Äntligen Västervik

Jag är i Västervik. Det skulle visa sig vara svårare än någonsin att ta sig hemifrån och hit men tillslut gick det och sedan i tisdags är jag inhyst i Stefans tatueringsstudio. Det känns oerhört bra att befinna sig i en ny miljö och min motivation som över jul och nyår vacklat lite, har genast börjat stiga. Mycket tack vare Oasen, som skulle kunna vara den bästa lokalen för att träna bouldering som jag besökt i Sverige. Som alltid är det också kul att träffa Stefan och suga åt sig av hans enorma driv och klätterglädje. Jag lär mig bara av att se på när han klättrar. Tanken är att försöka göra det som mycket som möjligt under tiden jag ska vara här, vilket är till några dagar in februari.

Två veckor återstår av träningscykeln och om vädret tillåter är planen att börja varva träningen inomhus med klättring utomhus. Jag ser verkligen fram emot att klättra ute igen, det känns som en evighet sedan sist. Förhoppningsvis håller prognosen för helgen i sig så vi kan ta oss ut redan imorgon. Vart det bär hän vet jag inte, det hänger lite på Stefan, men så länge jag får klättra på sten och inte plast så bryr jag mig varken om vad problemen heter eller var dom ligger. I stort sett all klättring man finner här i krokarna är av högsta klass, och de jag tidigare gjort motsvarar inte en bråkdel av allt jag vill göra.


/DO