hur det går...
Imorgon blir det mest troligt lite utav en vilodag. Kanske åker vi en kort sväng tillbaka till Manoury men för min del skulle jag tro att det blir många knop gjorda med tanke på hur allt känns nu. Vi får vänta och se...
/DO
Dagen spenderade vi i L´elephant och Manoury, vilka nog i allra högsta grad kan anses vara några utav våra hemmaområden då det ligger belägna 500 meter från ytterdörren. Rent klättermässigt har saker och ting inte tagit någon direkt lysande start. Jag känner mig förbannat svag och seg och garanterat är det resultatet av den jävla volymträningen jag ägnade mig åt under mina två sista månader i landet. Det är fan inte bra att löka omkring och inte ta i alls under en så lång sammanhängande tid. Det är dock inget jag bekymrar mig något större över då jag vet att det för eller senare vänder och jag går istället bara omkring och njuter åt att inte behöva sitta hemma i svinkylan i Sverige och sura.
Sammy på Coup de lune
i L´elephant
i L´elephant
Det går fort att bli påmind om varför man tycker det är så kul att klättra här. Jag vill fan göra allt i alla områden, lätt som svårt. Och det spelar ingen roll om det är tak, slab, prow, dyno, överhäng eller whatever, det mesta ser ballt ut. Hittills har det i stort sett bara blivit just lätt men senare ska jag också försöka nosa upp ett projekt eller två och nypa på. Vi får se hur det går...
Vilo- och Facebookdag...
/DO
Monday, January 4, 2010
Framme
Jag är för exalterad för att kunna skriva nått bra. Vi har precis fått våran Gite och den är fantastiskt fin. Den har allt man kan önska inklusive internet!!! Helt nya världar har i och med det öppnat upp sig och lyckan ser ingen hejd...
Resan ner avklarades utan att vi stötte på några större hinder. Klockan 3 inatt checkade vi in på Formel 1-hotellet i Liege, Belgien för att försöka samla lite krafter för de återstående 40 milen. Dessa betades snabbt och lätt av idag och väl här känns det som vi gjort en resa ett par månader i tiden då vi nu befinner oss i ett på gränsen till vårigt klimat. Nästan raka motsatsen till de frostsprängda land vi igår lämnade. Visst var jag orolig när vägen på gränsen mellan Belgien och Frankrike fortfarande kantades av snödrivor och desto större är förstås lättnade när vädret här är bättre än man någonsin kunnat drömma om... Och imorgon ska vi klättra!
/DO
Resan ner avklarades utan att vi stötte på några större hinder. Klockan 3 inatt checkade vi in på Formel 1-hotellet i Liege, Belgien för att försöka samla lite krafter för de återstående 40 milen. Dessa betades snabbt och lätt av idag och väl här känns det som vi gjort en resa ett par månader i tiden då vi nu befinner oss i ett på gränsen till vårigt klimat. Nästan raka motsatsen till de frostsprängda land vi igår lämnade. Visst var jag orolig när vägen på gränsen mellan Belgien och Frankrike fortfarande kantades av snödrivor och desto större är förstås lättnade när vädret här är bättre än man någonsin kunnat drömma om... Och imorgon ska vi klättra!
/DO
Saturday, January 2, 2010
So long Sverige
För er som inte störs av förbannelsen, som gör att bloggen är osynlig, utan fortfarande kan läsa vad jag skriver tänkte jag bara sticka de i ansiktet på er en gång till att nu flyr jag från snöhelvetet till paradiset, Fontainebleau, France och lär inte synas till i närheten av de här breddgraderna under en tid framöver...
/DO
/DO
Friday, January 1, 2010
Thursday, December 31, 2009
Årsredovisning 2009
Liksom en del andra tänkte även jag försöka summera året som gått. Ett av alla de mått av tid, vilket på precis samma vis som de tidigare, passerat i en hastighet som i alla fall inte jag kunnat bemästra. För fort har det gått, det är inte svårt att konstatera.
Vädret har sedan ett par veckor tillbaka förändrats ganska drastiskt här i mitt lilla hörn av världen. Från att i stort sett tvingats till att bära simfötter för att kunna ta sig fram i en omgivning som kunnat liknas med fantasivärlden Atlantis, har det hela förvandlats till en miljö där man tvingas brottas med minusgrader och ovanliga mängder snö. Mitt i skrivandets stund hör jag hur man på radion sitter och jublar över kylan och det ”fantastiska vinterlandskap” vi välsignats med så här i juletid – Fan ta dem!
I alla fall: Året tog en fantastisk start på många vis, bland annat i och med min, Magnus och Geirs lilla veckolånga tripp till Västervik. Många goa sends blandade med glada kvällar på Oasen gjorde det hela till årets för min del helt klart roligaste resa.
Jag minns också början av året med ett otal turer till Hyltebergen med en Magnus vars önskan att bestiga Göteborgs-testpiecen Kriminell Kantarell hade svävat iväg bortom allt förnuft. Resultatet av det var att vi i ur och skur begav oss ut till leden för att se om den via något mirakel kanske skulle kunna vara klätterbar. Givetvis kantades i stort sett varje besök av urusla förhållanden. Sånär som på ett. Det var dagen då stackars Magnus inte fick följa med ut för att han skulle fira Alla Hjärtans Dag. För min del kunde vi gärna bytt plats. För det var också dagen då den ödesdigra olyckan med den statiska slingan i bulten och min stortå ägde rum. Om det är något jag ångrar från året som gått så är det den dagen och dumheten som flög i mig just då.
Det känns som att det var i och med den incidenten som turen vände en aning från en ganska go inledning av året, till en vår som senare kom att präglas av förkylningar & infektioner, onda visdomständer och penicillinkurer på gränsen till överdoseringar. Jag kan föreställa mig att inte var något direkt nöje att umgås och framförallt inte träna med mig just då eftersom mitt humör för det mesta kretsade mellan enormt dåligt och ”rock bottom”. Men Henrik Sennelöv, som jag sedan en tid tillbaka kamperat ganska flitigt med, stod mig bi och jag antar att han till slut lärde sig att stå ut med mig och mitt outtömliga gnällande. Och kanske var det tack vare just alla de träningstimmarna han orkade stå ut med mig, som jag senare under våren fick lite lön för mödan när jag bland annat fick till Hummern Igen i Fjällbacka.
Senare under våren kom jag även att göra andra repetitionen av Stefan Rasmussens Mr.Cubabee på Brudslöjanstenen i Dals-Ed. Troligen årets mest minnesvärda send då det var i gamla (och nyfunna) goda vänners sällskap av ett problem som jag ända sedan det sattes upp drömt om att kunna göra.
Sommaren kom att bli dryg med bland annat 8 veckors hårt arbete. Då väldigt lite klättring blev av, försökte jag aktivera mig på min campusboard för att senare under hösten kunna utnyttja den omänskliga råstyrka den med all säkerhet skulle generera till att krossa allt som kom i min väg. Givetvis fick jag inte särskilt mycket omänskliga superpowers av åtta veckors träning och inte mycket krossande blev det heller.
När så sommaren var över och ledigheten kom åter inledde jag den nästan min vana trogen med att duka under i en veckas förkylning. Frisk blev jag emellertid även om jag kanske inte kunnat tro det under själva läkeprocessen, och jag började hösten med en liten tripp till Stefan och hans boulders i Västervik. Återigen tog allt en mycket bra start och jag betade av ett gäng problem från min Västerviks-ticklist. Om än jag lämnade kvar ett problem som jag väldigt gärna ville göra, The red dragon. Hela hösten var den ett av alla ouppklarade projekt som jag tvingats gå och grubbla över, och under höstens enda återbesök fick jag inte ens chansen att prova den.
Väl på hemmaplan igen blev det bland annat ett antal turer till Fjällbacka där bland andra Räkan ss lockade. Och ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte varför jag inte nu kan nedteckna hur det gick till när den blev gjord utan istället måste försöka komma på någon dum bortförklaring till varför den fortfarande är ett av alla mina projekt. Några skador kan jag inte direkt påstå att det var som stoppade mig. Min vänsterhandled, som för övrigt har bättrat sig rejält tack vare ett gäng rehabövningar, var inte direkt avgörande för huruvida den skulle gå eller inte. Kanske är det helt enkelt bara att konstatera att jag är för svag och för dålig och att det också är den stora anledningen till att hösten blivit helt utan några betydande sends.
Senare under hösten kom många dagar att gå åt på Domen och Fabben som ett resultat av det oförlåtligt dåliga väder som bjöds. Och utan att egentligen veta vad som hänt sitter jag nu här ett par dagar innan nyår och min resa till Fontainebleau och försöker summera mina dagar och resultaten av dem från ett nådens 2009.
Visst hanns det med ytterligare några kortare turer hit och dit utöver vad jag nämnt i den här texten. Linköpings- och Västerviksäventyret i mitten av november är inget jag ur ett rent klättermässigt perspektiv gärna minns. Och när jag läser igenom vad jag lyckats formulera inser jag att det skulle gå att vara både mer och mindre omfattande, och att det finns ytterligare saker att nämna såväl som saker som jag kanske lika väl kunde låtit bli att ha med. Men så är det nog i de flesta fall och jag nöjer mig med detta.
Avslutningsvis vill jag bara tacka alla som jag fått chansen att klättra och umgås med för året som gått. Ingen nämnd och ingen glömd säger man ju och så är det men jag skulle nog ändå rikta ett speciellt tack till framförallt Henrik Sennelöv och Stefan Rasmussen. Båda har kommit med såväl glada som mindre glada tillrop och puffat på mig när jag fått stopp på nåt krön av min utvecklingsbacke. Oftast har det betytt en hel del och gjort ganska gott.
Och så er som faktiskt tagit er tid att läsa det jag skrivit under året vill jag givetvis visa min uppskattning. Jag tycker det är fantastiskt kul med min blogg och ibland är det nästan så att man ger sig ut bara för att ha något att skriva om. Jag hoppas att det inte bara är pest och pina att följa mig och att jag inte tråkat ut er mer än att ni fortsätter att läsa The Bouldersgate även kommande år…
Gott nytt år/
DO
Vädret har sedan ett par veckor tillbaka förändrats ganska drastiskt här i mitt lilla hörn av världen. Från att i stort sett tvingats till att bära simfötter för att kunna ta sig fram i en omgivning som kunnat liknas med fantasivärlden Atlantis, har det hela förvandlats till en miljö där man tvingas brottas med minusgrader och ovanliga mängder snö. Mitt i skrivandets stund hör jag hur man på radion sitter och jublar över kylan och det ”fantastiska vinterlandskap” vi välsignats med så här i juletid – Fan ta dem!
I alla fall: Året tog en fantastisk start på många vis, bland annat i och med min, Magnus och Geirs lilla veckolånga tripp till Västervik. Många goa sends blandade med glada kvällar på Oasen gjorde det hela till årets för min del helt klart roligaste resa.
Jag minns också början av året med ett otal turer till Hyltebergen med en Magnus vars önskan att bestiga Göteborgs-testpiecen Kriminell Kantarell hade svävat iväg bortom allt förnuft. Resultatet av det var att vi i ur och skur begav oss ut till leden för att se om den via något mirakel kanske skulle kunna vara klätterbar. Givetvis kantades i stort sett varje besök av urusla förhållanden. Sånär som på ett. Det var dagen då stackars Magnus inte fick följa med ut för att han skulle fira Alla Hjärtans Dag. För min del kunde vi gärna bytt plats. För det var också dagen då den ödesdigra olyckan med den statiska slingan i bulten och min stortå ägde rum. Om det är något jag ångrar från året som gått så är det den dagen och dumheten som flög i mig just då.
Magnus all set för Alla hjärtans
dag firandet…
dag firandet…
Det känns som att det var i och med den incidenten som turen vände en aning från en ganska go inledning av året, till en vår som senare kom att präglas av förkylningar & infektioner, onda visdomständer och penicillinkurer på gränsen till överdoseringar. Jag kan föreställa mig att inte var något direkt nöje att umgås och framförallt inte träna med mig just då eftersom mitt humör för det mesta kretsade mellan enormt dåligt och ”rock bottom”. Men Henrik Sennelöv, som jag sedan en tid tillbaka kamperat ganska flitigt med, stod mig bi och jag antar att han till slut lärde sig att stå ut med mig och mitt outtömliga gnällande. Och kanske var det tack vare just alla de träningstimmarna han orkade stå ut med mig, som jag senare under våren fick lite lön för mödan när jag bland annat fick till Hummern Igen i Fjällbacka.
Senare under våren kom jag även att göra andra repetitionen av Stefan Rasmussens Mr.Cubabee på Brudslöjanstenen i Dals-Ed. Troligen årets mest minnesvärda send då det var i gamla (och nyfunna) goda vänners sällskap av ett problem som jag ända sedan det sattes upp drömt om att kunna göra.
Sommaren kom att bli dryg med bland annat 8 veckors hårt arbete. Då väldigt lite klättring blev av, försökte jag aktivera mig på min campusboard för att senare under hösten kunna utnyttja den omänskliga råstyrka den med all säkerhet skulle generera till att krossa allt som kom i min väg. Givetvis fick jag inte särskilt mycket omänskliga superpowers av åtta veckors träning och inte mycket krossande blev det heller.
När så sommaren var över och ledigheten kom åter inledde jag den nästan min vana trogen med att duka under i en veckas förkylning. Frisk blev jag emellertid även om jag kanske inte kunnat tro det under själva läkeprocessen, och jag började hösten med en liten tripp till Stefan och hans boulders i Västervik. Återigen tog allt en mycket bra start och jag betade av ett gäng problem från min Västerviks-ticklist. Om än jag lämnade kvar ett problem som jag väldigt gärna ville göra, The red dragon. Hela hösten var den ett av alla ouppklarade projekt som jag tvingats gå och grubbla över, och under höstens enda återbesök fick jag inte ens chansen att prova den.
Väl på hemmaplan igen blev det bland annat ett antal turer till Fjällbacka där bland andra Räkan ss lockade. Och ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte varför jag inte nu kan nedteckna hur det gick till när den blev gjord utan istället måste försöka komma på någon dum bortförklaring till varför den fortfarande är ett av alla mina projekt. Några skador kan jag inte direkt påstå att det var som stoppade mig. Min vänsterhandled, som för övrigt har bättrat sig rejält tack vare ett gäng rehabövningar, var inte direkt avgörande för huruvida den skulle gå eller inte. Kanske är det helt enkelt bara att konstatera att jag är för svag och för dålig och att det också är den stora anledningen till att hösten blivit helt utan några betydande sends.
Senare under hösten kom många dagar att gå åt på Domen och Fabben som ett resultat av det oförlåtligt dåliga väder som bjöds. Och utan att egentligen veta vad som hänt sitter jag nu här ett par dagar innan nyår och min resa till Fontainebleau och försöker summera mina dagar och resultaten av dem från ett nådens 2009.
Visst hanns det med ytterligare några kortare turer hit och dit utöver vad jag nämnt i den här texten. Linköpings- och Västerviksäventyret i mitten av november är inget jag ur ett rent klättermässigt perspektiv gärna minns. Och när jag läser igenom vad jag lyckats formulera inser jag att det skulle gå att vara både mer och mindre omfattande, och att det finns ytterligare saker att nämna såväl som saker som jag kanske lika väl kunde låtit bli att ha med. Men så är det nog i de flesta fall och jag nöjer mig med detta.
Köge Bouldercup, Danmark
Avslutningsvis vill jag bara tacka alla som jag fått chansen att klättra och umgås med för året som gått. Ingen nämnd och ingen glömd säger man ju och så är det men jag skulle nog ändå rikta ett speciellt tack till framförallt Henrik Sennelöv och Stefan Rasmussen. Båda har kommit med såväl glada som mindre glada tillrop och puffat på mig när jag fått stopp på nåt krön av min utvecklingsbacke. Oftast har det betytt en hel del och gjort ganska gott.
Och så er som faktiskt tagit er tid att läsa det jag skrivit under året vill jag givetvis visa min uppskattning. Jag tycker det är fantastiskt kul med min blogg och ibland är det nästan så att man ger sig ut bara för att ha något att skriva om. Jag hoppas att det inte bara är pest och pina att följa mig och att jag inte tråkat ut er mer än att ni fortsätter att läsa The Bouldersgate även kommande år…
Gott nytt år/
DO
Friday, December 25, 2009
Midnight Mölndal 1/12
Det finns inte mycket att skriva om för stunden. Snöar gör det och kallt är det. Som väl är dröjer det inte länge nu innan jag flyr det här jävla skitlandet och tills dess kan man ju alltid värma sig med dessa bilder från den här sessionen med Johan, Henke och Tompa...
Sunday, December 13, 2009
Två tredjedelar av jorden runt i en kundvagn
Idag har jag varit ute i skogen med Henke i stort sett hela dagen och njutit av vad som inte kan sägas vara något annat än ett fantastisk vinterväder...
Det hela började med att Henrik fått frikort från familjen för dagen och med det letat sig upp hit till Bohuslän. Höstens ticklist är för bådas del inte som planerat avklarad utan fortfarande i stort sett orörd och beslutsångest kring vart vi skulle spendera dagen var minst lika stor som massan problem vi ville få avklarat. Vi började i alla fall med en kort tur till Hogen där jag inledde dagen på värsta tänkbara vis med att behöva lägga typ 4 försök på någon ny klassisk 6B-arete/prow som i själva verket inte är något annat än lätt när man väl klättrar som man ska. Arg som ett bi ställde jag in mig på ännu en dag kantad av misslyckande men efter att ha lämnat helveteshöjden för att bege oss till Lyse skulle det hela visa sig vända.
Henke hade mycket han ville ta tag i på Jorden runt-blocket så det var givet att det var där vi slog oss ner. För min del kändes det inte som att det fanns så mycket att välja på annat än att ta sig an Henriks gamla klassiska skapelse Jorden runt i en Kundvagn. Och det var med efterdyningar från den här kvällen med Magnus som jag klev på inställd på att i stort sett inte kunna röra mig mellan greppen. Döm då av min förvåning när jag efter bara några försök fan mig själv hängades 15cm under kanten i fullfärd med att försöka lösa sista cruxrörelsen. Givetvis slutade det som alltid annars med att jag två sekunder efter att ha insett detta stod åter på marken. Enda skillnaden nu mot annars var att jag istället för att svära och sura studsade av glädje över att ha tagit mig så högt upp på problemet jag trott jag aldrig skulle kunna göra.
Det hela började med att Henrik fått frikort från familjen för dagen och med det letat sig upp hit till Bohuslän. Höstens ticklist är för bådas del inte som planerat avklarad utan fortfarande i stort sett orörd och beslutsångest kring vart vi skulle spendera dagen var minst lika stor som massan problem vi ville få avklarat. Vi började i alla fall med en kort tur till Hogen där jag inledde dagen på värsta tänkbara vis med att behöva lägga typ 4 försök på någon ny klassisk 6B-arete/prow som i själva verket inte är något annat än lätt när man väl klättrar som man ska. Arg som ett bi ställde jag in mig på ännu en dag kantad av misslyckande men efter att ha lämnat helveteshöjden för att bege oss till Lyse skulle det hela visa sig vända.
Henke hade mycket han ville ta tag i på Jorden runt-blocket så det var givet att det var där vi slog oss ner. För min del kändes det inte som att det fanns så mycket att välja på annat än att ta sig an Henriks gamla klassiska skapelse Jorden runt i en Kundvagn. Och det var med efterdyningar från den här kvällen med Magnus som jag klev på inställd på att i stort sett inte kunna röra mig mellan greppen. Döm då av min förvåning när jag efter bara några försök fan mig själv hängades 15cm under kanten i fullfärd med att försöka lösa sista cruxrörelsen. Givetvis slutade det som alltid annars med att jag två sekunder efter att ha insett detta stod åter på marken. Enda skillnaden nu mot annars var att jag istället för att svära och sura studsade av glädje över att ha tagit mig så högt upp på problemet jag trott jag aldrig skulle kunna göra.
Stackars Henke hade svårt att brottas med kylan och utöver en flash av areten i Hogen, två nedvärmnings-promenadbestigningar av Dubbelareten och ett riktigt bra dagsflash-försök på "Jorden runt..." fick han inte så mycket uträttat. Men lite får han nog skylla sig själv som lämnade understället i bilen...
För övrigt har Uddevalla förgyllts med ett träningsredskap åt vilket jag glädjer mig på gränsen till overkligt mycket. En Moonwall. På tisdag ska den invigas och jävlar vad jag ska klättra på den. Det är nästan så att jag drar mig lite för att åka ifrån den och till fontan...
/DO
Saturday, December 12, 2009
Puhh...
Sitter på kanten av min säng och är mitt uppe i att försöka återhämta från de två senaste dagarnas boulderbyggnationer. Gårdagen är svårslagen. Mellan kl.09.00 och 19.30 skruvades det grepp upp och ner från Fabbens boulderväggar inför dagens tävling. Dagen till ära dök en beställning med HRT-grepp upp och det var med dem som idén föddes att istället för att tejpa, skruva upp 60 problem. Efter ca. 9 timmars snudd på oavbrutet skruvande avvek jag vid halvåtta snåret för att försöka hinna till Domen och få en glimt av klättrandet på problemen jag byggt tidigare i veckan. Och ändå är inte jag den som ska klaga. Jag kan bara föreställa mig hur Johan och Erik mår som jag fått veta ska ha slitit till två i natt. Man kan ju snacka om uppoffring för att bjuda på en bra tävling. Tyvärr har jag inget hört om hur det gått men jag tror verkligen att de måste ha varit grymt...
Sist men inte minst så har vi ett par av de utlovade bilderna från den senaste sessionen med Johan i Mellby...
/DO
Sist men inte minst så har vi ett par av de utlovade bilderna från den senaste sessionen med Johan i Mellby...
/DO
Subscribe to:
Posts (Atom)
