Det skulle dröja ett par veckor innan vi igår, efter en tidig start i Cuvier på l´Introuvalbe (The one to never be found), letade oss in till 95.2´s grannområde Gros Sablons. Tidigare i veckan har förhållandena inte varit särskilt bra med temperaturer som tangerat 20 graders-strecket och hög luft fuktighet men igår var det svalare och en kall bris frammanade bra stick. Väl vid problemet kan jag inte påstå att det gjorde mig direkt besviken. Förvisso inte tall and proud då den knappt når högre än fyra meter över backen men fantastisk stenkvalité, coola grepp mellan vilka man skulle visa sig tvingas till långa dynamiska rörelser, gör problemet till en framtida klassiker.
Efter en kort och inte särskilt framgångsrik uppvärmning på slabben bredvid började vi prova moven och allt kändes väldigt hårt. Jag var fullständigt blank och kunde inte göra varken första flyttet till den lilla trefingers-crimpen, det två påföljande slappen på areten där det andra utgör första cruxmovet och var heller inte i närheten av att kunna göra hoppet från areten till pinchen strax under kanten. Det hela kändes trots de fina förhållandena rätt hopplöst. Men allt eftersom började jag hitta positionerna och fick ganska snart till dynon och gjorde i samma veva toppen. Ytterliggare arbete gav lön för mödan och tillslut blev alla flytten gjorda och en liten gnista av hopp tändes om att jag kanske kunde göra den.
Screenshot från Neil.
Neil hade en dålig dag och nådde inga större framgångar på problemet. Han gav efter någon timme upp det för dagen men innan vi vandrade vidare ville jag ge slutet ett par försök för att se hur det var att länka det två cruxmoven. Till min stora förvåning gjorde jag den från cruxet till toppen och Neil som varit framme med kameran i högsta hugg bad mig försöka göra starten så vi hade alla sekvenser på film. Jag vilade en stund i hopp om att det kanske skulle kunna gå få ihop den redan då. När jag väl satte mig ner för att göra startsekvensen kändes allt mycket bättre än det gjort tidigare och jag fann snart att jag hade klättrat förbi första cruxmovet och bara hade hoppet kvar. En aning överexalterad och förvånad över hur nära jag var laddade jag lite för mycket i dynon och missade greppet med några centimeter.
Ett par försök senare gjorde jag Si Vis Pacem, Para Bellum. Jag hade gått från att drömma om att kunna länka cruxet till att faktiskt göra problemet på mindre än 10 minuter. En och en halv timme tidigare visste jag inte om jag med mycket jobb ens skulle kunna göra de enskilda moven. Det var utan tvekan ett av mina topp tre mest minnesvärda sends to date. Att få göra den första repetitionen efter förstabestigarna av ett så fint problem i ett område som detta är något jag är oerhört glad över.
Det har hittills varit en bra vecka med fyra goa klätterdagar där mycket blivit gjort. Det första tre var som sagt väldigt varma. Neil och jag valde, efter måndagens misslyckanden på vad vi än tog oss an som gick ut på annat än att hålla juggar, att viga tisdagen åt att göra och filma så många dynos vi kunde på en och samma dag. Efter en noga utarbetad plan besökte vi ett gäng olika områden för att göra så många svåra dynos som möjligt. Nog första gången en klätterdag gått hårdare åt mina ben än min överkropp, detta till följd av mycket gång mellan områden och långa svåra skutt.
På onsdagen åkte jag och Emil till Cuvier där jag vill prova Atmosphère assis. Ståstarten som jag gjort ifjol gick bra mycket lättare nu än för ett år sedan och även sitten gick ner på några försök. Jag förvånade mig själv med att också göra den vänstra varianten av problemet, Echoes, vilken efter samma start viker upp i en lurig mantling från ett rail upp till kanten.
Motivationen är efter dessa dagar åter skyhög och det har inte varit helt lätt att spendera dagen med att vila. Men efter föregående fyra dagar hade jag inte något direkt val. Det verkar som vi med lite tur får behålla det svala vädret framöver och jag kan inte vänta på att få komma tillbaka ut i skogen.
/DO
1 comment:
Snyggt jobbat !
Skicklighet säger jag bara .
/m
Post a Comment