2010 - Ett nådens år

Tiden går så sjukt fort. Jag greppar det inte och vad som skrämmer mig är att det känns som att det ena året går fortare än det andra. Vill man få något uträttat här på jorden gäller det nog att man ser till och få det gjort för om det fortsätter i den här takten lär man vara död och begraven inom kort. För ganska exakt ett år sedan satt jag här och skrev om året som då gått och kallade det för 2009 års redovisning och jag tänkte försöka göra det till en vana trogen att såhär lagom till nyår runda av det gångna året med en liten sammanfattning.

Jag kan inte annat säga än att 2010 har varit ett bra år för mig och trots att jag gnäller över att tiden flyger iväg för fort kan jag inte låta bli att känna att jag har hunnit med en hel del. För att vara lite självgod kanske jag kan våga tro att jag inte är så jävla dålig på att utnyttja tiden. Och som sagt, det här har varit ett bra år. Om man ser till min rent klättermässiga utveckling så har jag det här året verkligen rasat fram i förhållande till vad jag gjort tidigare år. Jag tackar tre månader i Fontan för det. Träning i all ära men jag har hittills inte provat något som gett mig i närheten av så mycket som att dagligen klättra i Bas Cuvier, Franchard Isatis, Rocher aux Sabots, Manoury, Cuisiniere och andra fantastiska områden.

Ett utav årets höjdpunkter var att göra Rainbow Rocket i Fontainebleau (Film)

Foto: Luc Percival

Väl hemma igen efter 100 dagar i Font och en liten detour till Ticino med Mange, Geir och Fredrik (Film) lyckades jag utnyttja maj månad till att göra mig förtjänt av att få stryka några gamla projekt från ticklisten, såväl som ett gäng problem jag länge velat göra men inte tidigare lagt någon tid på.

Sommaren kom i vanlig ordning att innehålla hårt slit och klättringen fick stå tillbaka lite. Men till skillnad från tidigare år lyckades jag mellan turerna till jobbet leta mig ut i skogen en del, och den första av de tre sommarmånaderna var också den mycket gynnsam för avkortning av ticklisten. Bland annat fick jag äntligen till min gamla nemesis Springgirl i Häller (Film). Jag vet inte hur förbannat många försök det tog mig innan jag lyckades träffa sprickan på kanten såpass bra att jag kunde hålla kvar, men glädjen och lättnaden över att få den gjord var stor. Under juli och augusti hanns fortfarande en och annan tripp hit och dit med, även om det kanske inte klättrades ute riktigt lika frekvent som tidigare, men resultatet av dessa kom ur det sändmässiga perspektivet inte att vara av någon större betydelse.

 
Autobahn 7B på Hönö (Film). Foto: Peter Erhard

Formmässigt har jag lyckats hålla en relativt hög nivå i stort sett hela året, mycket kanske tack vare viktminskningen jag tvingat min kropp till. Att tre-fyra kilo kan göra så stor skillnad är svårt att tro men för min del har bantningen av dessa kilon verkligen gett ett rejält lyft.

När sommarens slit så tog slut, i och med en stukad fot efter en tur i Häller, planerades under hösten diverse kortare besök i bland annat Kjugekull, Västervik och på Åland. Inget av dessa kom dock att bli av då min trotjänare Golfen fick för sig att börja strula och tvingade mig till att lämna den för reparation, en reparation som kom att ta mekanikern i stort sett hela hösten. Jag blev alltså strandad på västkusten utan bil och fick istället harva omkring i skogarna här på hemmaplan så gott jag kunde, något som kom att bli väldigt roligt. Jag hade, och har fortfarande, oerhört mycket som jag ville göra här i krokarna och till min enorma glädje slutade nästan varje session med att jag fick stryka något av alla projekt från den inför hösten uppdaterade ticklisten.

Goldwing ss på Hönö. Foto: Tomas Johansson

Avslutningen på mitt klätterår kom för ungefär en månad sedan i och med den fantastiska resan med Hult till Albarracin. Det var dock inte själva resan som lade grunden till slutet för säsongen utan allt i och med att jag tvingades påbörja en månads vila beroende på två fingrar vilka ömmat sedan slutet av vårens Fontan-vistelsens. En vecka innan avfärd besökte jag den i Göteborgs klättervärld ökände fingerspecialisten Nenad Stankovic som efter att ha böjt, bänt, och dragit i mina stackars lillfingrar kunde konstatera att jag hade stressfrakturer på senorna där dom fäster i den yttre leden. Han skrev en remiss på två plastskenor vilka tvingar fingrarna till att stanna i ett läge där senan slappnar av och kan få läka i fred. Jag skämdes så oerhört över att behöva söka hjälp för lillfingrarna av allt som kan tänkas gå sönder att jag inte så mycket som vågade nämna det här i bloggen och det blev inte bättre av att jag behövde tejpa på mig en plastbit på vardera finger efter det att vi återvänt från vår lilla impulsutflykt till Spanien. Dessa plastbitar ihop med den ordinerade vilan från klättring har gjort att jag istället för att klättra fått ligga och kräla på golvet i Fabbens trärum för att på så vis bedriva så kallad styrketräning. Vad det har gett mig vet jag inte men det har faktiskt, tro det eller ej, varit ganska roligt och det har varit skönt med lite omväxling. Dock dröjer det inte länge nu innan jag kan börja förbereda mig för vårens kommande eskapader på boulderväggarna istället då skenorna som suttit på plats, dag som natt, åker loss på tisdag och med det är fingrarna förhoppningsvis tillräckligt läkta för att jag ska kunna ta med dem till Frankrike för en ny vår i Font. Dum som jag är tycks jag ha glömt hur kul jag tyckte det var att sitta insnöad i en gite hela förra januari och ger nu alltså stället en ny chans att visa att årets första månader faktiskt kan vara bra i den magiska skogen.

Manuchakra i Albarracin. Foto: Henrik Hult

Jag väntar fortfarande på att få ordning på mitt redigerings-program för att med hjälp av det kunna få ihop alla höstens klipp till filmer. Så snart programmet funkar som det ska kommer dessa att dyka upp här i bloggen så håll utkik efter mer från hösten som gått. Till dess vill jag bara önska er som läser ett Gott Nytt År samt tacka alla som orkat följa med mig till blocken via bloggen även detta år. Jag tackar också alla er jag fått chansen att klättra med under året som gått, ni vet vilka ni är. Jag hoppas jag inte tråkat ut någon av er mer än att ni som kikar in här med jämna mellanrum fortsätter att göra det och att såväl gamla som nyfunna vänner vill fortsätta haka på ut i hopp om nya stordåd under 2011. Väl mött!



/DO