Ticino 2010

Som sagt går tiden fort, ofattbart fort och efter vad som kändes som en blixtvisit i Ticino efter att förra onsdagen ha flytt Font för den här gången är jag åter hemma, nästan 4 månader senare så att säga.

Om den rent klättermässiga biten i Schweiz har jag inte mycket att säga vad beträffar min egen klättring. Jag var efter lång tids oavbrutet slit i Font mer eller mindre tömd på motivation och efter att jag de första dagarna försökt tvinga mig själv till att slita vidare gav jag ganska snart upp planerna på att projektera och nöta på problem och försökte istället bara njuta utav att vara där i bra väder med goda vänner.  Om Magnus och Geir´s klättring däremot finns mycket att berätta, lite för mycket och i väntan på filmen jag ska klippa kan man kort säga att dom gjorde rent hus. Givetvis finns det klättrare som skulle kunna gjort mer och hårdare problem under två veckor i området, men dom är lätt räknade. Att ligga på en nivå där man kan flasha 7C-7C+ och göra ett par 8A-8A+ per dag är få förunnat. Oerhört inspirerande och lärorikt för mig att se - Props boys!

Geir på sitt send of the trip - Freak Brothers 8A+ i Chironico

För den som vill veta mer om dagarna kan man för att vara lite mer översiktsfull säga att vi träffade en stark rumän som bodde under en sten, grillade, skrattade, klättrade givetvis, misslyckades och lyckades, tältade på en parkering, dushade inte, solade, åt tonfisk, spelade kort och läste Ernie och Knasen - Bumlife at it´s best!

Mange med sina patenterade

äggmackor...

Nu är det skönt att vara hemma. Jag känner mig sliten efter 20 timmars sträckörning från Chironico till Göteborg, vilken delades upp mellan mig och Geir och detta ett par dagar innan jag orkar mig ut till mina efterlängtade projekt här i hemma-skogarna men jag är psyched och kan inte vänta. Jag har en dryg månad på mig innan en ny sommar med mycket slit och lite mindre klättring stundar och jag ser fram emot att klättra mig sönder och samman innan dess!





/DO

Swiss updates

Det regnar och tur fan är det för till följd av mycket bra väder våra första tre dagar här i Ticino är fingertopparna nedslitna till benet. Det är en minst sagt stor omställning att gå från den lena Font-klättringen till att dra mellan nypiga lister och än har jag inte riktigt fått saker och ting att fungera som jag vill men jag ser det hela som en bra start-up inför hemkomsten.

Geir och Magnus far fram i en rasande takt och förgör mer eller mindre allt som kommer i deras väg. Dom har på 3 dagars klättring gjort 4 8A vardera samt flashat varsin 7C. Magnus leder dock den interna kampen dom två emellan i och med sin andra hårda flash, La Grottte de Sopirs i Cresciano. Mäktigt och vansinnigt inspirerande att se dom båda i sådant här slag.

Fredde tycks också vara i sitt livs form. Igår gjorde han La Grotte de Sopirs 7C+ och kommer när som helst att också göra La Vent nous portera 8A Chironico.





/DO

Bilderna

Här har ni ett urval av de bilder jag fick med mig hem som jag inte tidigare publicerat på bloggen. Enjoy!

Le Gite

Opl`en

Les Monos 7A

Bye, bye Font...

Off to Swizz...

Vår wohnung

Kanonfin vilodag utanför
lägenheten

Warm-up

Rainy day proj. Arabald

Första snön

What are you looking at?

Vår nyfunne vän Garreth

Harry Spotter, Cresciano

Världens lurigaste 7A+

Och så kom helvetet...

Brione

Be prepared

Bye, bye för den
här gången...

/DO

Borta bra men hemma bäst...eller?!

Ok, så här ligger det till. Jag är hemma igen. Flydde Swiss efter att jag på onsdagen i förra veckan, utöver kass osammanhängande klättring den dagen liksom den gångna veckan, förkylde mig rejält och vaknade upp kommande dag med feber och halsont...Igen. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över för min del och planen att stanna ytterligare ett par veckor och hoppas på väderomslag gick i stupet då jag bokade hemresa redan nästa dag. Kändes lite ledsamt att åka därifrån men jag pallade inte att knalla omkring i blötsnön och leta torra boulders nomore och som Dave Graham beskriver väderläget i Ticino i sitt scorecard - Ticino weather has gone from really-shit to complete-and-utter-catastrophe, så kändes det inte motiverat att hänga kvar i en vecka till vilket nog också var tur att jag inte gjorde då jag fortfarande är sjuk. Det verkar dock vara på väg att gå över och jag har fått till lite klättring här hemma.

Med detta är det bara att konstatera att sagan om Frankrike och Swiss -08 är slut och aldrig blir det som man tänkt sig :-) En sak vet jag dock for sure och det är att det dröjer inte länge till jag är tillbaka...



/DO

Blogginlägg 16/11 08

Tiden här går mycket fortare än den gjorde in France. Vi är redan inne på tredje veckan har hittils bara haft 9 klätterdagar varav kanske tre har varit bra.

På torsdagen i förra veckan uptäckte vi till vår stora lycka att i samband med ett omslag i vädret att temperaturen och luftfuktigheten sjönk betydligt. Tisdagen innan när vi var i Cresciano tog det mig en och en halv timma från att när vi började ha haft perfekt hud till att ha slitit ner den så att det blödde ur samtliga fingertoppar.

Ever since har vi bara klättrat i Chironico så när som på en dag i misär i Cresciano då vi igår gjorde ett fösök men lika snabbt som vi kom kunde konstatera att det kanske inte var så bra som vi hoppades. Det går inte att klättra där när det är sol. Det blir stört svettingt och huden ramlar av fingertopparna utan att man behöver röra stenen.

Jag har övergått till att i stort sett inte göra ett skit på kvällarna. Jag har tröttnat på att vara instängd i den här jävla lådan kväll efter kväll. När vi kommer hem äter jag diskar och lägger mig. Sover 11-12 timmar per dygn nu...Jag frågar mig om det är så nyttigt som jag upplever det....

Vi har börjat upptäcka Chironico allt mer vilket inte inte är bra. Stället är för stort, för bra och har för många problem jag måste få klättra. När vi sen också får se Brione och Sonlerto kommer allt att bli katastrof. Det kommer troligtvis att slå slint totalt när det går upp för mig hur mycket jag har att göra. Det var nog så jobbigt innan när jag bara hade de svenska problemen att bekymra mig över.

Jag förstår vad Dave Graham menar i Dosage 3 - You will never have enough time to accomlish what you want to accomplishe here...Det finns inte tid att vila här. Det är för mycket man vill göra. Varje dag vi klättar vill jag göra det som om det vore den sista men samtidigt måste man försöka vara lite disciplinerad för att orka med i längden. Ändå blir det lika förbannat så att man när man kommer hem inser att man kanske ville lite för mycket under dagen och att det kanske inte vore så dumt att vila kommande dag.

Jag börjar få ångest. Hur ska jag hinna. Jag vill inte härifrån. Allt jag kan önka finns här - Obegränsad bouldering... Snart kommer också sticket...

/DO

Veckorapporten

Idag är första dagen här i Claro som vi frivilligt vilar fràn klättringen. Sedan fredagen har vi varit förskonade fràn regn och har tagit vara pà chansen att klättra utan att behöva ta till handuk, toapapper och ofantliga mängder krita. Det har blivit tvà torra dagari Cresciano och en i Chironico. Dit hade vi sällskap med en störtskön amerikansk globetrotter som egentligen var i landet för att springa ett maraton men som tog chansen att klättra lite aswell. Vi fick se Dave Grahams From dirt groves the flowers vilken gav en lite perspektiv pà vad ett hàrt boulderproblem egentligen är. Den är kort sagt ofattbar. Visst greppen finns där och allt men därifràn till att kunna utnyttja dem. Man klättrar i stort sett en jävla 8B för att sedan komma upp till en av världens hàrdaste mantlingar (8A+).

I Cresciano har vi ocksà kollat in ett par klassika testpieces - The story of two worlds 8C och Dreamtime 8B+. Vad beträffar den sistnämnda sà är det bara att lyfta pà hatten och imponeras av Simon Brismo. Samtidigt som det är otroligt bra gjort sà är jag övertygad om att det finns fler svenskar som skulle ha att hämta där. Tyvärr är inte jag en av dem... än :-)

I Cresciano har annars Sektor 3 och allt eftersom ocksà närliggande plan kommit att bli vàra huvudsakliga tillhàll och vi försöker där att beta av sà mànga problem i alla olika grader som möjligt. Jag planerar att fortsätta sà i nàgon vecka till och sedan ska jag försöka börja jobba pà nàgot lite hàrdare problem. Jag har kollat in ett par tänkbara projekt men har ännu inte funnit nàgot som är perfekt. Ska fortsätta scouta runt lite mer och se om jag hittar nàgot mer. Vi har ju hittills bara varit en dag i Chironico sà där lär det ju dyka upp linjer man blir sugen pà.

Vad beträffar vàra framtida äventyr här sà ser det ganska lovande ut. Det mesta har torkat upp bra men en del landningar är fortfarande sàpass blöta att vi tvingas avstà fràn problem.

Jag har blivit lite seg i kroppen fràn att inte ha fàtt klättra sà mycket den gàngna veckan sà jag hoppas vädret fortsätter vara bra sà vi kan börja klättra lite mer frekvent igen. Vi fàr se hur det gàr. To be continued sà att säga.



/DO

Rainy days i de tusen tunnlarnas förlorade land

Turen med vädret tycks definitivt ha vänt. Nu sitter vi alltsà i Claro, Ticino, Schweiz och gör vàrat bästa för att inte flyta iväg. Japp, det regnar, och inte lite.

Den första prerson vi möttes av när vi kom hit var en allt för pratglad amerikan vid namn Garretth. Han berättade om ovädret som härjat och fortfarande härjar i Dalen och hur det gjort det omöjligt att klättra större delen av oktober. Han och hans kompis som "a souple of weeks ago broke his ancle" har varit här sedan början av september. Surt att "his freind" bröt foten annars hade vi bott granne med Paul Robinson.

Trots det dàliga vädret sà verkar här vara i alla fall nàgra klättrare och en och annan strong boy tycks man skymta bland blocken. Jag och Jimmy hälsade i all hast pà Tyler Landman igàr när han flydde regnet i Crescianio. Det är bara Graham som saknas men han lär väll inte dyka upp om det fortsätter sà här.

Resan hit - Bestod till stor del av tunnelkörning men de fà stunder vi inte befann oss under jord var vi stumma av förundran över hur nàgot kan vara sà vackert och vi ställde in oss pà att fà klättra i scenarion hämtade rakt ur Dosage-filmerna. Detta avr innan vi körde in i regnväggen.

Pà förmiddagen igàr gav vi Crescianio en chans och väl där fanns det ett antal problem som faktiskt var i stort sett (!) tillräkligt torra för att kunna klättras. Men glädjen varade inte länge dà regnet rullade in igen efter an dryg kvarts klättring, lagom för oss att ha hunnit bli varma. Vi kröp in i en gammal ruin och gjorde ett försök att vänta ut det värsta skyfallet men det var bara att inse att det inte skulle ge med sig och knalla tillbaka ner i byn. Hade vi valt at fortsätta vänta hade vi fàtt sitta där ännu dà det fortfarande 25 timmar senare öser ner i samma takt.

Om nu regnet ger med sig, vilket det väll förhoppningsvis gör förr eller senare kommer vi att klättra mestadels i Crescianio men ocksà i Chironico och Brione. Sà tills vidare är det bara att vänta, hoppas och fortsätta bläddra i guideböckerna...


/DO