Hypokondri???

Ni får skratta, gråta, gärna känna medlidande, retas, ja göra vad fan ni vill egentligen. Jag pallar inte bry mig mer. Här förstår ni, kommer en liten sammanfattning av vad för goa grejer jag tvingats genomleva de dryga två senaste månaderna. Jag kan nog utan tvekan säga att dom inte direkt tillhör mitt livs bästa tider...

Klättringen den har gått bra, det är inte där skon klämmer. Det är lika kul som någonsin tidigare om inte ändå roligare. Framförallt har lusten till inomhusklättringen varit större än på länge och kanske har det aldrig varit så roligt som nu vilket inte har varit direkt opassande med tanke på väderförhållandena.

Men, det finns alltid ett men, det ska vi inte glömma och i det här fallet är saken den förstår ni, att det är min klena kropp som ger vika vid minsta motgång...

Det hela började i mitten av Januari, strax före trippen till Västervik, när jag drog på mig influensan - Inget att gnälla över, den drabbar de flesta - Denna följdes dock sedermera av två veckors oavbrutet magont. Till slut fick jag nog och gjorde slag i saken och payed a visit at farbror doktorns crib. Hjälpen jag fick gjorde att min onda mage lugnade sig något och jag fick en och en halv dags avbrott från mina plågoandars eviga tortyr innan nästa olycka slog till. Jag har en visdomstand i överkäken som har börjat titta fram och givetvis var jag tvungen att välkomna den med en go inflammation. Det hela ledde till en ny omgång mycket hög kroppstemp (Feber) innan jag masade mig iväg till tandläkaren och fick en penicillinkur. Tio dagar skulle en tablett i samma size som mina svullna stortår avnjutas till varje måltid och dag nr.6 i ordningen var dagen då jag var på Hylteberget och gjorde idiotgrejen med slingan i bulten vilket ledde till vad jag trodde var en stukning av vänster stortå men vilket senare visade sig vara en spricka i benet. I förra veckan började den värsta smärtan att ge med sig och jag trodde att den här helvetesepoken i min livshistoria äntligen var över för gått, men vad händer - Jo, jag ger mig av till Halmstad och drar på mig en ny förkylningen med feber, halsont och allt vad det nu innebär, vilken höll mig inne till i Torsdags och först nu egentligen så gått som har lämnat min kropp. Självklart är det inte över här utan den förbannade visdomstanden är ju tveklöst tvungen att göra sig påmind ännu en gång och tvingade mig idag till ett akutbesök hos Uddevallas Jourtandläkare för att tjockisen i blå pyjamas ska sära på min käft, kika in och konstatera att här krävs ännu en tio-dagars penicillinkur. Denna visit hade kunna kosta mig den ringa summa av 1500 pix, om det inte hade varit för att jag råkar vara under 21 och bor i Västra Götalands län så man får väl glädjas åt det lilla.

Tror ni att jag skämtar, för det gör jag inte. Det är inte lätt att heta Daniel Olausson, det vill jag lova. Men, kanske är det hela helt enkelt bara en släng av Hypokondri. Avgör själv...

Jag slänger med en go film vilken visar i vilket fruktansvärt slag jag kan vara och vilka dödspress jag faktiskt kan få till på Domens hårda inomhus-testbitar när allt är som det ska. Stört nära var jag att få till den denna gång, sista dajnon var det som kom att sätta käppar i hjulen på mig, och tack vare det ni läst om ovan så har jag ännu inte fått sänt den...

/DO