Friday, December 31, 2010

2010 - Ett nådens år

Tiden går så sjukt fort. Jag greppar det inte och vad som skrämmer mig är att det känns som att det ena året går fortare än det andra. Vill man få något uträttat här på jorden gäller det nog att man ser till och få det gjort för om det fortsätter i den här takten lär man vara död och begraven inom kort. För ganska exakt ett år sedan satt jag här och skrev om året som då gått och kallade det för 2009 års redovisning och jag tänkte försöka göra det till en vana trogen att såhär lagom till nyår runda av det gångna året med en liten sammanfattning.

Jag kan inte annat säga än att 2010 har varit ett bra år för mig och trots att jag gnäller över att tiden flyger iväg för fort kan jag inte låta bli att känna att jag har hunnit med en hel del. För att vara lite självgod kanske jag kan våga tro att jag inte är så jävla dålig på att utnyttja tiden. Och som sagt, det här har varit ett bra år. Om man ser till min rent klättermässiga utveckling så har jag det här året verkligen rasat fram i förhållande till vad jag gjort tidigare år. Jag tackar tre månader i Fontan för det. Träning i all ära men jag har hittills inte provat något som gett mig i närheten av så mycket som att dagligen klättra i Bas Cuvier, Franchard Isatis, Rocher aux Sabots, Manoury, Cuisiniere och andra fantastiska områden.

Ett utav årets höjdpunkter var att göra Rainbow Rocket i Fontainebleau (Film)

Väl hemma igen efter 100 dagar i Font och en liten detour till Ticino med Mange, Geir och Fredrik (Film) lyckades jag utnyttja maj månad till att göra mig förtjänt av att få stryka några gamla projekt från ticklisten, såväl som ett gäng problem jag länge velat göra men inte tidigare lagt någon tid på.

Sommaren kom i vanlig ordning att innehålla hårt slit och klättringen fick stå tillbaka lite. Men till skillnad från tidigare år lyckades jag mellan turerna till jobbet leta mig ut i skogen en del, och den första av de tre sommarmånaderna var också den mycket gynnsam för avkortning av ticklisten. Bland annat fick jag äntligen till min gamla nemesis Springgirl i Häller (Film). Jag vet inte hur förbannat många försök det tog mig innan jag lyckades träffa sprickan på kanten såpass bra att jag kunde hålla kvar, men glädjen och lättnaden över att få den gjord var stor. Under juli och augusti hanns fortfarande en och annan tripp hit och dit med, även om det kanske inte klättrades ute riktigt lika frekvent som tidigare, men resultatet av dessa kom ur det sändmässiga perspektivet inte att vara av någon större betydelse.

 
Autobahn 7B på Hönö (Film). Foto: Peter Erhard

Formmässigt har jag lyckats hålla en relativt hög nivå i stort sett hela året, mycket kanske tack vare viktminskningen jag tvingat min kropp till. Att tre-fyra kilo kan göra så stor skillnad är svårt att tro men för min del har bantningen av dessa kilon verkligen gett ett rejält lyft.

När sommarens slit så tog slut, i och med en stukad fot efter en tur i Häller, planerades under hösten diverse kortare besök i bland annat Kjugekull, Västervik och på Åland. Inget av dessa kom dock att bli av då min trotjänare Golfen fick för sig att börja strula och tvingade mig till att lämna den för reparation, en reparation som kom att ta mekanikern i stort sett hela hösten. Jag blev alltså strandad på västkusten utan bil och fick istället harva omkring i skogarna här på hemmaplan så gott jag kunde, något som kom att bli väldigt roligt. Jag hade, och har fortfarande, oerhört mycket som jag ville göra här i krokarna och till min enorma glädje slutade nästan varje session med att jag fick stryka något av alla projekt från den inför hösten uppdaterade ticklisten.

Goldwing ss på Hönö. Foto: Tomas Johansson

Avslutningen på mitt klätterår kom för ungefär en månad sedan i och med den fantastiska resan med Hult till Albarracin. Det var dock inte själva resan som lade grunden till slutet för säsongen utan allt i och med att jag tvingades påbörja en månads vila beroende på två fingrar vilka ömmat sedan slutet av vårens Fontan-vistelsens. En vecka innan avfärd besökte jag den i Göteborgs klättervärld ökände fingerspecialisten Nenad Stankovic som efter att ha böjt, bänt, och dragit i mina stackars lillfingrar kunde konstatera att jag hade stressfrakturer på senorna där dom fäster i den yttre leden. Han skrev en remiss på två plastskenor vilka tvingar fingrarna till att stanna i ett läge där senan slappnar av och kan få läka i fred. Jag skämdes så oerhört över att behöva söka hjälp för lillfingrarna av allt som kan tänkas gå sönder att jag inte så mycket som vågade nämna det här i bloggen och det blev inte bättre av att jag behövde tejpa på mig en plastbit på vardera finger efter det att vi återvänt från vår lilla impulsutflykt till Spanien. Dessa plastbitar ihop med den ordinerade vilan från klättring har gjort att jag istället för att klättra fått ligga och kräla på golvet i Fabbens trärum för att på så vis bedriva så kallad styrketräning. Vad det har gett mig vet jag inte men det har faktiskt, tro det eller ej, varit ganska roligt och det har varit skönt med lite omväxling. Dock dröjer det inte länge nu innan jag kan börja förbereda mig för vårens kommande eskapader på boulderväggarna istället då skenorna som suttit på plats, dag som natt, åker loss på tisdag och med det är fingrarna förhoppningsvis tillräckligt läkta för att jag ska kunna ta med dem till Frankrike för en ny vår i Font. Dum som jag är tycks jag ha glömt hur kul jag tyckte det var att sitta insnöad i en gite hela förra januari och ger nu alltså stället en ny chans att visa att årets första månader faktiskt kan vara bra i den magiska skogen.

Manuchakra i Albarracin. Foto: Henrik Hult

Jag väntar fortfarande på att få ordning på mitt redigerings-program för att med hjälp av det kunna få ihop alla höstens klipp till filmer. Så snart programmet funkar som det ska kommer dessa att dyka upp här i bloggen så håll utkik efter mer från hösten som gått. Till dess vill jag bara önska er som läser ett Gott Nytt År samt tacka alla som orkat följa med mig till blocken via bloggen även detta år. Jag tackar också alla er jag fått chansen att klättra med under året som gått, ni vet vilka ni är. Jag hoppas jag inte tråkat ut någon av er mer än att ni som kikar in här med jämna mellanrum fortsätter att göra det och att såväl gamla som nyfunna vänner vill fortsätta haka på ut i hopp om nya stordåd under 2011. Väl mött!



/DO

Thursday, December 30, 2010

Frustrerande på slabbdynon


Bilden talar sitt tydliga språk och uppenbarligen gick det inte 
som Hult hoppats på slabbdynon Mardi Gras i Arrastradero



/DO

Monday, December 27, 2010

Bra brant skit


Hult gör La cena de los idiotas 7A i Peninsula


/DO

Sunday, December 26, 2010

Frukost


Hult jobbar hårt med bensinpumpen i hopp om att få igång köket och på så vis slippa
starta dagen med råa äga...


/DO

Saturday, December 25, 2010

Ojos Negros 7B


Foto: Henrik Hult


/DO

Thursday, December 23, 2010

Topout


Manuchakra 7B+ i Albarracin. Foto: Henrik Hult


/DO

Tuesday, December 21, 2010

Förutsättningar


Det såg mindre lovande ut inför den dagen i Arrastradero. Jag minns inte själva utgången
men någonting säger mig att detta var en av dagarna då det snöade...


/DO

Monday, December 20, 2010

Mardi Gras


Hult på superklassiska Mardi Gras 7B+ i Albarracin


/DO

Sunday, December 19, 2010

Svårläst


Framför Esperanza inför flashförsöket. Frågan var helt enkelt om greppen är så bra som 
dom såg ut att vara... Foto: Henrik Hult


/DO

Saturday, December 18, 2010

Namnlös 6B+


Hult gör en superfin namnlös 6B+ i Sektor Sol


/DO

Friday, December 17, 2010

Stick it


Sista movet på Manuchakra 7B+ i Arrastradero, Albarrracin. Foto: Henrik Hult


/DO

Wednesday, December 15, 2010

Jultävling - Vinn ett års coachning av Peter Erhard

Vi klättrare är ju inte direkt kända för att kunna stoltsera med vackra fötter och när någon som gått med fossingarna nerkörda i ett par klätterskor de gångna 25 åren blir tillfrågad om han kan tänka sig stå som fot-fotomodell känns det inte att som ironin kan bli större. Men lika fullt är det sant och fotosessionen ägde rum häromdagen och resultatet finns redan på nätet för beskådan.

Givetvis är hela grejen för bra för att inte utnyttja till något kul och då jag sitter på facit tänkte jag kolla om det är någon som kan räkna ut vilken klätterhjälte som gömmer tårna bakom sockor och skor i en utav bilder man kan se om man klickar på länken ovan. Frågan lyder alltså: Vilken känd manlig svensk klättrares fötter är det som ses bära skorna och framförallt då sockorna i bilden högst upp till vänster under texten "Jigger"?

Priset, ett år med Peter Erhard som coach med allt vad det nu innebär, tillfaller den som först lämnar rätt svar i kommentarsfältet.


/DO

Tuesday, December 14, 2010

Monday, December 13, 2010

La cena de los idiotas


Hult gör en kort men cool 7A i Peninsula, Albarracin


/DO

Saturday, December 11, 2010

Traversera mera

Och för att kunna göra det krävs det att vi tillåts klättra i vackra områden såsom Albarracin där access-läget är kritiskt. Läs Carlos blogg i ämnet.

Ojos Negros i Sektor Sol, Albarracin. Foto Henrik Hult


/DO

Thursday, December 9, 2010

Ökad global uppvärmning my ass - Kör mer bil!

Två och en halv vecka senare. Tillbaka i Sverige med en uppmaning till er läsare om att gå med i vår nyligen inledda kamp mot den kommande eller kanske rättare sagt nyligen påbörjade istiden. Jag och min gamle gode vän Henrik Hult har dragit vårat strå till stacken med 600 mil bilkörning uppdelade på 2 veckor. Allt i och med en liten impulsutflykt till Albarracin, Spanien. För att berätta historien från början så backar vi tiden ett par veckor tillbaka till när snön åter börjat falla. Jag kände att jag verkligen behövde hemifrån och bort från all skit och mitt i samma veva fick jag ett telefonsamtal från Hult som efter sin jordenrunt resa och höst på ICA i Mölltorp nu stod mellan två jobb och hade tre veckors tomrum i tiden att fylla ut. Jag som, som sagt, mer än något annat ville härifrån föreslog Albarracin och till min stora glädje nappade han på förslaget. Det dröjde inte många dagar innan vi satt i hans Peugot Partner vilken var packad till bristningsgränsen med siktet inställt 300 mil söderut. En häftig bilfärd, under vilken vi bland mycket annat mötte franska Gendarmerie (Polis) på enkelriktad gata när vi körde mot färdriktningen och blev jagade genom Barcelona utav spanska motorvägspirater, tog oss till vad vi först upplevde som varmare breddgrader.


Vi nådde ner till den vackra byn efter två och en halv dagars oavbrutet bilkörande och väl på plats i det spanska bouldermeckat såg lyckan inga gränser. Vädret som bjöds var så bra det någonsin kan bli för bouldering och eftermiddagssolen som kastade sina strålar genom den stora tallskogen och lyste upp de gyllene sandstensblocken gav mig känslan av att det inte fanns någonstans jag hellre skulle vilja vara än just där. Första kvällen spenderades i Sektorn Sol, dock var det inte helt utan att vi kände av den långa ditresan. Men klättra kunde vi och klättrade gjorde vi. Guidade av en man som skulle komma att sätta lite krydda på våran tillvaro den första veckan. Föreställ er en 52 årig Schweizare med långt ovårdat hår och spretigt skägg iförd ett par fullkomligt gräsliga knallrosa tights vilka smyckats med tryck föreställande brudar i bikinis, palmer, solnedgångar och meloner (Petter, hade jag kunnat köpa loss dom till dig hade jag inte tvekat) över vilka han dragit på sig ett par 40 år gamla addidas shorts storlek XS. Föreställ er en Fred Nicole kopia som börjar varje dag med att göra situps på parkeringen, samma parkering som utgjort hans hem de gångna fyra månaderna. Och som pricken över i;et kanske jag bör nämna att han bouldrar 8A.


Eftersom resan var aningen oplanerad brydde vi oss inte om att kolla upp boende utan räknade med att våra pads utbredda på parkeringen i Albarracin skulle ge oss fullt tillräcklig komfort. När vi vaknade upp nästa morgon hade vi ändrat uppfattning och var inte fullt lika muntra som kvällen innan. Höstens enligt uppgift dittills kallaste natt med 15 minusgrader utanför sovsäcken gjorde det omöjligt att sticka näsan genom sovsäcksmynningen utan att man fick känslan utav att man skulle dra på sig andra gradens köldskada.


Inte fan visste jag att Albarracin är känt för att vara Spaniens kallaste område när vi lämnade Sverige för södern. Jag menar, vem kämpar sig 300 mil närmare ekvatorn för att frysa lika mycket som man kunde gjort om man stannat hemma. Våran boendesituation löste sig emellertid, efter en natt i något övergivet hus 2 mil utanför byn, med att vi möblerade om packningen och spenderade resterande nätter med att ligga packade som sillar i bilen.

A Ciegas 7A+ i Sektorn Techos. Foto: Henrik Hult

Som väl var hade vi ju inte kommit dit för att sova utan för att klättra vilket vi som sagt gjorde, i sann a muerte-anda. De första fem dagarna kan vara bland de bästa jag upplevt i mitt liv som klättrare. Suveränt stick och strålande solsken i ett område fullt av fantastisk bouldering förvandlade det hela till en drömtillvaro. Tyvärr vände turen med vädret en aning efter detta och resten utav tiden fick vi spendera i ett snötäckt vinterlandskap. Morgon och kväll var i ute och sprang med sop och handduk i högsta hugg för att försöka skotta fram problem efter de nästan dagligen återkommande snöfallen. Vissa problem tvingades vi borsta rena fyra-fem gånger innan tillfälle gavs att prova dom.

 Manuchakra 7B+ i Sektor Arrastradero. Foto: Henrik Hult

Det kvällar då klätterbaren Molino del gato höll öppet (Fre-Sön) tog vi chansen att tina örsnibbarna i värmen och fira våra sends med svinigt go öl eller varför inte den varma chokladen. Vi tog varje chans som bjöds att få tak över huvudet och när inte baren var öppen ärades biblioteket i byn med besök utav två extremt illaluktande stelfrusna svenskar.

Kvalitén på problemen och på stenen i området är minst sagt fantastisk. Jag tror nästan jag vågar säga att själva klättringen i många fall slår den man finner i Fontan men tyvärr så är den begränsad. Man får inte känslan utav att det finns lika oändligt mycket att göra som i Font, vilket ju inte är så konstigt då det är ett mycket mindre område. Och sämre ser det tyvärr ut att bli då ryktet som cirkulerar bland de lokala klättrarna säger att sektorerna Sol och Peninsula riskerar att stängas för gott. Tyvärr visar folk stor brist på respekt och vikten av att försöka hålla rent och snyggt från skräp och dylikt i området tycks vara obetydlig i mångas ögon. Förvisso kan man ju fråga sig hur svårt det skulle vara att slå upp ett dass och ett par soptunnor men vad beträffar det egna skräpet tycker jag inte att de krävs någon större uppoffring för att forsla det från området för att slänga det nere i byn. Dock tror jag inte att det bara är klättrarna som stökar ner då det rör sig mycket andra turister i området till följd utav grottmålningarna som finns att beskåda. Men tydligen struntar också vissa i de regler och bestämmelser över vilka tider på året man får klättra i vissa av sektorerna och som jag har förstått det är det alltså främst detta som ligger till grund för stängningen av sektorerna.

Hult gör Vuelo sin motor 7A

Hursomhelst, efter en vecka utan känsel i tårna till följd utav att ha knatat omkring i en decimeter snö i lågskor kände vi att vi började få nog. Lördagen kom att bli vår sista klätterdag och beslutet att dra hem var inte svårt att ta med tanke på hur trött man började känna sig i kroppen. Vi packade åter bilen full för att först dra till Barcelona, där vi spenderade en halvdag som turister, varifrån vi mer eller mindre sträckkörde till våra vänner Anders och Frida i Eslöv, Skåne. Där stannade vi en dag och vilade upp oss inför de återstående 35 milen vilka vi betade av igår förmiddag.

Barcelona...

Jag får tacka Henrik för en oförglömlig tripp, hoppas du kan tänka dig att göra om det för det kan jag. Nu väntar för min del en månad med lite mindre klättring för att försöka läka två skadade fingrar. Jag oroar mig för hur det kommer kännas att dra igång på riktigt igen i januari efter julmat i kombination med viloperiod. Det känns som att risken för viktökning är påtaglig...

/DO

Monday, November 22, 2010

Fuck you Sverige


So long suckers. Jag drar...



/DO

Friday, November 19, 2010

Vita Lögner - Filmen

I höstas spenderades en tisdagsförmiddag med Henke i Jonsered i hopp om att där kunna göra sig förtjänt utav att få stryka ytterligare en Göteborgsklassiker från ticklisten. Problemet det handlade om var så klart Vita Lögner. Jag minns att jag var lite orolig för hur det skulle gå då jag veckan innan råkat ut för höstens andra stukning av en fot, denna gång den vänstra, och detta var min första klätterdag utomhus efter de. Men motståndet från problemet mattades av märkbart i höststick och till skillnad från gången innan jag provat, i mitten utav sommaren, var det inga större problem att komma upp.



/DO

Sunday, November 14, 2010

Produktivitet

Det händer inte mycket här på bloggen men desto mer i verkligheten så att säga. Vädret är, och har sedan en tid tillbaka varit, en aning ostadigt med snöstormar och regnoväder som avlöser varandra. Det innebär dock inte att den som vill och har tid och möjlighet att stå beredd i startgroparna inte kunnat ta sig ut de dagar himlen visat barmhärtighet nog att hålla tillbaka syndafloden. Jag har så gott jag kunnat försökt ta till vara på alla det dagar med uppehåll och jag är oerhört glad över att kunna säga att dessa dagar har varit minst sagt produktiva. Det är ytterst få gånger den sista tiden som jag har återvänt från en utomhussession utan i alla fall ett send i bagaget. Men mer om det senare. Först måste jag försöka förklara bort lacket på bloggande den sista tiden.

Ni förstår att för ett par veckor sedan havererade min dator och därmed försvann en del påbörjat arbete i form utav diverse filmklipp tillsammans med möjligheten att jobba med bilder och annat media. Nu är den tillbaka från reparation men den är långt ifrån återställd och jag räknar med att den behöver ytterligare 2-3 veckors konvalescens innan det återigen går att köra hårt med filmredigering och dylikt.

Också min bil har gått in i väggen och den har nu sedan en dryg månad tillbaka i tiden semestrat i min bil-mekande grannes garage i väntan på en rejäl uppsmörjning. Hur det hela går vet jag inte men sett till produktionshastigheten hittills hos händige-Fred så ser jag nog ut att bli strandad här i Uddevalla ytterligare en tid och därmed krossas mina drömmar om att ens få göra en enda inlandstrip innan hösten är över.

Walker på sitten (projekt) till Buddha Rhubarb Butter i Boxvik.

Men trots alla dessa aber har jag då emellertid lyckats ta mig ut till diverse kringliggande områden tack vare mina snälla föräldrar som låtit mig låna deras bil. Det har gjort att jag kunnat beta av höstens ticklist avsevärt mycket mer än vad som varit möjligt om jag tvingat transportera mina pads och mig själv till fots. Såväl problem som sedan länge stått med på Att-göra-listan som nytillkomna har gått ner och det är nästan så att jag redan nu börjar känna mig lite nöjd med vad jag åstadkommit. Mycket, för att inte säga allt, av de jag gjort har fångats på film och jag väntar som sagt bara på att min dator ska komma tillbaka i gemet innan det kan dyka upp här.

Men en höst går fort och snart är det både för mörkt och för blött för att man ska våga sticka näsan utanför gymdörren och nu gäller det att lägga in sista växeln och riva sig upp för det mest betydande projekten innan vad som spås bli årtusendets värsta vinter är här. Vi får se hur det går men allt känns ganska lovande så förhoppningsvis är inte det sista projektet för hösten ännu sänt...



/DO

Friday, November 12, 2010

Freak Brothers

Det är imponerande och inspirerande att via diverse bloggar och nyhetsidor följa de starka amerikanerna som under hösten härjat runt i Ticino. Denna videon är bland det värsta jag sett. När man vet hur jävla hårda moven på den där bouldern är blir man nästan mörkrädd av att se hur lätt Paul Robinsson får det att se ut...

 Mange på Freak Brother i Chironico. En kass bild men
bättre än inget...


/DO

Tuesday, November 9, 2010

Filmer från Geir

Geir verkar tycka att tempot här på bloggen är allt för slött, något som jag är beredd att hålla med om, och han har nu tagit saken i egna händer. Som ni säkert märkt har sändarmaskinen från norr varit rejält i farten den sista tiden och då framförallt på boulderfronten. Bland annat kan han stoltsera med att ha gjort tre 8A på en vecka i Fontan samt en 8A förstabestigning här på hemmaplan och det är dessa bedrifter som kan ses i de två filmerna nedan, producerade av Herr Söderin himself...





/DO

Wednesday, November 3, 2010

Markus Eder

Ni läsare som kan stoltsera med att ha ett gott minne kanske kommer ihåg det här inlägget som jag publicerade för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det hela handlade om en Österrikare vid namn Markus Eder som under en tid bodde i Göteborg för att studera. Vi träffades titt som tätt på Fabben och lärde där känna varandra och sedan han flyttade tillbaka till Österrike har vi haft regelbunden kontakt via mail och jag har på så vis kunnat följa hans framgångar. I förmiddags mottog jag ett mail innehållande denna länk vilket vittnar om ännu ett stordåd. (En liten rättelse till vad som står skrivet i länken - Han gjorde andra repetitionen, inte andra bestigningen)


 /DO

Wednesday, October 27, 2010

Entorse


Kristoffer kommer bra nära att göra Entorse i ett blött
Franchard Cuisiniere, Fontainbleau.



/DO

Friday, October 22, 2010

Hunter S Thomson


Bummel sänder superfina Sivik-testbiten Hunter S Thomson.



/DO

Sunday, October 17, 2010

Nihilisten

Nihilisten



/DO

Tuesday, October 12, 2010

Älgjakt

Jag tar ett par dagars behövlig semester från klättringen till förmån för årets nyligen startade älgjakt. Ska bli skönt att få vila huden lite inför helgen...

 
Det gäller att vara beredd tycker Nalle som sedan i Söndags vankat av och ann iförd 
Jakt-munderingen i väntan på att det ska bli onsdagsmorgon.



/DO

Friday, October 8, 2010

Göteborgs vassaste grepp


Kim bortser från risken att mista fingertopparna och nyper tag på Drakryggen i Bräcke.


/DO

Monday, October 4, 2010

Homo höger

Vädret i veckan har här på västkusten varit fantastiskt och sett till förhållandena har vi haft dom hittills kanske bästa dagarna i höst. Tyvärr har jag varit lite dålig på att ta vara på detta då jag endast två utav fyra möjliga dagar har lyckats ta mig ut i skogen. Dock får jag säga att utdelningen dessa två dagar har varit bättre än jag kunnat hoppats på då jag fått stryka ett problem från höstens ticklist efter varje dag.

På onsdagen tog vi oss en tur till Bräcke, Kim, Henke och jag. Det var mitt första besök i det urbana området och planen med dagen var att känna på ställets omtalade testpiece, Homo höger. Något som till min stora förvåning gick mycket bättre än vad jag vågat hoppas på efter allt jag hört om problemet och jag gjorde den efter dryga tiotalet försök. Sendet fångades på film och materialet slutade i det lilla klipp ni ser nedan.

Musiken i filmen har jag valt för att anspela lite på Hasse Häggkvist film, Überholsprestige, i vilken man bland mycket annat kan se förstabestigaren Joel Karlberg göra problemet.



/DO

Friday, October 1, 2010

Till Climbingpricks


 Inspiration till alla som planerar resa till Ticino i höst. Geir
på startmovet till Schule des lebens/No Mistery 
i Chironico.



/DO

Wednesday, September 29, 2010

Walk the fine line

Härom dagen hamnade jag tillsammans med Geir i Ulvås där våran visit började mycket bra med att vi båda, på bara några få försök vardera, fick till vårat tänkta mål med dagen, Walk the line. Ett fantastiskt problem som helt klart kandiderar till att vara det finaste jag klättrat i Göteborg.

Självförtroende flög efter detta i topp och vi siktade in oss på att försöka göra en hattrick. Allt vi behövde göra mer var att bestiga Vinterareten och White stripes. Detta skulle tyvärr visa sig vara lättare sagt än gjort och det dröjde inte länge innan våra drömmar var jämnade med marken i och med det stenhårda motstånd som bjöds på de bägge problemen...

Geir letar beta på White Stripes



/DO

Tuesday, September 28, 2010

Dagens bild


 Jimmy på en för mig okänd 7B i Éléphant, Fontainebleau.



/DO

Sunday, September 26, 2010

Bumling open 2010

Förhållandena som igår bjöds var långt ifrån optimala om man tänkt sig att klättra ute, något som banade väg för en tur ner till klätterklubben i Halmstad och deras årliga deltävlingen i Svenska Bouldercupen, Bumling Open. Jag hade länge gått med funderingar på att åka ner då jag vet att man aldrig blir besviken när Halmstad KK arrangerar tävling men jag bestämde mig alltså inte förrän i sista stund...

Efter kvalet, vilket bjöd på mycket fina och varierade boulders, låg jag på delad fjärde plats utav 13 tillsammans med Adnan Dzogovic från Helsingborg och det singlades slant för att avgöra i vilken ordning vi skulle äntra finalen. Jag förlorade den och skulle alltså som femte sista man börja på de 6 finalproblemen. Men slantsinglingen skulle visa sig vara onödig då Adnan tillsammans med de två andra Helsingborgarna tyvärr blev tvungna att dra och således missade finalen.

Finalen inleddes med ett oroväckande enkelt problem och jag bävade för vad jag anade komma skulle. Andra problemet var heller inte det svårt men jag lyckades ändå ställa till det ett par gånger innan jag kunde ta mig till toppen. Det var först när man nådde tredje problemet som ledbyggarna hade släppt helvetet löst, i alla fall för mig då problemet som utöver att vara det klart hårdaste i finalen också passade mig som skit. Jag var helt blank och det gick inte alls, varken till topp eller zon. Fjärde problemet var också det hårt men jag frågar mig om jag inte kanske skulle kunnat gör det om de inte vore för min egen dumhet. Det tog mig nämligen ett gäng försök innan jag fattade att jag tog andra greppet på tok fel. Jag hade försökt hålla en kass pinch istället för jugg-crimpen fem centimeter bredvid. Vid det laget började tiden att bli knapp och krafterna att tryta men jag lyckades det till trots i alla få zonen. Det femte problemet passade mig bra och efter noggrann genomgång av det hela för att undvika fler idiotmissar, ni förstår att jag lär mig trots allt av mina misstag, gick det ner i första försöket och jag kunde njuta av en lite längre välbehövlig vila inför den sista utmaningen. När så signalen ljöd och det åter var min tur vände jag mig om för att upptäcka vad jag kanske minst skulle önskat i de läget, trött som jag var - Ett mantlingsproblem. Dom starka herrarna bekom det säkert inte men för en annan som inte är direkt känd för att vara mantlingskungen i stan var det ett mardrömsenario.

Att läsa problemet var ingen konst, i alla fall inte om man var pigg nog att kunna göra som ledbyggarna tänkt. Behöver jag säga att det var inte jag? Efter ett gäng fruktlösa försök och med en dryg minut återstående var jag tvungen att ge upp det hela med att klättra problemet som det var tänkt och snabbt komma på något nytt. Jag såg en annan lösning och valde att vänta ut signalen som meddelade att en minut återstod innan jag åter gick på. På väg upp till mantlingen via de lite lättare inledande moven var jag rätt övertygad om att det inte skulle gå men väl där kändes det hela bra och när jag började bryta insåg jag att det fan kunde gå vägen. Jag vågar inte påstå att det var någon direkt skolboksmantlingen men sett till hur trött jag var är det ett under att jag kom upp. Halvt upprullad på slabben visste jag att det var brådis om jag ville få toppen och jag lyckades i sista stund resa mig upp och toppa ut. Peter Hermansson som ansvarade för tiden mötte mig, åter på marken, med att hålla upp tiduret och konstaterandet att "det var fanimej på håret".

Henke toppar ur sista finalproblemet

Jag känner att det skulle vara kul och framförallt utvecklande att tävla mer och oftare för att få lite mera rutin på det hela och på så vis bli bättre på att inte göra massa enkla misstag såsom felläsningar. Inte för att det i en tävling som denna kanske skulle lett till en bättre placering men i alla fall för att kunna känna att man gör så gott man kan på de olika problemen. Hela grejen med att tävla kan ju vara rätt komplex och för min del handlar det väldigt mycket om att kunna kontrollera tankarna och framförallt nervositeten. Jag upplever att det är något som inte på långa vägar går att jämföra med att klättra utomhus eller heller inte att träna på inomhusväggar och det ända sättet att faktiskt träna för tävling är att tävla...

Avslutningsvis ska en stor eloge ges till ledbyggarna Johan Gross och Erik Lutkhe. Självklart ska också hela Halmstad klätterklubb ha en stor klapp på axeln för ytterligare en fantastiskt bra genomförd tävling. Jag hoppas verkligen inte att det låga deltagarantalet skrämmer er för att fortsätta utan att vi i framtiden kan se fram emot fler Bumling Open!



/DO

Monday, September 20, 2010

Sivik´s 3 arêter - Filmen

Ett par helger tillbaka i tiden, strax efter att jag stukat foten och den fortfarande inte dög annat till än att stappla omkring på, följde jag med Bummel, Peter, Filip, Kim och Fredrik till Sivik för att hänga, fota och filma lite. Det ni nu ser nedan är, om man bortser från ett gäng bilder, resultatet...



/DO

Friday, September 17, 2010

Bye, Bye Österrikarna

Våra kära vänner Österrikarna, Hannah och Florian, har till följd av det något ostadiga vädret lämnat västkusten för den här gången för att istället ge södra Norges klättring (och klimat) ett försök.

Då jag jobbade en del förra veckan hade jag tyvärr inte möjlighet att visa dom runt så mycket som jag kanske skulle önskat och inte lyckades jag heller få tag i någon som hade möjlighet att guida just de dagar det passade gästerna. Men lite klättring fick dom ändå till. Ett par dagar i Häller i mycket fina förhållanden och två besök vid Hallinden, dessa med kanske inte fullt så gynsamma förhållanden, samt en lång och hård dag på ett soligt men blåsigt Hönö. Där skickades bland annat Autobahn, Mr.Bricolage, Pinchacolada ss, Möte i västindien, Abu Garcia, Fettot har vita jeans och dynovarianten av Psykmoppe. Vidare så var Florian i början av dagen förbi den hårda starten på Rongorongo ett flertal gånger men han lyckades aldrig riktigt få ordning på sekvenserna innan dynon och då problemet gick hårt åt huden i solen tvingades han att ge upp för att ha något kvar att ge under resten av dagen.


Florian på "Slopermanteln" vid Sjöbodarna på Hönö...

Fler bilder från dagarna kommer att ramla in allt eftersom så håll ögonen öppna.



/DO

Thursday, September 9, 2010

Florian & Hannah

Det händer en del här i krokarna. Mest av intresse är väl kanske att Bohuslän gästas av Florian Gritzer och Hannah Wolf från Österrike där framförallt herrn i sällskapet är rätt stark, något som inte är svårt att utläsa av ticklisten efter 2 dagar i Häller vilken bland mycket annat innehåller Cuerpo de Hombre, Dogma, Trähästen (Flash) och Dalahästen. Det är kul när det dyker upp nytt folk då det tenderar att vara motiverande för en annan.

Och för att skriva lite om mig själv så har min stukade fot återhämtat sig bra mycket fortare än läkaren inbillade mig att det någonsin skulle kunna ske och jag glädjer mig oerhört åt att återigen kunna klättra även om jag med omsorg får försöka välja mina problem så här i början.

Under tisdagen mötte jag upp med besökarna i Häller. Huden och orken lämnade en del att önska men det till trots vågar jag nog säga att det blev en lyckad dag. Kanske framförallt för att jag fann en ny, eller snarare sagt så förverkligade jag min och Tompas gamla drömbeta på Dalahästen, med vilken problemet vid nästa tillfälle med bra stick inte borde bli allt för svårt att riva ner. Florian som passat på att hämta andan medan jag förvandlade mina fingertoppar till oigenkännliga köttstumpar i kampen om att finna en väg förbi de gamla cruxet drog, efter att jag luskat ut finbetan, sitt strå till stacken genom att på första försöket med nya betan länka problemet och på så vis fastsälla hur det på lättaste sätt numera görs. Jag var vid de laget som ni säkert förstår nere för räkning och brydde mig inte om att ens försöka få ihop det hela.

Florian försöker desperat att hålla kvar foten på "Även dalahästar 
har känslor". Båda var vi mycket nära att göra de nypiga
cruxskicket men tröttnade till slut på att om och 
om igen åka på samma move...

Formen är långt ifrån på topp efter en lång slitsam sommar, två viloveckor på grund av stukad fot och några dagars dragande på seg förkylning men det till trots så känns allt väldigt bra. Det goa flowet jag hade i våras finns kvar, jag ska bara försöka få liv i alla sega muskler sedan smäller de!



/DO

Monday, September 6, 2010

Mandarinen


Henke provar moven på le Mandarin i
Rocher aux Oiseaux, Fontanbleau.



/DO

Thursday, September 2, 2010

Monday, August 30, 2010

Epicentrum - Filmen

Martin Fransson klättrar Epicentrum på Tjörnbroklippan. Fin led som, om det inte vore för dom knepiga klippen, nog skulle kännas som en ganska lätt tick för en annan. Men som sagt så är man ju tvunget att trä repet genom dom där karbinhakarna vilket tar det hela till en helt annan nivå. Satans svårt blir de...



/DO

Sunday, August 29, 2010

Sivik

 
Filip Arvidsson på Hunter S Thomson i Sivik



/DO

Friday, August 27, 2010

Stilstudie


Jimmy på Bagheera i Manoury, Fontainbleau. Notera hur 
fokuserad han är inför skicket...



/DO

Thursday, August 26, 2010

What´s cooking


Geir bjuder på en något suspekt måltid mellan varven i Chironico...
Och inte var det lätt för Mange eller mig att göra något åt själva
kosten för minsta vi närmade oss köket fick vi minsann höra
vilka usla kockar vi var och vad som skulle hända med 
oss om vi inte höll behörigt avstånd!



/DO

Wednesday, August 25, 2010

Inte illa pinkat


Hästarna i Häller bjuder på hårt motstånd, men denna ska snart 
gå ner. Martin på Inte illa pinkat för en trähäst. Problemet sattes 
upp av Johan Andersson som numera kommer få ägna större
delen utav sin tid till annat än klättring, nämligen blöjbyten,
då han häromdagen blev far till två döttrar. Grattis!



/DO

Tuesday, August 24, 2010

Springboy tries


Martin visar svart på vitt att han kan dyna. Nära att sända på
bara några försök men krafterna tröt och Springboy fick 
bli kvar till framtida besök...



/DO

Monday, August 23, 2010

Ett bittert inlägg

Så, den rubriken borde skrämma bort en del läsare och till er stackare som är kvar vill jag säga att jag ska gör mitt bästa för att inte sväva iväg allt för långt med mitt gnäll och kvidande.

Inför helgen var humöret på topp, bland annat i och med att näst sista veckan av sommarens slit var avklarad och att alltså bara 6 tidiga morgnar återstod. Den stundande säsongen/hösten skulle inledas lite i smyg i och med Martin Jurander´s Bohus-visit vilken skulle locka även mig ut i skogen.

Martin tjuvstartade redan på fredagen med att cloggande jobba in leden Abra Kadabra på Galgeberget. Inför lördagen planerades besök vid diverse boulderdestinationer men tyvärr kom saker och ting inte att bli som planerat i och med de regnoväder våra omnejder utsattes för och vi hamnade efter en del om och men på det senaste tillskottet av träningsfaciliteter i Göteborg, Klätterlabbet och ställets första bouldertävling på nya väggar som imponerar stort. Det hela var i sig mycket kul och trevligt men kom att lämna djupa sår inför resten av helgen.

Söndag morgon var de inte helt utan att vi kände av efterdyningarna från föregående dags a muerte-pass men vi lyckades samla mod och kraft nog för att våga oss ut till Häller. Dagen fördrevs bland det vackra blocken men det hela kantades av en bitter stämning vilken bottnade i vår obenägenhet att lyckas beklättra stenarna. Cuerpo, Espens, Dalahästen, Trähästen prövades men inget, om man bortser från uppvärmningen, släppte oss upp. Tillslut kom vi dock att förvåna i varje fall mig med att på varsina två försök göra Dogma, ett problem som jag tidigare upplevt som totalt ogörbart men som nu, utan att jag försöker låta självgod eller överdriva, kändes lätt. Dagen tog en vändning till det bättre men lyckan blev inte långvarig då jag 3 minuter senare ramlade ner och träffade utkanten av paddan under vilken en vass sten låg gömd. Det hela resulterade i en, med mina mått mätt, ganska rejäl stukning. Och nu sitter jag här, ett vårdcentralbesök fattigare med läkarens uttalande ekande i skallen. Ett ledband tycks ha gått av och jag ser fram emot två veckor på kryckor och ytterligare två innan jag överhuvudtaget kan börja bruka foten till något mer än att stappla fram på. Livet är kul nästan jämt. Hur länge det dröjer innan jag kommer kunna hoppa och skutta ner men framförallt upp för block vet jag inte men oron är stor.



/DO

Thursday, August 19, 2010

Freak Brothers


Greg (Maris George) på Freak Brothers i Chironico.



/DO

Monday, August 16, 2010

The Unquestionable Truth


The Unquestionable Truth i Soulfly-grottan på Fruberget, Västervik. Foto Hampus Ivert.



/DO

Saturday, August 14, 2010

No Mistery


 
Geir sliter förgäves hud på ovan nämnda problem i Chironico.
Samma start som klassikern Schule des lebens, det vill säga 
ett långt move mellan lister, för att sedan vika 
vänster istället för höger...



/DO

Friday, August 13, 2010

Thursday, August 12, 2010

Nihilisten


Peter på Nihilisten i Kullavik. Repeterade så när men 
värmen satte stopp för honom så sent som på mantlingen...



/DO