Thursday, May 10, 2012

Anledningen till frånvaron

Det är många som undrat varför det inte varit någon aktivitet i min blogg under en ganska lång tid och om det rent av är så att jag har lagt ner den helt. För er som ännu inte vet svaret så är inte detta min tanke, men för att säga sanningen så har några av de sista månaderna inte varit den ljusaste tiden i mitt liv. Alla drabbas vi av bekymmer ibland och jag tänker inte tråka ut er med allt för mycket detaljer beträffande mina hjärnspöken, men på samma gång känner jag att de är något som jag vill dela med mig av. Jag brukar alltid delge er mina goda upplevelser från klättringen så varför sticka under stol med att den inte bara gör mig gott.

Alldeles i slutet av träningscykeln som jag i vintras gav mig in i så gick jag kort sagt in i väggen. Jag drev mig själv för hårt med att träna två gånger om dagen, sex dagar i veckan, jobba den sjunde i kombination med att jag envisades med att inte äta som jag borde för att gå ner i vikt. Ett påhitt som lett till att jag ådragit mig en ätstörnings-problematik, vilken jag kommer få jobba hårt och antagligen länge för att bli kvitt. Jag har egentligen bara börjat resa mig på rangliga ben och brottas mycket med tankar kring mat och min egen kroppsuppfattning.

Folk som jag pratat med har ifrågasatt Carlos del som min tränare i det hela, men att han på något sätt har del i vad jag ställt till med vill jag dementera. Det är helt och hållet mitt eget fel och ingen annans. Jag blev tillsagd, folk i min omgivning till och med vädjade till mig att sluta upp med det jag gjorde. Tyvärr lyssnade jag inte. Trots att jag nog innerst inne visste att det aldrig kunde gå i längden valde jag att slå dövörat till. Jag är oerhört lyckligt lottad som har människor i min närhet som verkligen bryr sig om mig. Min familj i första hand för att inte tala om Stefan, Magnus och Henrik, har varit ett sånt enormt stöd att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna återgälda det.

Le Toit du Greau, Fontainebleau. Foto: Neil Hart.
-
Efter ett nästan två månader långt uppehåll från klättringen, under vilket blotta tanken på den gjorde mig illamående, började jag i mitten av mars känna ett sug efter att klättra igen. Jag hade länge gått och oroat mig för om motivationen någonsin skulle komma tillbaka och när den väl började dyka upp valde jag att bege mig dit jag aldrig har haft svårt att känna klätterlust, till Fontainebleau. Där har jag hängt tills för två veckor sedan då jag åter styrde kosan norrut mot Västervik, där jag nu delar en lägenhet på Lysingsbadet med Guntram. Glädjen och motivationen är ända sedan första kvällen i Isatis tillbaka och jag njuter oerhört av att nu klättra med två så enormt motiverade människor som Stefan och GU. Liksom jag under tiden i Font njutit av Neils, liksom andra såväl gamla som nya vänners sällskap.

Jag var långt ifrån säker på att skriva det här inlägget, jag tvivlar fortfarande på om det var så klokt. Detta då jag skäms över min egen dumhet och skräms av tanken på att ni som läser detta ska se på mig med andra ögon. Klättringen är en oerhört stor del av mitt liv och den skänker mig mycket glädje, men det är farligt när man glömmer bort att det i första hand måste vara just roligt. En anledning till att jag inte bloggat under tiden i Frankrike är att jag velat undvika pressen jag sätter på mig själv att ständigt hålla sidan uppdaterad. Förhoppningsvis ska jag framöver kunna komma igång med det hela igen, utan att sätta press på mig. Jag har mycket bilder och en del filmklipp som jag är ivrig att få visa upp, men jag kommer i fortsättningen att i första hand fokusera på att klättra och ha roligt och låta allt annat komma i andra hand.


/DO

18 comments:

Kuba said...

håller tummarna att du kommer tillbaks till formen igen snart, kämpa på!

Anonymous said...

Hoppas du mår bättre nu, starkt o nyttigt inlägg.

Jocke

Per said...

Kul att du är på gång igen Danne. Se till att hålla dej på banan nu och gör det som är viktigast för din del.

Anonymous said...

Modigt och inspirerande! Du e grym Danne! Simma lugnt.
///Johan Renard

Johan said...

Kämpa på! Som du säger, det viktigaste är att ha kul! Starkt att skriva detta. Håller på dig!

Anonymous said...

starkt inlägg. hoppas bra. tumle

Kim said...

Mycket bra inlägg Daniel. Massa kramar

Sammy said...

Du är fan bäst Daniel.

Petter said...

Det är inspirerande och glädjande att du är stark nog att utmana dina spöken. Jag tror inte du behöver vara rädd för att folk ska se på dig med andra ögon, de flesta kommer nog bara se dig som en starkare människa.. För vi är ju trots allt människor först och klättrare sen.

Anonymous said...

Mycket bra och vettigt inlägg Daniel!!! Respect!

/Pontus A

Leif Olsson said...

Tack för din stora ärlighet, Daniel! Jag har följt din blog i många år nu och du har ofta varit en stort inspiration.

Jag känner väl igen dina järnspöken även fast jag aldrig låtit dem gå lika långt.

All kärlek!
Leif

martin said...

Heja Livet , Heja Daniel

jag använder det gamla sammy-uttrycket igen:

Du är fan bäst !

Tompa said...

Starkt berättat Daniel!
Jag tror på dig!
Ser framemot det där makrillfisket!

Viktor said...

Modigt inlägg Daniel, all respekt från mig! Petter summerar mina tankar väldigt bra ovan.

Hoppas få se dig i skogen framöver!

Anonymous said...

Riktigt starkt och bra skrivet Daniel! Denna diskussionen behövs inom klättring, därför är det väldigt bra att du kan vara öppen.

/Klas

Anonymous said...

Bra inlägg.

Starkt gjort av dig att våga erkänna för dig själv och jobba med spökena.

Känner igen mig själv i dina ord.

Man kan "prestera" och persa trots att man är tyngre än vad man tror att man behöver vara.

Tyvärr behöver man lära sig den hårda vägen ibland.

Safe climbing.

/AK

Linkan said...

Tråkigt att höra att det gick så långt som det gjort, men skönt att höra att du insett problemet innan det gått för långt!

Stort tack för att du delar med och lycka till!!

Anonymous said...

When we stop having fun it's true we need to refocus but that can be so hard especially when your not sure why you're doing it anymore - I get that a lot but I just have to look at Isaac and I get the inspiration back; family and friends (and rocks) can do that! - He's still talking about meeting you in Font - you inspired him I think :-)... keep the words coming as and when you feel like it and I'll keep coming back to read them... hopefully climb with you again in the forest next year. Stay strong Ben