Klätterträning

Det är inte bara samarbetet med The Gecko World som är nytt för mig, det sista har jag nämligen också ingått i en andra överenskommelse. Dock är denna av en lite annan karaktär. Framförallt då den enda parten i uppgörelsen som egentligen har något utav det hela är jag, och det tycks så här i början komma främst i form utav träningsvärk. Samtidigt är mina åtaganden ganska okomplicerade. Det enda jag behöver göra är att hålla mig till själva planen. Med det syftar jag på träningsprogrammet som Carlos Cabrera lagt upp till mig och som jag lovat följa till punkt och prickar under ett par månader framöver. Detta i förberedande syfte inför nästa äventyr.

När jag första gången träffade en klättrare som varit med och tävlat för landslaget var jag förstås utom mig av beundran och ställde frågan vad en annan behöver göra för att bli lika bra som han själv en gång varit. Svaret jag då fick var att jag nog kommer behöva plåga mig själv en del. Fine, tänkte jag. Hur tufft kan det vara? Sedan dess har jag ångat på i min egen takt. Klättrat inomhus och utomhus. Någon gång då och då har jag varit inknuten i ett rep, men för det mesta inte utan har istället skyddats av tjockmattor eller pads. Emellanåt har det hänt att jag blandat ut klättringen med ett och annat drag på campusbrädan, några sekunders dödshäng eller lite styrketräning. Aldrig har jag dock egentligen vetat vad jag hållit på med eller hur jag bör lägga upp det hela för att uppnå ett så bra resultat som möjligt. Detta har inte ändrat sig, jag kan fortfarande inte ett skvatt om träning. Skillnaden nu mot förut är att Carlos kommit till min undsättning och för första gången sedan jag började klättra har jag alltså en coach. Någon som kan hjälpa mig att komma fram till vad som är bäst för mig i varje situation och som jag kan be om råd när jag behöver dom.

Det hela känns förstås väldigt roligt och inspirerande. Jag har länge känt ett sug efter att få prova något nytt i min klättring och för första gången kan jag nu, utan att skämmas, säga att jag tränar klättring. Och det svider. Jag har nog egentligen aldrig förstått vad den före detta landslagsklättraren menade med att plåga sig själv före nu. Samtidigt är det väldigt roligt då jag föreställer mig att det kommer ge resultat.

Något jag lärt mig genom åren är att en förutsättning för att ett träningspass ska bli bra är att man i förväg bestämt vad man ska göra. Numera är det inte bara nästa pass som är planerat, utan för en längre tid än någonsin innan har jag koll på allt som ska göras. Vartenda move, varenda pullup och varenda sekund jag ska hänga i greppbrädan är schemalagt. Detta gör att inte en enda minut utav träningen känns meninglös eller bortkastad utan tvärtom. Jag vet att allt jag gör är ett steg i ledet mot att bli starkare och bättre på att klättra.

Det nya upplägget blandar både gamla och nya övningar, såväl på väggen som i trärummet som på vardagsrumsgolvet. Jag spenderar bland annat varannan kväll med att ligga och brottas med ett för mig nytt träningsredskap som närmast kan liknas med en stor, svart badboll. Och att något som till en början känns så ansträngningslöst efter en stund blir så krävande hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Morgnarna efter ett utav dessa pass brukar jag känna som jag föreställer mig att man gör om man blivit överkörd av en pansarvagn. Mörbultad. Därför kan det förstås också konstateras att det är något jag har nytta av att göra. Springer gör jag också. Något som jag blev påmind om hur skönt det kan vara när jag första gången gav mig ut i höstmörkret. Liksom jag förvånades över hur träningen på cykeln sedan i somras tycks sitta kvar i benen.

Som ni säkert förstår är det inte direkt så att jag har svårt att somna på kvällarna. Oftast drömmer jag sött redan innan huvudet hunnit landa på kudden. Det är lite slitigt då passen är många, långa och krävande, men det är ett förbannat roligt slit och jag kan knappt vänta på att se vilket resultat det i slutänden kommer ge.


/DO