Ökad global uppvärmning my ass - Kör mer bil!

Två och en halv vecka senare. Tillbaka i Sverige med en uppmaning till er läsare om att gå med i vår nyligen inledda kamp mot den kommande eller kanske rättare sagt nyligen påbörjade istiden. Jag och min gamle gode vän Henrik Hult har dragit vårat strå till stacken med 600 mil bilkörning uppdelade på 2 veckor. Allt i och med en liten impulsutflykt till Albarracin, Spanien. För att berätta historien från början så backar vi tiden ett par veckor tillbaka till när snön åter börjat falla. Jag kände att jag verkligen behövde hemifrån och bort från all skit och mitt i samma veva fick jag ett telefonsamtal från Hult som efter sin jordenrunt resa och höst på ICA i Mölltorp nu stod mellan två jobb och hade tre veckors tomrum i tiden att fylla ut. Jag som, som sagt, mer än något annat ville härifrån föreslog Albarracin och till min stora glädje nappade han på förslaget. Det dröjde inte många dagar innan vi satt i hans Peugot Partner vilken var packad till bristningsgränsen med siktet inställt 300 mil söderut. En häftig bilfärd, under vilken vi bland mycket annat mötte franska Gendarmerie (Polis) på enkelriktad gata när vi körde mot färdriktningen och blev jagade genom Barcelona utav spanska motorvägspirater, tog oss till vad vi först upplevde som varmare breddgrader.

Vi nådde ner till den vackra byn efter två och en halv dagars oavbrutet bilkörande och väl på plats i det spanska bouldermeckat såg lyckan inga gränser. Vädret som bjöds var så bra det någonsin kan bli för bouldering och eftermiddagssolen som kastade sina strålar genom den stora tallskogen och lyste upp de gyllene sandstensblocken gav mig känslan av att det inte fanns någonstans jag hellre skulle vilja vara än just där. Första kvällen spenderades i Sektorn Sol, dock var det inte helt utan att vi kände av den långa ditresan. Men klättra kunde vi och klättrade gjorde vi. Guidade av en man som skulle komma att sätta lite krydda på våran tillvaro den första veckan. Föreställ er en 52 årig Schweizare med långt ovårdat hår och spretigt skägg iförd ett par fullkomligt gräsliga knallrosa tights vilka smyckats med tryck föreställande brudar i bikinis, palmer, solnedgångar och meloner (Petter, hade jag kunnat köpa loss dom till dig hade jag inte tvekat) över vilka han dragit på sig ett par 40 år gamla addidas shorts storlek XS. Föreställ er en Fred Nicole kopia som börjar varje dag med att göra situps på parkeringen, samma parkering som utgjort hans hem de gångna fyra månaderna. Och som pricken över i;et kanske jag bör nämna att han bouldrar 8A.

Eftersom resan var aningen oplanerad brydde vi oss inte om att kolla upp boende utan räknade med att våra pads utbredda på parkeringen i Albarracin skulle ge oss fullt tillräcklig komfort. När vi vaknade upp nästa morgon hade vi ändrat uppfattning och var inte fullt lika muntra som kvällen innan. Höstens enligt uppgift dittills kallaste natt med 15 minusgrader utanför sovsäcken gjorde det omöjligt att sticka näsan genom sovsäcksmynningen utan att man fick känslan utav att man skulle dra på sig andra gradens köldskada.

Inte fan visste jag att Albarracin är känt för att vara Spaniens kallaste område när vi lämnade Sverige för södern. Jag menar, vem kämpar sig 300 mil närmare ekvatorn för att frysa lika mycket som man kunde gjort om man stannat hemma. Våran boendesituation löste sig emellertid, efter en natt i något övergivet hus 2 mil utanför byn, med att vi möblerade om packningen och spenderade resterande nätter med att ligga packade som sillar i bilen.

A Ciegas 7A+ i Sektorn Techos. Foto: Henrik Hult

Som väl var hade vi ju inte kommit dit för att sova utan för att klättra vilket vi som sagt gjorde, i sann a muerte-anda. De första fem dagarna kan vara bland de bästa jag upplevt i mitt liv som klättrare. Suveränt stick och strålande solsken i ett område fullt av fantastisk bouldering förvandlade det hela till en drömtillvaro. Tyvärr vände turen med vädret en aning efter detta och resten utav tiden fick vi spendera i ett snötäckt vinterlandskap. Morgon och kväll var i ute och sprang med sop och handduk i högsta hugg för att försöka skotta fram problem efter de nästan dagligen återkommande snöfallen. Vissa problem tvingades vi borsta rena fyra-fem gånger innan tillfälle gavs att prova dom.

 Manuchakra 7B+ i Sektor Arrastradero. Foto: Henrik Hult

Det kvällar då klätterbaren Molino del gato höll öppet (Fre-Sön) tog vi chansen att tina örsnibbarna i värmen och fira våra sends med svinigt go öl eller varför inte den varma chokladen. Vi tog varje chans som bjöds att få tak över huvudet och när inte baren var öppen ärades biblioteket i byn med besök utav två extremt illaluktande stelfrusna svenskar.

Kvalitén på problemen och på stenen i området är minst sagt fantastisk. Jag tror nästan jag vågar säga att själva klättringen i många fall slår den man finner i Fontan men tyvärr så är den begränsad. Man får inte känslan utav att det finns lika oändligt mycket att göra som i Font, vilket ju inte är så konstigt då det är ett mycket mindre område. Och sämre ser det tyvärr ut att bli då ryktet som cirkulerar bland de lokala klättrarna säger att sektorerna Sol och Peninsula riskerar att stängas för gott. Tyvärr visar folk stor brist på respekt och vikten av att försöka hålla rent och snyggt från skräp och dylikt i området tycks vara obetydlig i mångas ögon. Förvisso kan man ju fråga sig hur svårt det skulle vara att slå upp ett dass och ett par soptunnor men vad beträffar det egna skräpet tycker jag inte att de krävs någon större uppoffring för att forsla det från området för att slänga det nere i byn. Dock tror jag inte att det bara är klättrarna som stökar ner då det rör sig mycket andra turister i området till följd utav grottmålningarna som finns att beskåda. Men tydligen struntar också vissa i de regler och bestämmelser över vilka tider på året man får klättra i vissa av sektorerna och som jag har förstått det är det alltså främst detta som ligger till grund för stängningen av sektorerna.

Hult gör Vuelo sin motor 7A

Hursomhelst, efter en vecka utan känsel i tårna till följd utav att ha knatat omkring i en decimeter snö i lågskor kände vi att vi började få nog. Lördagen kom att bli vår sista klätterdag och beslutet att dra hem var inte svårt att ta med tanke på hur trött man började känna sig i kroppen. Vi packade åter bilen full för att först dra till Barcelona, där vi spenderade en halvdag som turister, varifrån vi mer eller mindre sträckkörde till våra vänner Anders och Frida i Eslöv, Skåne. Där stannade vi en dag och vilade upp oss inför de återstående 35 milen vilka vi betade av igår förmiddag.

Barcelona...

Jag får tacka Henrik för en oförglömlig tripp, hoppas du kan tänka dig att göra om det för det kan jag. Nu väntar för min del en månad med lite mindre klättring för att försöka läka två skadade fingrar. Jag oroar mig för hur det kommer kännas att dra igång på riktigt igen i januari efter julmat i kombination med viloperiod. Det känns som att risken för viktökning är påtaglig...

/DO