Skam den som ger sig

Ibland ställer jag mig frågan vad som egentligen är det roliga med att lägga ner hela sin själ och all sin tid i att på svårast möjliga vis bestiga stenar och vad det är som faktiskt driver en, men häromdagen blev jag åter påmind. Insikten kom till mig efter att till och från i över veckas tid fått följa en fransmans hårda slit på Carnage i Bas Cuvier. Sedan vi såg honom under sitt projekt för första gången i mitten av vår första vecka här nere har vi inte en enda gång kunnat besöka stället utan att han har varit på plats under blocket för att skava på sitt projekt. Första gången vi såg honom var det inte utan att vi frågade oss vad han egentligen höll på med då han knappt kunde röra sig mellan greppen på problemet men han fick oss att ta tillbaka alla våra tvivel när han häromdagen, med fingertoppar så söndertrasade att blodet fullkomligt forsade ur dem efter ännu en lång session på problemet, i ett press som såg ut att vara drivet enbart av hans enorma vilja, tog sig till toppen av problemet. Det var då jag mindes varför man var dag släpar sig ut i kylan för att frysa tårna av sig i ett par allt för små klätterskor. Det finns absolut inget som slår känslan av att få sända ett för en själv riktigt svårt och utmanande problem.

I samma veva har vi fått följa en lite äldre herres kamp med sitt projekt. Bleusarden i fråga har lagt åtskilliga försöka på att få ihop blockets hårdaste länk, Bérézina-Carnage combination assis och i måndags fick också han lön för sitt hårda slit. Väl på toppen av blocket utbrast han i ett vrål av lättnad och glädje vilket jag föreställer mig kunde höras ända till Cuisiniere och återigen blev jag påmind.

Dom är roliga många av dom goda Bleausarderna. Vissa av dom stöter man aldrig på någon annanstans än i Bas Cuvier och alltid ser man dom göra samma problem som dom gjort hundratals gånger tidigare. Det tycks aldrig vara något tvivel kring var dom ska bege sig när dom ska ut och nypa, Bas Cuvier och blocken med l´Aerodynamite, Carnage och Hypothese verkar vara det enda som existerar i deras illusion av Fontan. Dessa herrar kan klättra klassikerna Bérézina, Hypothese, Carnage, l´Angle Incarné med flera i nattmössan om så skulle behövas och det är det lika kul var gång man ser dom klättra då man verkligen bjuds på en stilstudie i hur problemen ska göras.

Just denna eftermiddag var det inte min tur att sända och visst är man lika bitter var gång man får lämna skogen utan ett enda send i bagaget. Men dagen var inte helt förgäves då min lite dalande motivation fick sig en spark i rätt riktning. Det var verkligen inspirerande att se hur båda deras hårda slit tillslut gav resultat. Hur Jean fick lön för mödan efter att ha gått från att först nätt och jämt kunnat göra moven på Carnage till att en dryg vecka senare få ihop problemet och hur bleausarden fick nytta utav att veta exakt hur Bérézina ska göras. Det var så tydligt att det verkligen är värt allt det hårda slitet för som sagt, finns det en bättre känsla än den man får efter att man sänt ett för en själv riktigt hårt problem?


/DO