Friday, December 31, 2010

2010 - Ett nådens år

Tiden går så sjukt fort. Jag greppar det inte och vad som skrämmer mig är att det känns som att det ena året går fortare än det andra. Vill man få något uträttat här på jorden gäller det nog att man ser till och få det gjort för om det fortsätter i den här takten lär man vara död och begraven inom kort. För ganska exakt ett år sedan satt jag här och skrev om året som då gått och kallade det för 2009 års redovisning och jag tänkte försöka göra det till en vana trogen att såhär lagom till nyår runda av det gångna året med en liten sammanfattning.

Jag kan inte annat säga än att 2010 har varit ett bra år för mig och trots att jag gnäller över att tiden flyger iväg för fort kan jag inte låta bli att känna att jag har hunnit med en hel del. För att vara lite självgod kanske jag kan våga tro att jag inte är så jävla dålig på att utnyttja tiden. Och som sagt, det här har varit ett bra år. Om man ser till min rent klättermässiga utveckling så har jag det här året verkligen rasat fram i förhållande till vad jag gjort tidigare år. Jag tackar tre månader i Fontan för det. Träning i all ära men jag har hittills inte provat något som gett mig i närheten av så mycket som att dagligen klättra i Bas Cuvier, Franchard Isatis, Rocher aux Sabots, Manoury, Cuisiniere och andra fantastiska områden.

Ett utav årets höjdpunkter var att göra Rainbow Rocket i Fontainebleau (Film)

Väl hemma igen efter 100 dagar i Font och en liten detour till Ticino med Mange, Geir och Fredrik (Film) lyckades jag utnyttja maj månad till att göra mig förtjänt av att få stryka några gamla projekt från ticklisten, såväl som ett gäng problem jag länge velat göra men inte tidigare lagt någon tid på.

Sommaren kom i vanlig ordning att innehålla hårt slit och klättringen fick stå tillbaka lite. Men till skillnad från tidigare år lyckades jag mellan turerna till jobbet leta mig ut i skogen en del, och den första av de tre sommarmånaderna var också den mycket gynnsam för avkortning av ticklisten. Bland annat fick jag äntligen till min gamla nemesis Springgirl i Häller (Film). Jag vet inte hur förbannat många försök det tog mig innan jag lyckades träffa sprickan på kanten såpass bra att jag kunde hålla kvar, men glädjen och lättnaden över att få den gjord var stor. Under juli och augusti hanns fortfarande en och annan tripp hit och dit med, även om det kanske inte klättrades ute riktigt lika frekvent som tidigare, men resultatet av dessa kom ur det sändmässiga perspektivet inte att vara av någon större betydelse.

 
Autobahn 7B på Hönö (Film). Foto: Peter Erhard

Formmässigt har jag lyckats hålla en relativt hög nivå i stort sett hela året, mycket kanske tack vare viktminskningen jag tvingat min kropp till. Att tre-fyra kilo kan göra så stor skillnad är svårt att tro men för min del har bantningen av dessa kilon verkligen gett ett rejält lyft.

När sommarens slit så tog slut, i och med en stukad fot efter en tur i Häller, planerades under hösten diverse kortare besök i bland annat Kjugekull, Västervik och på Åland. Inget av dessa kom dock att bli av då min trotjänare Golfen fick för sig att börja strula och tvingade mig till att lämna den för reparation, en reparation som kom att ta mekanikern i stort sett hela hösten. Jag blev alltså strandad på västkusten utan bil och fick istället harva omkring i skogarna här på hemmaplan så gott jag kunde, något som kom att bli väldigt roligt. Jag hade, och har fortfarande, oerhört mycket som jag ville göra här i krokarna och till min enorma glädje slutade nästan varje session med att jag fick stryka något av alla projekt från den inför hösten uppdaterade ticklisten.

Goldwing ss på Hönö. Foto: Tomas Johansson

Avslutningen på mitt klätterår kom för ungefär en månad sedan i och med den fantastiska resan med Hult till Albarracin. Det var dock inte själva resan som lade grunden till slutet för säsongen utan allt i och med att jag tvingades påbörja en månads vila beroende på två fingrar vilka ömmat sedan slutet av vårens Fontan-vistelsens. En vecka innan avfärd besökte jag den i Göteborgs klättervärld ökände fingerspecialisten Nenad Stankovic som efter att ha böjt, bänt, och dragit i mina stackars lillfingrar kunde konstatera att jag hade stressfrakturer på senorna där dom fäster i den yttre leden. Han skrev en remiss på två plastskenor vilka tvingar fingrarna till att stanna i ett läge där senan slappnar av och kan få läka i fred. Jag skämdes så oerhört över att behöva söka hjälp för lillfingrarna av allt som kan tänkas gå sönder att jag inte så mycket som vågade nämna det här i bloggen och det blev inte bättre av att jag behövde tejpa på mig en plastbit på vardera finger efter det att vi återvänt från vår lilla impulsutflykt till Spanien. Dessa plastbitar ihop med den ordinerade vilan från klättring har gjort att jag istället för att klättra fått ligga och kräla på golvet i Fabbens trärum för att på så vis bedriva så kallad styrketräning. Vad det har gett mig vet jag inte men det har faktiskt, tro det eller ej, varit ganska roligt och det har varit skönt med lite omväxling. Dock dröjer det inte länge nu innan jag kan börja förbereda mig för vårens kommande eskapader på boulderväggarna istället då skenorna som suttit på plats, dag som natt, åker loss på tisdag och med det är fingrarna förhoppningsvis tillräckligt läkta för att jag ska kunna ta med dem till Frankrike för en ny vår i Font. Dum som jag är tycks jag ha glömt hur kul jag tyckte det var att sitta insnöad i en gite hela förra januari och ger nu alltså stället en ny chans att visa att årets första månader faktiskt kan vara bra i den magiska skogen.

Manuchakra i Albarracin. Foto: Henrik Hult

Jag väntar fortfarande på att få ordning på mitt redigerings-program för att med hjälp av det kunna få ihop alla höstens klipp till filmer. Så snart programmet funkar som det ska kommer dessa att dyka upp här i bloggen så håll utkik efter mer från hösten som gått. Till dess vill jag bara önska er som läser ett Gott Nytt År samt tacka alla som orkat följa med mig till blocken via bloggen även detta år. Jag tackar också alla er jag fått chansen att klättra med under året som gått, ni vet vilka ni är. Jag hoppas jag inte tråkat ut någon av er mer än att ni som kikar in här med jämna mellanrum fortsätter att göra det och att såväl gamla som nyfunna vänner vill fortsätta haka på ut i hopp om nya stordåd under 2011. Väl mött!



/DO

Thursday, December 30, 2010

Frustrerande på slabbdynon


Bilden talar sitt tydliga språk och uppenbarligen gick det inte 
som Hult hoppats på slabbdynon Mardi Gras i Arrastradero



/DO

Monday, December 27, 2010

Bra brant skit


Hult gör La cena de los idiotas 7A i Peninsula


/DO

Sunday, December 26, 2010

Frukost


Hult jobbar hårt med bensinpumpen i hopp om att få igång köket och på så vis slippa
starta dagen med råa äga...


/DO

Saturday, December 25, 2010

Ojos Negros 7B


Foto: Henrik Hult


/DO

Thursday, December 23, 2010

Topout


Manuchakra 7B+ i Albarracin. Foto: Henrik Hult


/DO

Tuesday, December 21, 2010

Förutsättningar


Det såg mindre lovande ut inför den dagen i Arrastradero. Jag minns inte själva utgången
men någonting säger mig att detta var en av dagarna då det snöade...


/DO

Monday, December 20, 2010

Mardi Gras


Hult på superklassiska Mardi Gras 7B+ i Albarracin


/DO

Sunday, December 19, 2010

Svårläst


Framför Esperanza inför flashförsöket. Frågan var helt enkelt om greppen är så bra som 
dom såg ut att vara... Foto: Henrik Hult


/DO

Saturday, December 18, 2010

Namnlös 6B+


Hult gör en superfin namnlös 6B+ i Sektor Sol


/DO

Friday, December 17, 2010

Stick it


Sista movet på Manuchakra 7B+ i Arrastradero, Albarrracin. Foto: Henrik Hult


/DO

Wednesday, December 15, 2010

Jultävling - Vinn ett års coachning av Peter Erhard

Vi klättrare är ju inte direkt kända för att kunna stoltsera med vackra fötter och när någon som gått med fossingarna nerkörda i ett par klätterskor de gångna 25 åren blir tillfrågad om han kan tänka sig stå som fot-fotomodell känns det inte att som ironin kan bli större. Men lika fullt är det sant och fotosessionen ägde rum häromdagen och resultatet finns redan på nätet för beskådan.

Givetvis är hela grejen för bra för att inte utnyttja till något kul och då jag sitter på facit tänkte jag kolla om det är någon som kan räkna ut vilken klätterhjälte som gömmer tårna bakom sockor och skor i en utav bilder man kan se om man klickar på länken ovan. Frågan lyder alltså: Vilken känd manlig svensk klättrares fötter är det som ses bära skorna och framförallt då sockorna i bilden högst upp till vänster under texten "Jigger"?

Priset, ett år med Peter Erhard som coach med allt vad det nu innebär, tillfaller den som först lämnar rätt svar i kommentarsfältet.


/DO

Tuesday, December 14, 2010

Monday, December 13, 2010

La cena de los idiotas


Hult gör en kort men cool 7A i Peninsula, Albarracin


/DO

Saturday, December 11, 2010

Traversera mera

Och för att kunna göra det krävs det att vi tillåts klättra i vackra områden såsom Albarracin där access-läget är kritiskt. Läs Carlos blogg i ämnet.

Ojos Negros i Sektor Sol, Albarracin. Foto Henrik Hult


/DO

Thursday, December 9, 2010

Ökad global uppvärmning my ass - Kör mer bil!

Två och en halv vecka senare. Tillbaka i Sverige med en uppmaning till er läsare om att gå med i vår nyligen inledda kamp mot den kommande eller kanske rättare sagt nyligen påbörjade istiden. Jag och min gamle gode vän Henrik Hult har dragit vårat strå till stacken med 600 mil bilkörning uppdelade på 2 veckor. Allt i och med en liten impulsutflykt till Albarracin, Spanien. För att berätta historien från början så backar vi tiden ett par veckor tillbaka till när snön åter börjat falla. Jag kände att jag verkligen behövde hemifrån och bort från all skit och mitt i samma veva fick jag ett telefonsamtal från Hult som efter sin jordenrunt resa och höst på ICA i Mölltorp nu stod mellan två jobb och hade tre veckors tomrum i tiden att fylla ut. Jag som, som sagt, mer än något annat ville härifrån föreslog Albarracin och till min stora glädje nappade han på förslaget. Det dröjde inte många dagar innan vi satt i hans Peugot Partner vilken var packad till bristningsgränsen med siktet inställt 300 mil söderut. En häftig bilfärd, under vilken vi bland mycket annat mötte franska Gendarmerie (Polis) på enkelriktad gata när vi körde mot färdriktningen och blev jagade genom Barcelona utav spanska motorvägspirater, tog oss till vad vi först upplevde som varmare breddgrader.


Vi nådde ner till den vackra byn efter två och en halv dagars oavbrutet bilkörande och väl på plats i det spanska bouldermeckat såg lyckan inga gränser. Vädret som bjöds var så bra det någonsin kan bli för bouldering och eftermiddagssolen som kastade sina strålar genom den stora tallskogen och lyste upp de gyllene sandstensblocken gav mig känslan av att det inte fanns någonstans jag hellre skulle vilja vara än just där. Första kvällen spenderades i Sektorn Sol, dock var det inte helt utan att vi kände av den långa ditresan. Men klättra kunde vi och klättrade gjorde vi. Guidade av en man som skulle komma att sätta lite krydda på våran tillvaro den första veckan. Föreställ er en 52 årig Schweizare med långt ovårdat hår och spretigt skägg iförd ett par fullkomligt gräsliga knallrosa tights vilka smyckats med tryck föreställande brudar i bikinis, palmer, solnedgångar och meloner (Petter, hade jag kunnat köpa loss dom till dig hade jag inte tvekat) över vilka han dragit på sig ett par 40 år gamla addidas shorts storlek XS. Föreställ er en Fred Nicole kopia som börjar varje dag med att göra situps på parkeringen, samma parkering som utgjort hans hem de gångna fyra månaderna. Och som pricken över i;et kanske jag bör nämna att han bouldrar 8A.


Eftersom resan var aningen oplanerad brydde vi oss inte om att kolla upp boende utan räknade med att våra pads utbredda på parkeringen i Albarracin skulle ge oss fullt tillräcklig komfort. När vi vaknade upp nästa morgon hade vi ändrat uppfattning och var inte fullt lika muntra som kvällen innan. Höstens enligt uppgift dittills kallaste natt med 15 minusgrader utanför sovsäcken gjorde det omöjligt att sticka näsan genom sovsäcksmynningen utan att man fick känslan utav att man skulle dra på sig andra gradens köldskada.


Inte fan visste jag att Albarracin är känt för att vara Spaniens kallaste område när vi lämnade Sverige för södern. Jag menar, vem kämpar sig 300 mil närmare ekvatorn för att frysa lika mycket som man kunde gjort om man stannat hemma. Våran boendesituation löste sig emellertid, efter en natt i något övergivet hus 2 mil utanför byn, med att vi möblerade om packningen och spenderade resterande nätter med att ligga packade som sillar i bilen.

A Ciegas 7A+ i Sektorn Techos. Foto: Henrik Hult

Som väl var hade vi ju inte kommit dit för att sova utan för att klättra vilket vi som sagt gjorde, i sann a muerte-anda. De första fem dagarna kan vara bland de bästa jag upplevt i mitt liv som klättrare. Suveränt stick och strålande solsken i ett område fullt av fantastisk bouldering förvandlade det hela till en drömtillvaro. Tyvärr vände turen med vädret en aning efter detta och resten utav tiden fick vi spendera i ett snötäckt vinterlandskap. Morgon och kväll var i ute och sprang med sop och handduk i högsta hugg för att försöka skotta fram problem efter de nästan dagligen återkommande snöfallen. Vissa problem tvingades vi borsta rena fyra-fem gånger innan tillfälle gavs att prova dom.

 Manuchakra 7B+ i Sektor Arrastradero. Foto: Henrik Hult

Det kvällar då klätterbaren Molino del gato höll öppet (Fre-Sön) tog vi chansen att tina örsnibbarna i värmen och fira våra sends med svinigt go öl eller varför inte den varma chokladen. Vi tog varje chans som bjöds att få tak över huvudet och när inte baren var öppen ärades biblioteket i byn med besök utav två extremt illaluktande stelfrusna svenskar.

Kvalitén på problemen och på stenen i området är minst sagt fantastisk. Jag tror nästan jag vågar säga att själva klättringen i många fall slår den man finner i Fontan men tyvärr så är den begränsad. Man får inte känslan utav att det finns lika oändligt mycket att göra som i Font, vilket ju inte är så konstigt då det är ett mycket mindre område. Och sämre ser det tyvärr ut att bli då ryktet som cirkulerar bland de lokala klättrarna säger att sektorerna Sol och Peninsula riskerar att stängas för gott. Tyvärr visar folk stor brist på respekt och vikten av att försöka hålla rent och snyggt från skräp och dylikt i området tycks vara obetydlig i mångas ögon. Förvisso kan man ju fråga sig hur svårt det skulle vara att slå upp ett dass och ett par soptunnor men vad beträffar det egna skräpet tycker jag inte att de krävs någon större uppoffring för att forsla det från området för att slänga det nere i byn. Dock tror jag inte att det bara är klättrarna som stökar ner då det rör sig mycket andra turister i området till följd utav grottmålningarna som finns att beskåda. Men tydligen struntar också vissa i de regler och bestämmelser över vilka tider på året man får klättra i vissa av sektorerna och som jag har förstått det är det alltså främst detta som ligger till grund för stängningen av sektorerna.

Hult gör Vuelo sin motor 7A

Hursomhelst, efter en vecka utan känsel i tårna till följd utav att ha knatat omkring i en decimeter snö i lågskor kände vi att vi började få nog. Lördagen kom att bli vår sista klätterdag och beslutet att dra hem var inte svårt att ta med tanke på hur trött man började känna sig i kroppen. Vi packade åter bilen full för att först dra till Barcelona, där vi spenderade en halvdag som turister, varifrån vi mer eller mindre sträckkörde till våra vänner Anders och Frida i Eslöv, Skåne. Där stannade vi en dag och vilade upp oss inför de återstående 35 milen vilka vi betade av igår förmiddag.

Barcelona...

Jag får tacka Henrik för en oförglömlig tripp, hoppas du kan tänka dig att göra om det för det kan jag. Nu väntar för min del en månad med lite mindre klättring för att försöka läka två skadade fingrar. Jag oroar mig för hur det kommer kännas att dra igång på riktigt igen i januari efter julmat i kombination med viloperiod. Det känns som att risken för viktökning är påtaglig...

/DO