Es geht

Igår var det dags för en go gettogether i Häller med Team Climbingpics och Team Crimp. Lysande väder bjöds det, iallafall om det var sol och bad man tänkt bedriva helgen med, inte om man som vi ville klättra. Men jag ska inte klaga, det regnade inte och jag fick köra med gänget jag väldigt länge velat haka på. Många välbekanta miner var det och för den som någorlunda flitigt följer västkustens bloggar krävs det mycket för att inte känna igen större delen av skaran.


Efter en inledande battel på Walkers Cuerpo de Hombre där både Tomas och Peter var på håret att ticka med varsitt klapp på kanten delades den 8 man starka truppen upp i två där ena gänget stannade vid "Dalahästen..." medan den resterande skaran vandrade iväg ytterligare 35 meter till dynoväggen.

Tillsammans med Peter och Petter tog jag mig an den fjärde parten i dramat, Fredrik´s hittills orepeterade Springboy. Det blev ett gäng flygförsök vilka tog oss allt närmare en bestigning och om jag inte missbedömde situationen helt så dröjer det inte länge förrän vi har både en första, andra och kanske också tredje repetition av den superfina dynon. Om men kom den inte igår, trots att det som sagt var nära. Både jag och Peter som efter en del övervägande bestämt att försöka hoppa förbi den onda listen som Fredrik tog när han gjorde den och försöka nå det extra fem centimeterna som tar oss till juggkanten hade lite häng på den. För mig kommer det nog dock tyvärr krävas ett par centimeter till för att jag ska hänga kvar...

När vi insett att ytterligare försök bara var lönlösa drog vi paddorna 4 meter i sidled och Peter bytte plats med fotografen Fredrik som har FA´n på även detta kanonproblem. Springgirl var det som gällde och Fredrik försökte repetera medan jag tuktade efter tredjebestigningen. Var ungefär lika nära, eller lika långt bort, beroende på hur man ser det, som sist gång men det kan inte dröja en evighet innan jag gör den nu. Kan nog utan att tveka säga att det är den enskilda rörelsen jag har gjort flest försök för att få till någonsin och släpper den inte upp mig snart kommer jag troligtvis gå i kras totalt och tvingas till intensivvård på Hispan.

Ingen nådde toppen på det här problemet heller trots väldigt bra försök från förstabestigaren och vi bestämde oss för att sluta upp med resten av gänget.

Här var fighten med Johan Andersson dalahäst i fulgång och Tompa hade tagit steget in i desperationens fas 1 genom att börja jobba fram en alternativ beta vilken kommer kräva att man gör ett gäng 7C-move i rad på ett problem som har graden 7B. Då jag sedan länge både nått och paserat fasen han nu befann sig i fann jag det passande att sluta upp med honom och snart var vi båda övertygade om att vi funnit en genväg genom 7B-cruxet. Givetvis kom vi inte nära att senda, inte ens med powerspot som i själva verket liknade lyft med levande vikter mer än något annat och John som stått fast vid orginalsekvensen var i slutänden den som kom närmast ett send.





Allt eftersom mattades klätterintresset i sällskapet av och när Fredrik tillsammans med Peter senare under eftermiddagen fått undersöka hör högt på en slabb man vågar falla över två BD Mondo och en lika stor Organic Pad staplad ovan på varandra, en setup som får en Hästenssäng att likna ett gammalt liggunderlag från Ö&B, och vi andra fått träna våra slabbklätterskills på lite lägre höjd var det tyvärr dags för hälften av gänget att bege sig.

Vi som blev kvar gav Dogma några försök. Peter förnedrade oss andra (mest mig) med ett axeltryck som om man noga mätt nog kunnat bevisa breddade diederformationen med minst en dec. och nådde på andra försöket lekande lätt toppen medan Martin och jag blev kvar på marken.

För Fredrik och Peter blev det ytterligare lite skinbreaking på två för mig okända projekt innan det var dags för oss att avrunda dagen aswell och ta oss hemåt.




Tack så mkt för att jag fick hänga med er, hoppas ni kan tänka er att dra på mig någon mer gång...




Over and out
/DO