Sunday, January 30, 2011

Veckorapport

Det går utför. Första veckan var kanon, bättre än jag i förväg någonsin kunde hoppas på och inför denna vecka nummer två av årets fontanvistelse var förhoppningarna stora. Men redan i början av den satte saker och ting igång att krångla. Fontanvärken som jag tidigare bara känt av lite i min ena armbåge hade spritt sig till min andra armbågen och började att bli riktigt jävlig. Detta i kombintion med regnet tvingade mig till tre sammanhängande vilodagar vilka inte var direkt lätta att härda ut. Igår kom att bli den andra klätterdagen totalt denna veckan, den första var tisdagen i Cuvier.

Tyvärr var jag i allt annat än bra form inför dagen med två armbågar som fortfarande värkte trots en miljon armhävningar under vilodagarna i hopp om att dessa skulle råda bot på det onda samt ett jack i höger pekfinger vilket ännu inte velat läka sedan tisdagen. Efter uppvärmingen, inledde jag hursomhelst dagen på Sur-Prises vilken gav mig så mycket stryk att jag höll på att gått av på mitten. Det var bara att inse att något send utav den kunde jag se mig i stjärnorna efter en dag som denna. Efter ett antal fruktlösa försök där det ena var sämre än det andra dök min nyfunne vän Jack Broch från Danmark upp och lurade mig med till grannområdet Franchard Sablons och Modulor, ett problem på min ticklist som jag ännu inte hade hunnit prova. Väl på, efter fem minuters beta-letande, kunde jag göra processen kort med den fett coola kylskåps-bouldern och började tänka att det kanske inte var en så dålig dag ändå som jag först trott.

Efter en liten detour i Sablons beslutade vi oss för att återigen byta område och denna gång för La Mouche i Cuisiniere. Ett problem som jag valt att lämna utanför ticklisten till följd utav dess obeskrivligt vassa crimpar och brutalt agressiva tålås. Men till min stora förvåning tog det mig inte lång till att lista ut en beta med vilken alla moven kunde göras hyfsat bekymmersfritt, även om det gick hårt åt fotled, knäled och framförallt fingrar och hud. Snart var jag igång med att försöka länka men krutet i kroppen hade lite gått ur mig, kanske i och med att jag fick kämpa hårt för att hålla uppe värmen i kylan. Jag lyckades emellertid ta mig genom cruxet efter ett par försök och trodde att det var över när jag en aning oväntad sumpade mitt försök på ett move till vilket jag minuten senare skulle finna en beta med vilken svårigheten på det gick från 7A till 6A. Arg som ett bi över min dumhet och orutin som lett till att jag inte försäkrat mig om att jag hade en vattentät lösning på slutet började jag åter försöka få ihop det. Men i takt med att mörkret föll sjönk också energinivån i kroppen på mig ytterligare. Jag tog en lite längre sammanhängde vila i hopp om att samla kraft nog för en nådastöt som skulle räcka för att få problemet ur världen. Och visst, försöket efter kom jag återigen genom cruxet för att återigen sumpa det på samma move som tidigare, dock inte på grund utav dålig beta utan för att det ploppade till i höger ringfinger. Först reflekterade jag inte så mycket över detta utan förberedde mig för ytterligare ett försök men när jag började känna att det gjorde ont i fingret valde jag att inte riskera något utan la ner det hela för dagen.

Screenshot på La Mouche.

I morse när jag vaknade gjorde jag en upptäckt som skrämde mig en aning. Jag kunde inte röra fingret åt något håll, det var helt stelt och min första tanke var att det ändå kanske hänt något igår. Men efter lite starthjälp från fingrarna på grannhanden återfick jag rörligheten. Jag är fortfarande lite öm och valde att inte klättra idag för att ge fingret, och armbågarna en chans att återhämta sig. Jag tror och hoppas att det inte är något som kommer hindra mig från att utnyttjat kommande tre dagar inför vilka det spås fantastiskt sändarväder.

Det är så typiskt att man ska åka på massa skavanker så fort man börjar få saker och ting att stämma att jag längre inte blir varken förvånad eller arg. Det känns som att det är liksom inget att bry sig om längre, lika bra att bara köra på till kroppen brakar ihop på riktigt istället för att hålla på att gå omkring och känna efter hela jävla tiden om man gör rätt eller fel som vilar eller klättrar.


/DO

3 comments:

Peter Erhard said...

Ack, ungdomen.

Hasse said...

Hoppas du kommer till insikt med om det är vila eller träning som är bästa bot. Själv så är jag av uppfattningen att man kan träna sig ur de flesta skador. Dock så har jag lite svårt att se nyttan med armhävningar för att träna bort smärtan i armbågarna. Är smärtan rent inne i själva armbågsleden så skulle jag nog trycka diklofenak eller liknande och vila.

Har du ont i muskelfäste, typ biceps/axlar, så brukar jag träna bort den smärtan. Om jag har ont i exemplevis bicepsfästena så brukar jag köra biceps-curls och vrida handled tills dess jag känner att det tar som mest precis på det onda området. Kör strikta curls med lagom belastning och endorfinet rusar i kroppen (lite skön S/M-känsla). Detta ger muskeln/fästet genomblödning vilket i slutändan är vad som behövs för att bättre på läkprocessen.

Hursomhelst så skulle jag nog ta voltaren. Är man i font så kommer man aldrig ha tid att låta en skada läka ut så medicin är nog optimalt.

Daniel Olausson said...

Först och främst tack för tipsen, det är uppskattat!

Vad gäller Voltaren får jag höra ganska vilt skilda meningar om huruvida det är bra eller dåligt. Vissa menar på att man med dess hjälp bara dämpar det onda och då kör på hårdare vilket leder till att man bara förvärrar skadan. Men som du säger är vila svårt att hinna med och få till här nere och jag tror som du att om man kör på brukar det mesta lösa sig, men det är rädslan att förvärra saker och förstöra i det långa loppet som skrämmer och gör mig osäker.

Jag har aldrig haft problem med armbågarna tidigare så jag har svårt att avgöra vad det är som faktiskt spökar då det gör ont runt i princip hela armbågen. Men jag gissar att det är muskelfästena som fått lite stryk, känns mest logiskt. Jag har lyckats få lite bukt med iaf. den ena av de två och jag tror det är tack vare armhävningarna.

Hursomhelst är det bara att vänta och se, men idag är det stick och jag ska ut!