Ehh...

Jag tenderar ofta att sätta en väldigt hög press på mig själv när jag ska försöka göra ett för mig hårt problem som jag fått uppfattningen att jag kan göra. Det blir allt som oftast att jag tänker; Fan vad dålig jag är om jag inte gör den här skiten idag, istället för att jag tänker; Vad sjukt bra det skulle vara om jag tar mig upp för det här problemet idag...

Dock var detta inte direkt fallet idag när jag på eftermiddagen slängde mig upp till Vetteberget, Fjällbacka för att försöka ta vid var jag på påskafton slutade. Jag var i ett state of mind där jag inte brydde mig ett skit om någonting. Hurvida problemet var fint eller om jag hade kul eller ej spelade inte den minsta roll. Jag ville bara upp... Och upp kom jag, trots att jag kanske inte riktigt hade ställt in mig på att göra Hummern Igen idag. På samma gång hade jag heller inte föreställt mig hur det skulle kännas att lämna stället utan att ha klättat problemet... Som väl var behövde jag då inte erfara det...

Förra gången, liksom vid många andra tillfällen på olika problem, var det första försöket som var mitt bästa. Detta var jag väl medveten om och när jag för första gången idag ryckte iväg från startjuggarna visste jag att det troligvis skulle bli det försöket då jag hade mest att ge. Så här i efterhand kan jag inte veta det då jag inte har något att jämföra med. I motsatts till förra gången räckte mitt första försök inte bara genom cruxet utan hela vägen...

Några minuter senare stod jag åter på marken för pumpad och för full av adrenalin för att märka att jag hade slitit sönder lillfingret i dödsjuggen och att blodet forsade ner på paden.




Känns såååå bra att kunna klättra på riktigt igen efter den här förbannade våren...Jag är fan glad nu...






/DO