Home sweet home

Även om det som vanligt kändes trist att i lördags ta farväl av Fontan är det rätt skönt att nu vara hemma. Sista veckan gick i kort ut på att försöka suga ut så mycket som möjligt ur den sista tiden där nere, även om det rent sendmässigt inte var helt lätt då förhållandena var ganska dåliga till följd av för årstiden höga temperaturer. Termometern visade på dagarna upp emot och ibland till och med över 25 på gradstocken vilket gjorde det närmast olidligt att vistas i, för att inte tala om att försöka klättra där det inte fanns skugga.

Tak-klättring var något jag kom att ägna mig åt en del de sista dagarna. Då greppen oftast är såpass stora och positiva att man inte behöver något särskilt stick för att kunna hålla i dem samt att det ofta håller sig lite svalare inne under själva blocken kan man köra på ganska svåra grejer trots värmen. Tyvärr var det något jag kom på lite sent men jag hann ändå göra ett gäng coola problem. Däribland Le Jardin d'Ulysse som är något utav ett hidden gem uppe i ett av Coquibus-områdena norr om Milly la Foret. Liksom många andra problem jag gjort där nere var detta ett jag antagligen aldrig hade hamnat vid om det inte varit för Neil. Till en början kändes det väldigt hårt, framförallt i och med en svår heelhook, och jag var på håret att ge upp när jag fann en sekvens som tillät mig att skippa just den hälen och med vilken jag ganska snabbt kunde göra problemet. Något jag var oerhört glad över då det inte hade känts kul att gå miste om att få göra en så cool boulder bara för att jag råkat hamna där den näst sista dagen på resan och inte skulle hinna få chansen att komma tillbaka innan jag skulle därifrån.

Screenshot från Le Jardin d'Ulysse.

Själva planen när vi i mitten av januari kom till Font var att till en början jobba upp formen lite innan jag förhoppningsvis skulle söka upp ett eller ett par projekt. Problem som i svårighet skulle ligga en bit över min personliga gräns men som ändå förhoppningsvis skulle gå att göra med mycket jobb. Jag vet inte om det var min brist på självdisciplin som gjorde att jag aldrig masade mig till att verkligen gräva ner mig i något utan istället for runt som en tok och körde på inte fullt så hårda problem. Dock är det inget jag ångrar då jag fått klättra mängder av coola problem. Jag håller verkligen med Walker i vad han skrev om Font i sin blogg. Det finns för mycket fina problem för att jag skulle kunna lägga dagar och åter dagar på bara ett av dom utan att känna att jag går miste om så mycket annat. Istället är jag nöjd med att som sagt ha fått klättra mycket och att ha gjort allt ifrån slabbar som för mig är oerhört svåra till svinigt balla tak, väggturer, dynos, slopiga prows och mycket, mycket annat. All den klättringen har bidragit till att jag nog har utvecklats en del under dessa tre månader vilket i slutänden känns som det jag värdesätter mest. Förstås är det inte så att jag bara har lallat omkring helt omotiverat utan som jag nämnt tidigare har jag oftast utgått från min lista med problem jag vill göra och har verkligen försökt beta av så många av dessa som möjligt. Något som jag lyckats ganska bra med. Vissa av problemen på ticklisten var från början sånt jag räknade med skulle kräva mycket tid, vilket många av dem också gjorde, men som jag berättat tidigare har jag vid flera tillfällen överraskat mig själv med snabba bestigningar av bland annat några av dessa.

Sammanfattningsvis är jag alltså i slutänden rätt nöjd med våren i Font. Detta trots att planen om att avrätta hela ticklisten gick i stöpet ganska kraftigt. Något som kom sig av att listan i själva verket tenderade att bli längre istället för att kortas av i takt med att jag bland annat besökte områden jag tidigare inte sett. Huruvida det ska ses som ett misslyckande vet jag inte men faktum är att sånt är Fontan. Jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket man gör för det kommer alltid finnas mer som lockar.

Lördagen var den sista klätterdagen innan vi satte oss i bilen och rullade hemåt. Värmen i kombination med vetskapen om att stället i och med den stundande påsken kommer att invaderas av horder med britter och andra klättrare av alla möjliga nationaliteter gjorde det något lättare att lämna det för den här gången. En lång sträck-körning tog oss först till Malmö där jag lämnade av Emil för att sedan åka vidare till Kjugekull där tanken var att jag skulle stanna veckan ut. Eftersom jag inte varit där på över tre år och knappt klättrat ett enda problem värt att nämna kände jag att jag hade en del att ta igen. Redan samma kväll stapplade jag med 36 sömnlösa timmar i ryggen ut i skogen men inte helt oväntat tröt krafterna och inte mycket blev gjort. Nästa morgon kände jag mig fortfarande seg trots 12 oavbrutna timmar i sovsäcken men jag var väldigt motiverad. Det hela ledde till att jag gick lite för hårt ut och det blev lite för många timmar på den vassa graniten för vad mina fingrar skulle visa sig klara av. Dock fick jag till en del av problemen jag ville göra, däribland stört coola Adamantium.

Nästan morgon var det inte helt utan att jag kände av föregående dag och även om huden inte var farligt tunn var topparna ömma och när det senare samma förmiddag började regna var jag snarare glad än ledsen då det gav mig en ursäkt att fly hem. 

Nu sitter jag här två dagar in i min tänkta veckolånga vila och har fullt upp med att försöka lägga band på mig själv och min rastlöshet. Det är mycket som lockar här på västkusten och jag är ivrig att få testa formen på mina projekt sedan hösten. Men det får som sagt vänta ytterligare några dagar. Tills vidare hoppas jag istället kunna ägna tiden åt att se vad jag kan få ihop av det som filmats under våren. Utsikterna ser kanske inte direkt lysande ut trots mycket material men jag hoppas att inom en hyfsat snar framtid kunna visa upp lite rörlig media med höjdpunkterna från våren i Font.


/DO